Mötet i Poznan pågår mellan den 1 och 12 december och är ett avstamp för FN:s klimatmöte i Köpenhamn i december 2009. Där avgörs hur den globala klimatpolitiken kommer att se ut efter 2012, då Kyotoavtalet löper ut. EU har försökt enas kring en energiuppgörelse för att kunna tala med en stark enad röst under förhandlingarna. Men efter att EU-länder som Polen och Italien talat om att nedprioritera klimatfrågan, har EU:s position blivit svårare.
En knäckfråga, där även EU-parlamentet och miljöministrarna drar åt olika håll, gäller hur stora utsläppsminskningar man ska få tillgodogöra sig genom projekt i länder utanför EU, så kallade flexibla mekanismer och CDM-projekt (Clean Development Mechanisms). Miljörörelsen i Europa anser att utsläppsminskningarna i första hand ska göras på hemmaplan.
– Tyvärr springer EU:s ministrar åt fel håll i många av de här frågorna. Sverige har förespråkat en ökning av andelen CDM i klimatmålen, säger Emma Lindberg, klimathandläggare på Svenska Naturskyddsföreningen.

Med ministrarnas nuvarande ståndpunkt kan EU göra över hälften av sina utsläppsminskningar i länder utanför unionen, medan parlamentet talat om 22 till 40 procent. Sveriges miljöminister Andreas Carlgren (c) vill gå längre än EU:s övriga ministrar. Till Svenska Dagbladet förklarar Karin Rappsjö Emanuelli, politiskt sakkunnig vid miljödepartementet, hur han tänker.
– Vi anser att det är ett kostnadseffektivt sätt att få ner utsläppen. Vi har också sagt att om Sverige har ett mer ambitiöst nationellt mål än vad EU kräver så måste man kunna använda en större del av projektkrediter, bland annat CDM, säger hon.
Den inställningen är en politisk kursändring i den svenska klimatpolitiken. Under Kyotoförhandlingarna var Sverige emot att minskningar flyttades ut utanför det egna landet. Exempelvis driver Sverige bara tre-fyra CDM-projekt idag, mest på lärobasis. En stark drivkraft för nuvarande regeringen är att den anser det orättvist att EU ålagt Sverige att höja andelen förnybar energi till 49 procent från dagens 44 procent. Regeringen vill kunna köpa billigare krediter i Syd om målet inte nås. Att öka möjligheten att köpa krediter i stället för att göra dyra minskningar i Sverige är också den linje som Svenskt näringsliv driver.

Enligt Emma Lindberg på Naturskyddsföreningen fungerar dagens system med CDM dåligt och leder till att man skjuter en nödvändig omställningen på framtiden. Den kritiken har framförts av många andra, exempelvis vänsterpartiets EU-parlamentariker Jens Holm i en debatt med Carlgren på Europaportalen. Naturskyddsföreningen har efterfrågat skarpare kvalitetskrav på CDM. Detta är något som Andreas Carlgren motsätter sig eftersom han menar att det skulle bromsa tekniköverföringen till Syd.
– Problemet är att man inte kunnat bevisa att CDM leder till tekniköverföring. Idag bidrar det inte till hållbar utveckling. Hade man minskat utsläppen hemma och sen lika mycket till i andra länder och kunnat visa att det innebär tekniköverföring hade det varit en annan fråga, säger Emma Lindberg.

Men att CDM-projekten finns i FN:s klimatförhandlingar har också skapat nya ekonomiska intressen för ett effektivare klimatavtal. Det förklarar statsvetaren Johannes Stripple vid Statsvetenskapliga institutionen vid Lunds Universitet, som deltar i ett europeiskt forskarprojekt kring tänkbara scenarier i klimatpolitiken efter 2012.
När Stripple började följa klimatpolitiken för 13 år sedan, var det bara företag som sysslade med förnyelsebar energi och försäkringsindustrin som intresserade sig för ett klimatavtal. På andra sidan fanns den mäktiga kol-, olje- , och bilindustrilobbyn. Idag finns en hel flora av företag som sysslar med marknaden för handel med utsläppsreduktioner , till exempel CDM-projekt. Dessa lobbar i stället för ett starkt klimatavtal.
– Man associerar ofta en marknad med något naturligt som reglerar sig själv. Men det finns ingen naturlig efterfrågan på utsläppskrediter. Den efterfrågan finns bara med ett globalt avtal. Utan ett sådant tjänar de här företagen inga pengar, säger Johannes Stripple.
Johannes Stripple menar att den nya ekonomiska kraften märktes under förra årets förhandlingar på Bali. Han är också försiktigt positiv till CDM-projekten.
– Det finns nyoloniala drag i CDM, men samtidigt är det en av få metoder man har nu att samtala med utvecklingsvärlden kring klimatfrågan, säger han.

Även om omkring 60 procent av världens samlade historiska utsläpp ligger i Europa och USA måste länderna i Syd, i synnerhet Kina och Indien, inom en ganska snar framtid också börja begränsa sina koldioxidutsläpp. Den svåra frågan är hur stor del som ska finansieras av rikare länder med en historisk klimatskuld.
– Nord-Syd är den övergripande konfliktdimensionen i klimatpolitiken. Alla förhandlingar kan förstås om man tar in den aspekten. Så har det varit sedan 1991 när man började förhandla om klimatet, säger Johannes Stripple.
Enligt Stripple är CDM ett system i förändring. Kanske är vi bara i början på ett uppskalat system där man, i stället för att hantera enskilda projekt, kan få krediter för att ställa om hela sektorer, exempelvis transporter eller cementproduktion, eller för att införa åtgärder som gynnar omställningen till ett koldioxidsnålt samhälle till exempel stödåtgärder för förnybar energi.
– Att kreditera sektorer eller åtgärder är förstås en mardröm för dem som ska räkna på det. Hur mäter man vilka utsläppsminskningar som trängselskatten i Stockholm stått för?
Han tror att uppskalade CDM-projekt framöver kommer att vara en förhandlingslinje från rikare länder för att få länder i Syd med på klimatavtalen. Genom att ställa om en sektor får landet i Syd krediter att sälja. Om landet misslyckas kostar det ingenting.
CDM är bara en av förhandlingsfrågorna i Poznan och kommande Köpenhamnsmöte. Andra maratonförhandlingar kommer att gälla förutsättningarna för att USA ska ställa upp på ett nytt avtal, hur Indien och Kinas växande utsläpp ska hanteras, hur tekniköverföringen från Nord till Syd ska regleras, liksom vem som ska betala och vem som ska få del av medel för att anpassa samhällen till rådande klimatförändringar.

BAKGRUND: Kyotoprotokollet

Kyotoavtalet undertecknades 1997 och blev slutligen giltigt när EU förmådde Ryssland att skriva under. Enligt Kyotoavtalet ska industriländerna minska sina utsläpp mellan 1990 och 2010 (medelvärdet av åren 2008-2012) med 5,2 procent.
För EU blev siffran åtta procents minskning, en minskning som sedan fördelades mellan medlemsländerna. Sverige förhandlade sig till en ökning av utsläppen med 4 procent, en möjlighet som Sverige avstod från att använda.
Endast tre länder har klarat sina utsläppsmål, Sverige, Storbritannien och Tyskland. Sverige bland annat tack vare införandet av koldioxidskatten tidigt 1990-tal och en följande omställning till fjärrvärme.
Det finns i princip inga sanktionsmöjligheter mot länder som inte uppfyller sina åtaganden.
USA har inte ratificerat Kyotoprotokollet. Sedan 1990 har USA ökat sina utsläpp med 13 procent. Likaså har Japan ökat utsläppen med 13 procent. Australien och Kanada har ökat utsläppen med omkring 25 procent vardera.

BAKGRUND: CDM-projekt
Ett CDM-projekt är projekt som innebär minskade utsläpp av klimatgaser i Syd. De genererar utsläppskrediter som kan säljas till rika länder som inte klarar sina utsläppsminskningar enligt Kyotoprotokollet. Även företag i EU:s utsläppshandelssystem kan köpa krediter.
För att få räknas måste CDM-projekten vara additiva. Det vill säga medföra en utsläppsminskning som inte skulle skett ändå.
Värdlandet och FN måste godkänna projekten för att de ska räknas. Men FN-systemet kan bara hantera stora projekt som fabriker och vindkraftparker. Att effektivisera energianvändningen genom att byta fönsterrutorna eller glödlamporna i en hel stadsdel gills inte. Dock har delar av miljörörelsen gett sig in på det området för att hitta ”miljömärkningar” för goda småskaliga utsläppskrediter.
De flesta projekt har hittills handlat om att rena industrier från växthusgaser och avskilja metangas från soptippar. Majoriteten av projekten ligger i Kina, Indien och Brasilien.
Källa: http://cdmpipeline.org/