De senaste två åren har matpriserna i världen skenat. Marknadsliberaler försöker fortsätta avregleringen av jordbruket. Men bland tredje världens småbönder hörs helt andra lösningar.

Enligt FN har priserna globalt nära fördubblats mellan 2007 och 2008. Enligt Eurostat ökade priserna inom EU med åtta procent under samma period – mellan april 2007 och april 2008. Prisökningarna slår hårdast mot de fattiga och världens hungrande har i ett slag ökat med 100 miljoner, till idag över 800 miljoner.
Det globala jord- och naturbruksnätverket Via Campesina kämpar mot den ojämlika frihandeln för livsmedelsprodukter som de menar är ett av de största hindren mot ett effektivt bekämpande av hungern.
– Broccoli, de vill att vi ska sluta odla vår majs och odla broccoli!

Blanca Chancosa talar kontrollerat, men blir märkbart upprörd när hon talar om frihandelsavtalet som just nu förhandlas mellan Ecuador och EU. Blanca Chancosa representerar Ecuarunari, bergsindianernas rörelse i Ecuador med omkring 800.000 medlemmar, de flesta småbönder. Under European Social Forum besökte hon Sverige och Malmö. Enligt frihandelslogiken ska Ecuadors småbönder sluta producera mat för sin egen försörjning och i stället ta anställning inom exportjordbruket. För småbönderna vore det enligt Blanca Chancosa en katastrof för människor och miljö.
– Vattenkällorna i Ecuador finns på ursprungsbefolkningens mark. Den biologiska mångfalden är också bättre bevarad på vår mark. Hela vår hälsa och ekonomi är beroende av marken. De vill privatisera vattnet och ta det ifrån oss. De vill öppna gruvor, säger hon.

Att Ecuarunari motsätter sig associeringsavtalet mellan Ecuador (fler länder i Anderna och Centralamerika ingår) och EU hänger samman med tankarna om matsuveränitet. Matsuveränitet är ett begrepp som Via Campesina, där Ecuarunari ingår, myntat. Matsuveränitet är inte ett paket med föreslagna lagar, utan snarare en princip för hur livsmedel produceras. Matsuveränitet innebär att människor och länder ska ha rätt att sätta egna regler för hur maten produceras, konsumeras och distribueras. Förbud mot genmanipulerade grödor, frihet från patenterade fröer och genomförande av jordreformer är centralt. Rätten att skydda marknader med regleringar och tullar mot dumpning ingår också.
– Associeringsavtalet förhandlas i de multinationella företagens intresse och det lämnas inga garantier för oss. Det finns inga subventioner till jordbruket i Ecuador så som det finns i USA och Europa. De kommer att kunna dumpa sina överskott hos oss. Det förekommer redan. Från USA dumpar man inälvor och fötter från kyckling billigt i vårt land. Sånt som ni inte äter, säger Blanca Chancosa.
Självförsörjningstanken är central för de människor hon representerar. Avvecklar man sitt jordbruk, avvecklar man också sin trygghet.
– För ursprungsbefolkningen finns ändå inga jobb att få och utan pengar kan man inte köpa mat. Den majs man köper är inte heller lika bra. Vi odlar många olika sorters majs och vi gör det småskaligt. De smakar bättre och är mer näringsrika.

Ecuadors småbönder säljer idag en del av sin skörd på de lokala marknaderna. När priserna på mat stiger, ligger det nära till hands att tro att det skulle gynna bönderna. Enligt Blanca Chancosa är problemet att småbönderna bara kan sälja under skörden. Då sjunker priserna dramatiskt. Under skördetiden av till exempel potatis så sjunker priset till fyra dollar för en 50-kilossäck. Efter skörden stiger priset sen till som mest 30-40 dollar för en säck.
– Vi producerar maten, men vi har inte resurser att ta betalt för den. Det är mellanhänder som gynnas av det. De kan köpa under skörden och sälja dyrt senare. Prisökningarna når inte producenten. Men när maten blir dyrare skyller man ändå prisökningarna på oss och vi tvingas sänka priset. Det pågår ett ekonomiskt krig mot oss där man skyller på de små producenterna, säger hon.
Denna spekulation med mat pågår även alltmer på global nivå och är ett av skälen till den globala prisuppgången på mat (se faktaruta). En annan av förklaringarna är också minskade skördar till följd av klimatförändringarna. Detta märks även i Ecuador där perioderna av regn och torka kastats om över året och vädret blivit mer oförutsägbart.
– I år ruttnade potatisen av allt regn. Det som man kunde sälja gick för ingenting. Även majsen ruttnade. En jordägare som odlar för export kan skydda sina odlingar med växthus. De förlorar inte skörden. Nu är många är oroliga för att skörden ska ruttna nästa år också.

Blanca Chancosa är ändå hoppfull över utvecklingen i Ecuador. Nyligen röstades en ny konstitution igenom. Blanca Chancosa och Ecuarunari deltog på ja-sidan i kampanjen.
– Vi i ursprungsbefolkningen har aldrig släppts in i staten. Man har bara sagt ”så vackra kläder, så fin mat, så fint de dansar”. Vi har varit något som bara ska finnas på vykort. Vi har existerat utan rättigheter, inte som människor. Den nya konstitutionen erkänner att Ecuador är ett multinationellt land och våra olika språk erkänns. Det står också att naturen har rättigheter. Moder jord – Pacha Mama – skrivs in i konstitutionen. Det står att vi har rätt till ett bra liv.

Fakta: Fem skäl till höga matpriser

Ökad efterfrågan på kött
En växande medelklass i Kina, Indien och Latinamerika, vill liksom befolkningen i väst, äta mer kött och mejeriprodukter. Kött och mejeriproduktion kräver mer mark än vegetabilier.

Ökad efterfrågan på biobränslen
Efterfrågan på biobränslen gör att konkurrens mellan mat och biobränslen uppstår. Priserna stiger. Enligt Världsbanken ligger biobränslenabakom tre fjärdedelar av prisökningen på mat.

Klimatförändringarna
Till följd av det oberäkneliga vädret har skördarna minskat.

Dyrare olja
Att oljan blivit dyrare påverkar matpriserna. Priserna på gödsel och mattransporter har ökat dramatiskt.

Ökad spekulation
När den amerikanska finansbublan sprack sökte det internationella kapitalet nya säkrare investeringsobjekt. Nu säsongsspekulerar man allt mer i mat. I mars i år öppnade Stockholmsbörsen för matspekulation.

”Här är frågan hopplös att driva”

Naturbruksorganisationen Nordbruk är den svenska grenen av Campesina. Att som Nordbruk förespråka matsuveränitet även i Sverige innebär att gå emot en bred politisk konsensus från höger till vänster.
– Här är frågan hopplös att driva. Sverige har drivit industrijordbruket som enda idé under lång tid. En svensk gård är idag mer en monteringsfabrik. Man lever i mindre grad av det som marken ger i närområdet, säger Hans Röös, ordförande i Nordbruk.
Hans Röös har ett jordbruk i Seglora mellan Borås och Kinna. Seglora är nog mest känt för att ortens gamla träkyrka står på Skansen i Stockholm. Den såldes till Nordiska museet 1916. Hans Röös inkomster kommer i princip från EU-stöd för att hans 17 fjällkor med kalvar ska hålla delar av gårdens 50 hektar öppna.
– Man skulle kunna säga att jag har ett Potemkinjordbruk – ett kulissjordbruk, konstaterar Röös inte utan viss munterhet.

De sista 50 åren har Sverige gått mot vad Röös kallar ett Robotnik-jordbruk, från 300.000 mjölkgårdar till idag 6.000. Jordbruket ska vara en industri bland andra, vilket det är illa lämpat för. 1990 påbörjades en total avreglering av det svenska jordbruket. Tanken var att det, som man trodde, effektiva svenska jordbruket skulle ut och konkurrera fritt på världsmarknaden.
– Så blev det naturligtvis inte alls. I och med EU-inträdet återreglerades sen jordbruket längre än vad som varit fallet före 1990. De svenska bönderna var för EU-inträdet för att få till en återreglering. Själv röstade jag nej, men av andra skäl, säger Röös.
Idag är alla svenska partier för minskade EU-subventioner, men det är inte stödet till jordbruket i sig som är problemet enligt Hans Röös, utan hur det konstrueras. EU är mer bekymrat över livsmedelsindustrins tillgång till billiga råvaror än om böndernas överlevnad. EU är idag världens största importör av oförädlade matråvaror. EU ger sedan exportsubventioner till livsmedelsindustrins ”förädlade” livsmedel så att de kan dumpas i andra länder. För att stoppa det skulle många länder behöva höja såväl import- som exporttullar.
– Sånt där är inte alls populärt att tala om. Det märktes senast när Argentina höjde exporttullarna för att få ner priserna på livsmedel i det egna landet, exportindustrin protesterar. Det finns ingen ”fri marknad”, det finns alltid regler för en marknad, och regler kan man anpassa hur som helst. Vem som slutgiltigt bestämmer hur reglerna ser ut är en ren maktfråga, säger Hans Röös.

Administratör [email protected]

Temat i vittnesmålen från de finska krigsbarnen är slitet mellan länder, familjer, syskon och språk. Och att försöka anpassa sig utan att gå itu.

”Det är i sista stund.”

Så sade en av dem som anmälde sig till den berättarcirkel för finska krigsbarn jag ledde i Ljungby i fjol. Första träffen grät vi allihop. Smygande, stockande, rinnande, ursäktande. Med veckorna släppte spänningarna.

”Nya tider råder”, menar redaktör Susanna Alakoski, själv invandrad från Finland, i förordet till antologin Ett hav emellan. ”Krigserfarenheterna går i dag att sätta ord på, på ett annat vis, genom många människors gemensamma strävan att göra dem talbara.”

Genom föreningen Liv i Sverige har redaktörerna samlat in texter där några av de runt 72 000 personer som under vinter-, fortsättnings- och Lapplandskriget på 1940-talet kom till Sverige som krigsbarn från Finland, själva sätter ord på sina erfarenheter. Några av skribenterna kommer ur generationerna som har följt på deras, och bidrar med sina historier kopplade till händelserna. För saker ärvs, i det tysta. ”Vi som är kvar verkar få leva med gissningar”, skriver ättlingen Samuel Strömgren.

Även i vår studiecirkel deltog barn till krigsbarn, fulla av frågor till dem som själva hade upplevt och fick försöka svara i stället för föräldrarna som gått bort innan samtalen hunnit äga rum.

ABF-salen vi satt i bar tidigare Maja Sandlers namn. Hon var en av grundarna av Arbetarnas bildningsförbund, tillika den som brukar omnämnas som initiativtagaren till evakuering av barnen från Finland. Alltför ofta har tilltaget beskrivits som enkom ett välgörenhetsprojekt. I själva verket var ansatserna och motiven till den stora barnförflyttningen flera och fleras. Alla inte lika hedervärda, vilket historikern Ann Nehlin ärligt lyfte i sin bok De finska krigsbarnen, som kom i höstas och som gjorde sitt för att nyansera det ibland självgoda svenska narrativet. I boken beskriver Nehlin de politiska syften krigsbarnsprojektet hade, bland annat som plåster på såren för att Sverige inte skickat militär förstärkning till Finland.

Jag minns hur pirrigt uppfriskande och nästan förbjudet det kändes när jag 2022 hörde en av de finska karaktärerna i Riksteaterföreställningen Finska för invandrare, i en harang om svenskar, utbrista: ”Vi glömmer aldrig hur ni stal våra barn!”

Ett hav emellan gör också sitt för att nyansera, med sin bredd av berättelser. Totalt 52 stycken.

Här återfinns såväl mardrömsskildringar som solskenshistorier, förklarar Alakoski i en förenklad uppdelning. Egentligen är de flesta ingetdera, eller både och. Trots att de skiljer sig mycket åt finns ett gemensamt tema i många av skildringarna: slitet och dragandet – mellan länder, familjer, syskon, språk, vänner, hus, tankar, intryck. Det är åldrade berättare, men än minns de ensamheten i hur det var att med ett barns intellekt försöka hänga med – förstå, anpassa sig – utan att gå itu.

Läs mer

Kultur/Nyheter • 27 mars, 2022

Arvet från öst

”En minnesbild som etsat sig fast är då Martti bokstavligt talat drogs, nästan släpades, bort”, skriver Harri Jalonen om sin bror. ”Trots den lilla viljestyrka jag kunde mobilisera kunde jag inte stå emot. Ingen kunde hjälpa oss. Ingen mor och far. […] Jag kände mig fullständigt maktlös. […] Först upplevde jag att tiden stod stilla, sen tappade jag all tidskänsla.”

”Hur känns det att ni fortfarande kallas för krigsbarn?” frågade jag cirkeldeltagarna under vår sista träff. Svaret landade i att det är ganska poetiskt. För trots att de flesta närmade sig nittio, fanns inte bara barnet kvar där inne – utan också kriget.

Jenny Ahonen Verksamhetsutvecklare i ABF Ljungby och grundare av Sverigefinska föreningen i Ljungby i Småland.

Den individuella entreprenören tros kunna lösa allt från arbetslösheten till klimatkrisen. Men innovationskraften finns nu som alltid hos kollektivet.

I ett vänstermem som cirkulerar på nätet tittar den gamle lejonkungen och hans son Simba ut över världen. Men i stället för den afrikanska savannen sitter de framför en storstad.

– Titta Simba. Allt som solen vidrör är skapat av proletariatets arbete, förklarar Lejonkungen.

Som alla bra memer fångar den en ideologi, inklusive dess motsättningar, i en enda bild. Här ges nybörjarkursen i marxism som varje färsk vänsteraktiv får. Det är samma budskap som broderas ut i Vänsterpartiets nya partiprogram, om arbetets centralitet för att skapa välstånd.

I Disneyfilmen Lejonkungen (1994) är scenen ett överlämnande av en stafettpinne, från en åldrande regent till hans efterträdare. I memet blir det den kunskap varje kapitalägare och företagare vet om, men försöker hålla hemlig inom familjen. Att deras rikedom är skapad av andras arbete.

Invändningen sitter i ryggraden på varje högerdebattör. Men om ni tror arbetarna skapar allt välstånd och kan bygga hela storstäder, varför gör ni då inte det själva? Skapa era arbetarstyrda företag. Bygg era socialistiska hyreshus. Driv era klimatvänliga jordbruk. Koda era kommunistiska algoritmer. Vad hindrar er?

Det är en öm punkt. När Karl Marx i Kapitalet diskuterar kapitalismens framväxt är det en berättelse om hur proletariatet skapas genom att arbetande människor skiljs från produktionsmedlen. Småbrukare förlorar sin jord, statare sina torp och odlingslotter, pigor sina tjänster på gården, och sedan söker de sig alla till storstäderna för att ta lönejobb i de framväxande fabrikerna. I utbyte för sin arbetskraft får de pengar som precis räcker till mat och boende. Men, förklarar Marx, för arbetarna är arbetskraften en individuell vara. För företagsägaren däremot kombineras de olika enskilda arbetskrafterna till en samlad kollektiv produktivkraft. Denna planering kallar Marx för samverkan.

Till och med de kriminella gängen hittade en nisch som nydanande entreprenörer.

Kapitalisten ser till att alla jobbar med rätt sak, och förbinder det arbetet med ett maskinsystem, kunskap och resurser. Han ersätter det enskilda arbetet med en lön, men det samverkade arbetet skapar en produktivitetsökning som ger det mervärde han kan behålla själv utan att ersätta arbetarna för. En sådan planerad samverkan kräver hans aktiva arbetsledning, skriver Marx. Han står som generalen som kommenderar sin armé, eller dirigenten som leder sin orkester.

Utan en kung i fabriken kommer arbetarundersåtarna inte producera välståndet, oavsett om det skapas av deras arbete. Arbetare utan ledning är bara isolerade hantverkare. Lär dig det, Simba. Allt vilar på kapitalisten som entreprenör.

I sin Teori om ekonomisk utveckling (Theorie der wirtschaftlichen Entwicklung, 1911) lyfte nationalekonomen Joseph Schumpeter fram entreprenören som den handlingens man som var central för att den industriella revolutionen skulle komma igång. Entreprenören såg bortom den omedelbara marknadens produkter, utan tänkte innovativt och bröt sönder gamla marknader i en kreativ förstörelse som öppnade nya. Skapandet av marknaden för bilar ersatte den för hästvagnar, e-post minskade postandet av pappersbrev, nätbankerna stängde bankkontoren. Facebook fångar essensen i hela entreprenörsandan i sitt motto om att ”röra sig snabbt och förstöra saker”.

Entreprenören drev därför utvecklingen framför sig med sina omstörtande innovationer. Schumpeter såg däremot den stora arbetande massan som passiv och menade likaså att kapitalägarna följde strömmen och anpassade sig till förändringar. Entreprenörerna var däremot den aktiva minoritet som bröt ny mark och hittade nya kreativa lösningar som fångade upp innovationer och gjorde dem profitabla. Entreprenörens innovation var att skapa nya sammansättningar för hur arbetskraften, teknik, kunskap och resurser kunde kombineras, menar Schumpeter.

Aptit. Killarna bakom Pablo Escobar Vodka stämmer in på den gängse bilden av entreprören som manlig och enskild. Foto: Linus Sundahl-Djerf/SvD/TT.

Innovation och entreprenörskap blev nyliberalismens honnörsord. Det var entreprenören som skulle omstöpa välfärden till en vinstdrivande marknad. Vårdcentraler, skolor, apotek, posten, elnätet och järnvägen var resurser att hugga in i. Alla skulle öppnas upp för entreprenören som skulle föra in nya arbetsmetoder i rigida offentliga verksamheter, med löftet att göra köerna kortare, valfriheten större och tjänsterna mer skräddarsydda.

Entreprenörskapet var universallösningen på alla marknadens problem, som arbetslösheten, integrationen, kvinnors svagare ställning på arbetsmarknaden, bristande konkurrens och kulturens finansiering. Inget problem var för stort för entreprenören. EU förde upp entreprenörskapet som en nyckelkompetens 2018, den unika ”förmågan att reagera på möjligheter och idéer och att omvandla dem till värde för andra”. Skolan skulle lära ut entreprenörskap för att ”alla elever ska utveckla kunskaper, förmågor och förhållningssätt som rustar dem för ett föränderligt samhälls- och arbetsliv”, skriver Skolverket. Stockholms stads kulturstrateg Patrik Liljegren sade 2011 att konstnärer måste bli företagare som svar på vikande verksamhetsstöd och höjda hyror.

Varje konstnär, rockband, förortssatsning, underleverantör och frilansare tvingades överväga hur deras verksamhet kunde bli en inkomstbringande produkt. Kunde deras verksamhet bli en startup? Även folkrörelserna förväntades bli idéburna innovatörer. Den ideella sektorn i civilsamhället skulle axla rollen som sociala entreprenörer, leverera ideell välfärd som komplement till den statliga och marknadsdrivna välfärden. Till och med de kriminella gängen hittade en nisch som nydanande entreprenörer. Var tredje person inom den organiserade brottsligheten har företagskopplingar visade Stockholms Handelskammares rapport Kriminella entreprenörer som kom i januari i år.

På Jordens dag den 22 april konstaterade Johan Norberg, författaren till Kapitalistiska manifestet, att den kapitalistiska entreprenörsandan är vår enda räddning undan klimatkatastrofen. Den förmågan bygger på ”miljontals människors kreativitet snarare än från några få i toppen”, vilket gör den till ”vår bästa chans att hitta sätt att anpassa oss till och innovativt ta oss ut ur oväntade kriser, oavsett om det är en pandemi, en av krig oss påtvingad brist eller ett miljöhot”. Entreprenören har gått från att vara en liten elit hos Schumpeter till att hos Norberg vara kapitalismens massbas.

I Michael Hardt och Antonio Negris sista gemensamma bok, Samling (Tankekraft 2019), publicerad innan Negris bortgång 2023, tar de sig an entreprenörskapet. I stället för att förkasta det försöker de hitta en subversiv användning, genom att lyfta de dolda premisser som entreprenörskapet vilar på.

I sin bokserie visar Negri och Hardt hur den industriella arbetarklassens organisationer och partier allt mer har luckrats upp. Deras tes är att fabriksproduktionens väggar tagits bort och det traditionella fabriksarbetet spridits ut både globalt över jorden och lokalt i samhället.

Dagens produktion är beroende av långa produktions- och varukedjor med underleverantörer, servicesektor, infrastruktur, lagerhållning och informationsarbete. Det löpande bandet sträcker sig ut i samhället och runt hela jordklotet. Om Marx fokuserade på fabrikens inre samverkan, ser Hardt och Negri att producenternas samverkan nu snarare sker på ett samhälleligt plan. Lejonkungen i memet gör rätt i att visa Simba en stad snarare än en fabrik när han förklarar dagens kapitalism.

Läs mer

Trötta demonstranter från Göteborg återhämtar sig i Amsterdam 1997. Foto: Privat.

Krönika • 01 mars, 2024

Jag minns alla golv jag sovit på

För att beskriva denna nya spretiga klassammansättning plockar Hardt och Negri in ett begrepp från 1600-talsfilosofen Baruch Spinoza: multituden. Det politiska projektet är att hitta multitudens – den postfordistiska arbetarklassens – adekvata organisationsform. Masspartierna, folkrörelserna och fackföreningarna tappar medlemmar i takt med deras materiella bas i fabrikerna luckras upp.

Det är här Negri och Hardt vänder sig till entreprenörsbegreppet. Likt Johan Norberg ser de hur den innovativa förmågan fått en masskaraktär i samhället. Men det nyliberala entreprenörskapet skapar inte innovationerna, utan fångar snarare in dem som redan finns inneboende i produktionsprocessen.

Det är inte längre nödvändigtvis kapitalisten som står för organiserandet av produktionens samverkan. Samverkan sker i allt högre grad direkt i samhället, genom universitetsforskning, nätverksbyggande, självständiga arbetslag, belånade egenföretagare och privat-offentliga partnerskap. Det är inte ens säkert att kapitalisten äger produktionsmedlen som arbetet utförs med, från datorer och mobiler till byggmaskinen, transportmedlet eller städutrustningen.

Där kapitalisten förr var planerare med den övergripande helhetssynen över produktionen sköts nu planeringen i många sektorer direkt av producenterna själva. Gigarbeten, programmerare, informationsarbete, servicejobb, hushållsnära tjänster, byggjobb, renovering, transporter, lagerhållning och bokföring beställs snarare in av företagen utifrån. ”Det behövs inte längre några generaler för att organisera soldaterna på den samhälleliga produktionens slagfält; trupperna kan så att säga organisera sig själva och bestämma sin egen riktning”, skriver Negri och Hardt. Samverkan håller på att glida ur kapitalets grepp.

Ett entreprenörskap riktat mot nyliberalismens infångande och marknadsutsättande, där samverkan får en radikal politisk dimension.

Produktionen har på så sätt blivit mer autonom. Det behövs bara en knuff för att ta det ett steg till. Gigarbetarna kan skapa egna plattformar i stället för de monopoliserade, programmerare använda sin kunskap att skapa fri programvara och plattformar som Github, vårdarbetare driva självorganiserade vårdcentraler för papperslösa, lärare och doktorander ha fri undervisning utanför skolorna och universiteten, städarna och byggjobbarna bilda kooperativ, busskontrollanterna kan fackligt som under pandemin strunta i att kolla biljetter, advokater driva försvarskampanjer för aktivister ideellt. Denna gratissfär, ”oegennyttiga handlingar för samhällets bästa”, kan utökas för att skapa sociala allmänningar. Det är inte någon avlägsen utopi, utan något som redan sker.

Den samhälleligt arbetande klassens entreprenör, multitudens entreprenör, lyfts fram av Hardt och Negri som ett sätt att tänka kring både nya partier och ett självorganiserat undandragande av arbetet från kapitalet. I denna bemärkelse handlar entreprenörskapet om att hitta innovativa former att förbinda maskiner, kunskaper, resurser och arbete – som redan finns i arbetarklassens händer – till ”att slitas ur privategendomens sfär och bli gemensamma”. Ett entreprenörskap riktat mot nyliberalismens infångande och marknadsutsättande, där samverkan får en radikal politisk dimension. Här skapar den kreativa förstörelsen inte längre nya marknader, utan snarare områden utanför marknadens logik.

– Vad hindrar arbetarna från att organisera produktionen själva, frågar Simba.

Lejonkungen bleknar. Han vet att solen är på väg att gå ned över hans rike.

Mathias Wåg Grävande journalist och aktivist.

I Dalarnas skogsområden har en trotsig gemenskapskultur växt fram. Här odlar man potatis och startar skolor, men det kallas varken prepping, gröna vågen eller antikapitalism – utan det är bara så man gör.

En brunbjörn står på bakbenen för att gå till attack med klorna, och mellan oss står bara ett tanigt trästaket.

Installationen står i matbutiken Skattunge Handels träffstuga som precis har firat folkhögskolans dag den 17 april, där nyfikna har fått lära sig om allt från ekologisk odling till att väva vadmal. Här finns toa för gäster och en mikrovågsugn där snickare och andra besökande arbetare kan värma sin mat, och på tv:n visas ibland fotbollsmatcher.

Leonidas Aretakis Chefredaktör på Flamman.[email protected]

I gigekonomins värld är alla entreprenörer. Men den flexibilitet företagen värdesätter är dubbeleggad. Vad händer när matbud och apptaxichaufförer väljer att gå sin egen väg?

Som så många andra matbud var det kärleken till att cykla som först fick Armin Samii att söka jobbet som matbud på Uber Eats. Men han var less efter bara ett par veckor, berättar han för Financial Times. Prisättningen var nyckfull, och det verkade inte finnas något samband mellan längden på resorna och den ersättning han fick ut. Funktionen för ansiktsigenkänning, som låser upp appen, klarade inte heller av att identifiera honom, på grund av hans lockiga hår och skägg.

Men Armin Samii hade ett ess i rockärmen: han var utbildad programmerare. Han bestämde sig för att använda sina kunskaper, och designade en app med namnet UberCheats.

Ella Petrini

Den nya musikappen Udio kan skapa trovärdiga pastischer på musik som redan har skapats. Men det är alltjämt människan som står för kreativiteten.

Efter ett par års rabalder kring AI-genererad text och bild, har intresset under 2024 allt mer förskjutits mot ljud – både röster och musik. För företagen i AI-industrin är skillnaden mellan dessa uttryck inte så viktiga. Det är samma statistiska modeller som används för att identifiera mönster i ett enormt råmaterial. Det är i stort sett alltid piratkopierat: företagen dammsuger nätet på rådata och använder den utan att fråga om lov.

Ju mer mänsklig skriven text som samlas in, desto bättre blir modellerna på att härma mänskligt skrivande. Så skapades den välkända chattroboten ChatGPT. Om man i stället använder inspelat tal som råmaterial, får man en AI-modell som kan efterlikna mänskliga röster. På så vis hoppas nu talboksföretag snart kunna slippa betala lön till inläsare, medan yrkeskriminella hittar nya upplägg för telefonbedrägerier där offren luras av en anhörigs röst.

Rasmus Fleischer Ekonomihistoriker och författare.

Journalisten Victoria Rixer har varit aktiv i antifascistiska grupper som Linje 17. Nu har delar av hennes kulturkafé Torpet i Orhem brandskadats över natten till första maj.

Morgonen den första maj gick Victoria Rixer upp extra tidigt. Det var premiär för sommarsäsongen av kaféet Torpet i Orhem, där hon också bor, och hon hade förberett en meny med sex olika rågsmörgåsar, grillade surdegsmackor, mat- och efterrättsvåfflor, korv, bullar och ”världens näst godaste cider”. Till kvällen hade hon också planerat ett efterhäng till dagens demonstrationer.

I stället vaknade hon till en hög av rykande brädor och träkol. Delar av hennes livsverk hade brunnit.

Leonidas Aretakis Chefredaktör på Flamman.[email protected]

Första maj påminner om den skaparkraft som finns hos arbetarklassen. Med krig och klimathot vid horisonten måste vi än en gång börja tänka nytt.

Den tidning som du håller i handen är resultatet av entreprenörskap.

Det första malmtåget i Malmbergen lastades 1888 och därmed var den svenska gruvruschen igång. På två år flyttade 5 000 arbetare dit och byggde upp en kåkstad. ”Deras hus var som svinstior”, skrev Dagens Nyheter 1902. ”Men ur dessa klev välklädda herrar och damer.”

Snart uppstod allt från kaféer till krogar och bordeller. Men den viktigaste politiska mötesplatsen var Finn-Jakobs bastu på Kaptensvägen. Där bildades den lokala arbetarföreningen 1895, och samma år uppstod idén om en tidning som skulle stå på folkets sida. Första numret kom ut den 1 maj 1904, under namnet Norrskenet, och nu vet du vart jag är på väg: efter ytterligare ett nummer på arbetarnas dag lanserades den som tidning 1906, under namnet Norrskensflamman.

”Upp till demonstration!” lyder den första texten, som vill påminna de mäktiga om att ”den klass, som med sitt arbete uppbär samhället” också vill ha rösträtt. Detta då deras strävan – till skillnad från överklassens – ”är att bereda den högsta möjliga lycka åt alla.”

Som anekdoten visar hade den tidiga arbetarrörelsen ingenstans att ta vägen. Offentliga lokaler fanns sällan, och socialistiska agitatorer förbjöds ofta att tala offentligt. Men de uppfann ständigt nya sätt att protestera.

Världen är i skriande behov av en vänster som kan se både bakåt och framåt.

August Palm berättar i Ur en agitators lif (1904) om när han förbjöds att tala i Arboga av kronofogden, och i stället gjorde det från en båt i ån, medan tvåtusentalet arbetare gick längs vattnet och lyssnade. Han åkte dock på 100 kronor i böter i efterhand, och då hade han tidigare kastats i Långholmens centralfängelse för smädelse av riksdagen och liknande brott. Även där höll han modet uppe, och tillverkade två tärningar i tuggat bröd som finns bevarade i Arbetarrörelsens arkiv. Om Kata Dalström, en annan agitator, berättas att hon talade i diket för att runda förbuden. Med knappa resurser, och etablissemanget och lagarna emot sig, stod man ändå aldrig rådlös.

Nu står vi här igen. En antidemokratisk höger försöker än en gång kväva alla arenor för bildning och organisering. Man skär ned på allt som gjorde det svenska folkhemmet starkt, som skolor, folkbildning, kultur, föreningsliv – och nu även medier. Sedan årsskiftet har Flamman och andra vänstertidningar tvingats överleva utan presstöd, utan motivering eller information.

Inte heller vi står handfallna. Vi har ökat upplagan med 23 procent sedan första numret 2023, och blir allt fler varje vecka. Vi har inga rika finansiärer utan tar kampen mot högerns nedskärningar med hjälp av dig och andra läsare.

Men varken vi eller den bredare vänstern kan nöja oss med att bevara tidigare landvinningar. Vi måste skapa framtidens samhälle. Därför släpper vi på första maj ett specialnummer om vänsterns och folkets initiativkraft. Vi vill lyfta fram platser som Orsa där man bygger socialismen där man står, uppfinningsrika sätt att protestera hos nya rörelser halvt utanför fackförbunden som Gigwatch, Skiftet och Tankesmedjan Balans, och hur de egentliga innovationer i industrin och AI-teknologin i själva verket kommer från arbetarna.

Samtidigt som vi försvarar historiens bästa innovation – folkhemmet – måste vi ha en plan för hur vi går längre än det, och utveckla svar på vår tids frågor. Klimathotet, stordata, AI, etnonationalismen, folkförflyttningar, finanskrascher, för att inte tala om bankvinster och ägande.

Den socialistiska vänstern behöver därför tankesmedjor och förlag utanför den socialdemokratiska sfären som kan ta fram sådana reformer. Detta ekosystem är i dag alldeles för svagt, vilket gör att de ideologiska debatterna präglas av nostalgi. Se bara på hur programdiskussionen i Vänsterpartiet har kommit att handla om hur många gånger som orden ”antikapitalism” nämns, snarare än vilka vänstersvar som finns på vår tids största utmaningar. Tidigare var det inte sällan i arbetarrörelsen, nedifrån, som idéerna bubblade upp till partierna. Inte minst LO-skapelsen löntagarfonderna, som var ett modigt steg mot gemensamt ägande i Sverige.

Många av dessa strider äger allt oftare rum utanför Sveriges gränser, och det är dags att hugga in även där.

EU-valet är tyvärr en förlorad chans, med tanke på hur splittrad den europeiska vänstern är. Konflikterna sträcker sig tillbaka till tiden när många partier hade kopplingar till den nationalistiska sovjetsocialismen, som såg ett enat Europa som en kapitalistisk sammansvärjning. Det räcker nu, släpp kalla kriget och gå vidare. Detsamma gäller arbetarrörelsen, som länge har motverkat ett direktiv för att erkänna gigarbetare som anställda för att skydda den svenska modellen, vilket har mötts av kritik från Transportarbetarförbundet och andra berörda.

Visst har EU satt upp stora hinder för vänsterpolitik, som de nyliberala reglerna för finanspolitik och statsstöd eller det demokratiska underskottet, men det borde ge desto större anledning att förena sig på den nivån och bjuda motstånd.

Vänstern borde i stället leda kampen för ett annat Europa. För en offensiv gemensam finanspolitik, en starkare social pelare, större makt till parlamentet, ett rättvist flyktingmottagande som väger in fackförbundens önskemål, och en rejäl utvidgning av den fjuttiga klimatsatsningen. Visst kan 468 miljarder kronor låta mycket, men det bleknar inför den amerikanska förlagan ”Inflation reduction act” med sina 4 biljoner kronor.

Det är också på denna nivå som regleringen av nätjättarna måste ske, inte minst hur AI ska hanteras. En rejält utvidgad, demokratiskt styrd investeringsfond på Europanivå skulle också kunna investera i en offentlig infrastruktur för sociala medier, där större delen av våra politiska samtal förs, i stället för att sitta i knät på kinesiska eller amerikanska miljardärer.

Världen är i skriande behov av en vänster som kan se både bakåt och framåt. I dag minns vi våra framsteg, i morgon tar vi itu med framtiden.

Leonidas Aretakis Chefredaktör på Flamman.[email protected]

Socialdemokraternas paroll för årets första maj är Gemensamt ansvar för Sverige. Det sätter inga hjärtan i brand, förutom kanske de mest inbitna socialdemokraters. Nåja, det går ändå bra i opinionen för dem.

Inför valet 2026 håller S på att ta fram ny politik på en rad områden för att vinna tillbaka makten. Det har mest talats om hårdare tag mot invandrare och brottslingar. Mer försiktiga är S när de talar om att de förstått hur illa det gick när man släppte lös marknadskrafterna inom välfärden. Det finns skäl till att de är mer vaga i kanterna.

I S har partitoppar i årtionden nationellt och lokalt bytt sida och börjat jobba för lobbybyråer med hemliga kunder. Men det blir värre för varje år. Det räcker att kolla in deras Facebookväggar som täcks av glada hurrarop när de byter sida. Detta vill partiet dock inte ändra på, och därför har jag granskat sidbytena sedan förra första maj 2023.

Vi börjar med Sven-Erik Österberg, tidigare finansmarknadsminister och en gång omtalad som potentiell partiledare. Han rekryterades för några veckor sedan till den moderattunga byrån Kreab. Där gör han sällskap med Erik Gutiérrez-Aranda, tidigare energi- och näringspolitisk rådgivare för Socialdemokraterna. Det är inte bara sossar som gått till Kreab. Jenny Lindahl gick från att vara kommunikationschef på Vänsterpartiet till att jobba på moderatbyrån Kreab. V vill verkligen vara som S fast 40 år efter. Vi får se om V lärt sig av S misstag och om hon sjunger Internationalen när partiets tåg går en bit bort från Kreabs kontor.

Eva Nordmark är tidigare arbetsmarknadsminister. Hon har gått till lobbyfirman Rud Pedersen, där hon får sällskap av sin tidigare statsminister Stefan Löfven. På en byrå som saknar kollektivavtal. Löfven ”straffades” genom att bli ordförande för socialistinternationalen. Internationella samarbeten kan förvisso vara plågsamt.

I S har partitoppar i årtionden nationellt och lokalt bytt sida och börjat jobba för lobbybyråer med hemliga kunder.

På lokal nivå märker man ofta inte sidbytena då det sker i medieskugga. Men jag har sett att Monica Green, tidigare riksdagsledamot, börjar som lobbyist på byrån The Swedish Thing samtidigt som hon är ordförande i Skövde kommunfullmäktige. Ja, det är lagligt att ha hemliga lobbykunder och vara folkvald samtidigt. Hur detta inte anses vara korruption förstår i alla fall inte jag.

Mindre offentligt känd är Sebastian de Toro som är tidigare statssekreterare och LO-ekonom. Han rekryterades till New Republic över en lunch med Paolo Silva som är delägare på byrån, tidigare språkrör för Grön Ungdom och har jobbat på regeringsdepartementet för Miljöpartiet. Det är inte bara Anna Kinberg Batra man vill vara vän med.

Läs mer

Övergångar mellan politiken och näringslivet är ett demokratiskt problem, menar vänsterpartisten Samuel Gonzalez Westling. Foto: Ali Lorestani/TT.

Inrikes • 09 april, 2024

Lobbylagar kan bli verklighet

Sist och kanske minst betydelsefull är Juan-Pablo Roa som tidigare jobbat som planeringschef, biträdande stabschef för Stefan Löfven och presschef för Socialdemokraterna. Han går till byrån 500 för att ”stärka deras erbjudande inom public affairs”. På ren svenska: lobbyism.

Den första maj kommer dessa lobbyister förmodligen gå under de röda fanorna. Det är absurt och stötande. Vad sägs om att Socialdemokraterna tar gemensamt ansvar och sätter stopp för svängdörrarna mellan partiet och lobbyklägget? Helst redan till nästa första maj. Tack på förhand.

Robin Zachari Kanslichef för folkrörelsen Skiftet och ansvarig utgivare för granskningsinstitutet Klägget.[email protected]

Flamman frågar några profiler om deras segrar och motgångar i stärkandet av arbetares rättigheter, och vad de väntar sig framöver.

Vilken är er största seger under det senaste året?

– Vi har fått upp arbetsmiljöfrågorna mer på agendan i allmänhet och cancerfrågorna relaterat till brandmansyrket i synnerhet, samt gjort ett stort antal bra förhandlingar för enskilda medlemmar.

Saga Grande & Peter Eriksson

Visst måste vänstern sluta slå ifrån sig biologisk kunskap, men det betyder inte att rasbegreppet är användbart. Separera hellre den vettiga genetiken från rasbiologin, skriver evolutionsforskaren Patrik Lindenfors i ett svar till religionshistorikern Stefan Arvidsson.

Är ras en biologisk realitet eller en mänsklig konstruktion? Frågan är långt knepigare än man kan tro. Tyvärr har den blivit högaktuell i och med högerpolitikers användning av ordet ”ras” som samlingsnamn för biologiska skillnader, något som gör det svårare att diskutera skilda biologiska förutsättningar på allvar.

Till att börja med är ”ras” inget väldefinierat biologiskt begrepp ens för andra djur än människor. Ras används för att beteckna populationer som är ”tillräckligt olika” vad gäller till exempel genetik eller utseende. Gränsen är luddig och ”tillräckligt olika” betyder olika saker i olika sammanhang. Det här gör att det klassiska avfärdandet av ras såsom ogiltigt för att ”de biologiska skillnaderna mellan olika folk är mindre än skillnaderna mellan olika personer” faktiskt skjuter bredvid målet. Det ingår inget sådant kriterium i rasbegreppet eftersom rasbegreppet inte har några kriterier.

Sedan är det också ett gigantiskt problem att ”ras” har ett historiskt bagage som man måste förhålla sig till. Linné delade upp människan i afrikaner (svarta), européer (vita), asiater (gula) och amerikaner (röda). (Han använde dock inte begreppet ”ras” utan varietet.) En liknande uppdelning, ibland med små skillnader, är det man brukar syfta på när man pratar om ras hos människor.

Om man vill dela upp mänskligheten utifrån genetisk likhet är det dock svårt att hamna i denna gruppering. Det har visat sig att den amerikanska urbefolkningen genetiskt härstammar från Asien, så där är det korrektare att säga att den amerikanska urbefolkningen är asiater, genetiskt sett. Drar man den insikten till sin logiska slutpunkt följer dock en annan slutsats. Alla mänskliga populationer härstammar nämligen från Afrika, vilket innebär att alla människor är afrikaner.

Fortsätter man enligt samma princip hamnar man i Jurassic Park-kunskapen att fåglar är en sorts dinosaurier, men också i att däggdjur är en sorts fiskar. Dessa påståenden är korrekta, men de svarar inte på grundfrågan. För nog är väl vita (européer) genetiskt distinkta från svarta (afrikaner)?

Det stämmer förvisso, men i och med att människor med historiskt genetisk härkomst från Europa och Asien härstammar från ett fåtal grupper som utvandrade från Afrika för några hundra tusen år sedan finns det grupper bland svarta i Afrika som genetiskt skiljer sig mer från varandra än vad de skiljer sig från vita. Så om man vill göra en genetisk uppdelning mellan människor skulle man behöva börja med att dela upp afrikanska grupper från varandra. Och det kan man förstås göra, men då har vi lämnat de traditionella raserna bakom oss.

Sammanfattningsvis så finns alltså de största genetiska skillnaderna mellan olika människogrupper inom en av de traditionella raserna (svarta) och skillnader mellan andra traditionella raser är väldigt små (vita, asiater och amerikansk urbefolkning).

De som sysslar med mänsklig genetik för att de till exempel är intresserade av förhistoriska förflyttningar, genetiska sjukdomar eller hur olika människor reagerar på mediciner har därför till största delen slutat prata om ”ras” och pratar i stället om ”’ancestry’, ’population’, ’cluster’ och liknande”, precis som Arvidsson skriver. Detta dock inte av politiska skäl utan av goda biologiska skäl. Den biologiska realitet man vill undersöka och det historiska bagage man har att förhålla sig till krockar nämligen på ett väldigt icke-konstruktivt sätt.

Jag stöttar Arvidssons tes att det är vettigt att skilja natur och kultur i den här typen av diskussioner, och tycker allmänt att vänstern bör sluta slå ifrån sig biologisk kunskap, men landar i den motsatta slutsatsen i hur man bör hantera rasbegreppet. Det är just för att man vill hålla isär vettiga genetiska undersökningar från mer traditionell rasbiologi och ren rasism som man bör undvika ordet ”ras”. Särskilt knepigt blir det i frågan om att analysera invandrares brottslighet på det sätt som Hanif Bali försöker göra, då olika invandrargrupper kommer från olika traditionella ”raser”. Nej tack, sådant urartar bara i ren rasism.

Svårare då med begreppet kön, som vissa biologer vill hävda ensamrätt på. Kön används dock för att beskriva minst fyra olika företeelser: biologiskt kön, könsroller, juridiskt kön och könsidentitet. Biologiskt kön definieras utifrån könscellernas storlek (spermier och ägg), är binärt och kan inte ändras med någon metod vi har i dag (till skillnad från könsorgan). Juridiskt kön är å sin sida en beteckning vi bestämmer över helt själva och därför kan definiera precis som vi vill. (Frågan vad som är poängen med att ha juridiskt kön om det inte är kopplat till biologiskt kön lämnar jag till andra att svara på.)

Könsroller är det feminister kämpat längst med. I hur stor utsträckning dessa är konstruerade respektive medfödda har varit arena för en lång debatt. Efter många års kamp har det blivit alltmer accepterat att gå utanför samhällets könsnormer. Stor förstämning har därför inträtt bland vissa feminister då könsidentiteten gjort sitt intåg. Att ”vara född i fel kropp” innebär ofta just att man har ett biologiskt kön samtidigt som man känner att ens könsroll gör att man hör till det andra. I stället för att argumentera för att sådana skillnader ska ses som okej – vilket var det tidigare tillvägagångssättet – vill transpersoner nu hellre ha möjlighet att ändra det juridiska könet.

Varför inte, tycker många – låt folk bestämma själva; det är en frihetsreform för transpersoner. För att det motverkar mycket av det vi kämpat för som feminister, tycker andra – vi var väl överens om att könsroller inte skulle vara så hårt bundna till biologiskt kön? Var man landar i den här frågan är dock helt frikopplat från hur man bör hantera rasfrågan. Jag tror att debatten skulle vinna mycket på att diskutera ras- och könsfrågor för sig.

Patrik Lindenfors, forskare i biologisk och kulturell evolution.

Matsuveränitet – småböndernas lösning på ett stort problem

Finskt trauma får tala

Arvet från öst

Alla är vi entreprenörer

Jag minns alla golv jag sovit på

Orsa kompani lovar ingenting bestämt!

Klasskampens inkubator

Bakom AI-musiken döljer sig den mänskliga handen

Brand i känd antifascists kulturkafé

För en entreprenöriell vänster

Lobbysossarnas sista första maj?

Lobbylagar kan bli verklighet

Arbetarårets förluster och framgångar

Skilj mellan sund genetik och rasbiologi

Flammans veckobrev

Arvet från öst

Jag minns alla golv jag sovit på

Prenumerera och läs direkt!

Prenumerera och läs direkt!

Prenumerera och läs direkt!

Prenumerera och läs direkt!

Lobbylagar kan bli verklighet

Prenumerera och läs direkt!

Flammans veckobrev