Med de antifackliga domar som vi fått i ansiktet det senaste året från EG-domstolen i Luxemburg, anar man någonstans vilka som riggat kulissen; som ställt frågorna och själva gett svaren. Det är män(niskor) med stora plånböcker, med polare och positioner inom industrin, som tjänar på underbudskonkurrens och låglönemarknader; det är för dem som den europeiska unionen är utformad – EU är svaret på deras frågor – sprungna ur trängande behov att säkra sitt kapital.
För hur ska man annars se på det?
EU är inget fredprojekt
EU främjar inte mer och djupare demokrati
EU är inte liktydigt med frihet
EU är inte svaret på miljöproblemen

För sen när kan man rusta för fred? På vilket sätt är det demokratiskt att icke folkvalda äger lagstiftningsmakten? Eller att jurister har sista ordet över politiska beslut? Hur får man det till frihet och rättvisa att sätta upp murar mot omvärlden och möjlighet att fängsla flyktingar för att de vistas på EU-mark utan papper? På vilket sätt kan EU vara en klimatfajter när industrins lobbyister har tolkningsföreträde; när progressiv miljöpolitik ses som ett hinder mot den inre marknaden?
Om ett par veckor klubbar Sveriges riksdag igenom Lissabonfördraget, det fördrag som enligt sina egna regler redan har fallit genom Irlands nej. Detta fördrag som befäster marknadsliberalism och militär upprustning; som underlättar för underbudskonkurrens och social dumpning – som kort och gott grundlagsfäster moderatpolitik – detta fördrag ska igenom till varje pris utan vare sig debatt eller diskussion, utan juridiskt bindande undantag för den svenska kollektivavtalsmodellen. Varför?
Därför att LO-ledningen inte vill något annat, säger Morgan Johansson, riksdagsledamot för s, under en het debatt om Lissabonfördraget och kollektivavtalen, i en fullsatt ABF-sal.

Oavsett sanningshalten i det påståendet hamnar man slutligen i frågeställningen: vems ärenden springer Lissabonkramarna?
Om EU är svaret, då måste rimligtvis följande frågor ha ställts:
Hur kan vi begränsa fackens styrka?
Hur upprätthåller vi konkurrens über alles?
Hur befäster vi marknadsliberalismen?
Det är dessa högerkrafter som socialdemokraterna spelar rätt i händerna genom att inte ta strid för bindande undantag för den svenska kollektivavtalsmodellen. Är det av ren feghet eller ingår det i planen?