Lechoslaw Gozdzik, arbetarledaren som en gång hade stått i centrum för Polens politiska liv, har gått bort tidigare i år. Hans eget liv kommer knappast att framhållas som ett lysande föredöme i dagens kapitalistiska Polen.
Gozdzik gick med i kommunistpartiet 1946, bara 15 år gammal. Efter några år som partfunktionär kom han i konflikt med partiledningen. Han flyttade till Warszawa, och började arbeta som svarvare på bilfabriken FSO. Hösten 1955 väljs han till ordförande i fabrikens partiorganisation. Under det minnesvärda och händelserika året 1956 blir han talesman för huvudstadens arbetarklass som stöder reformkraven och kräver att Gomulka återinsätts som ledare.
Gozdzik är påläst och intelligent och en mycket god talare med förmåga att kommunicera med arbetare, något som sällan var partiledarnas starka sida. Med sin självklara auktoritet kunde Gozdzik också mana till besinning mot de hetssporrar som ville beväpna befolkningen när det surrade av rykten om sovjetiska stridsvagnar i rörelse utanför stan.
Tillsammans med några andra arbetarledare för Gozdzik ett resonemang kring ett system med arbetarråd, marknadsmekanismer inom planekonomins ramar, transparens i både parti- och det offentliga livet. Viktig är distinktionen mellan statsägt och samhällsägt. De tror att Gomulka kommer att genomföra nödvändiga reformer, och att deras idéer – de ville aldrig kalla det för program – kan förverkligas inom hans ”polska väg till socialismen”. De blir snabbt besvikna. Så fort Gomulka har konsoliderat sin maktställning, mycket tack vare arbetarnas stöd, slår han till reträtt. Han sätter visserligen stopp för stalinismens repressionsexcesser och försäkrar sig om ett visst mått av självständighet gentemot Sovjet, men genomför inte den liberalisering och vitalisering av parti- och samhällslivet som många hade hoppats på, inte heller blir det mycket av några ekonomiska reformer.
Gozdzik, den ständige rebellen, är öppet kritisk mot den nya linjens stabiliseringspolitik. Han manövreras bort från sin ställning inom partiet, och tvingas att säga upp sig från FSO. Han flyttar till kusten och börjar ett nytt liv som fiskare. År 1970 lämnar han tillbaka sin partibok i protest mot att militär skjuter mot demonstrerande arbetare i Szczecin. Efter 1989 gör han en lokal politisk comeback inom det liberala Frihetsunionen. En socialism som behandlade arbetarklassen instrumentellt och som inte vågade vara en ledande samhällskraft med det arbetande folkflertalets önskningar som ledstjärna, kunde inte vara annat än dödsdömd.
