Iran är världens farligaste och galnaste land. Det är i alla fall den bild man fått genom media de senaste åren. Bilden av Iran som ett hot, är idag så stark att det är svårt för västerländska politiker, diplomater och journalister som är mån om sina karriärer att ifrågasätta eller nyansera den.
Vi har sett det tidigare.
Hetsen mot Irak innan invasionen 2003 följde ett nästan identiskt manus. Precis som anklagelserna mot Irak visade sig vara propagandalögner, är det mesta som skrivs om Iran idag i svenska och internationella medier ett resultat av propaganda från Washington. Iran är det nya Irak.

Det som tvivlar på att världens fria media verkligen kan ha så fel i flera års tid kanske har glömt bort milleniumbuggen. Från mitten av 1990-talet till början av januari år 2000 skrev journalister runt om i världen att världens datorer skulle haverera. Det sades att datorernas inre klockor inte skulle klara övergången till det nya årtusendet. Milleniebuggen skulle leda till den ena katastrofen efter den andra.
Så blev 1999 år 2000. Inget hände. Inte ens i de östeuropeiska länder som struntat i varningarna.
Världens journalister hade skrivit spaltkilometer om ett hot som inte fanns.
Världens journalister hade matats med skräckvisioner av individer, företag och organisationer som haft egna ekonomiska intressen av att sälja in hotet. Och journalisterna hade struntat i att granska trovärdigheten för att det var en historia som allmänheten ville läsa om.

Så visst händer det att media under längre tider totalt kan tappa kontakt med verkligheten. I Bombdiplomati granskar jag den enkelspåriga och demagogiska mediebilden av Iran. För att skriva en bok om Iran och dess relationer med omvärlden idag på ett begripligt sätt, måste man skriva minst lika mycket om hur media fungerar. Geopolitik och den globala medieindustrin förhåller sig idag som avigan till rätan. Det går inte att förstå den ena utan den andra.
Bombdiplomati handlar om hur bilden av Iran skapas av det militärindustriella underhållningskomplexet och den neokonservativa amerikanska regeringen. Det är en bild som är styrd av olika grupper som vill se ett militärt angrepp mot Iran. Politiker och tankesmedjor producerar en hotbild som man erbjuder media, som är mer än villig att publicera detta gratismaterial.

Tankesmedjor är inte annat än politikens motsvarighet till reklambyråer. De har intellektuella pretentioner men bryr sig lika lite som reklambyråer om ifall det de säger är sant eller rimligt. Tankesmedjor söker inga svar, de letar efter argument för att motivera en viss förutbestämd politik.
Deras uppgift är att sälja en världsbild.

Till det kommer ett annat lager av, på pappret oberoende, organisationer, ofta finansierade, direkt eller indirekt, av amerikanska UD, som producerar en ständig ström av mer eller mindre befogad Irankritik. På samma sätt som USA satte ihop och finansierade Iraqi National Congress, finansierar USA idag en rad exiliranska organisationer.
De organisationerna hjälper sedan stressade journalister att fylla ut sina spalter med irankritiska kommentarer.

En poäng med Bombdiplomati är att den inte bygger på information från den här artificiella Washingtonfinansierade mångfalden. I stället har jag pratat med riktiga, oberoende experter. Ingen av dem tycker om det iranska politiska systemet. Det vore mer korrekt att säga att de avskyr det. Ändå ger de jag talat med en helt annan bild av situationen i Iran och omvärlden än man serveras av TT och tv.