Pappor som tagit ut föräldraledighet jobbar mindre övertid och behåller i högre grad kontakten med barnen vid separationer. Det är de slutsatser man kan dra av en stor undersökning som Försäkringskassan nyss genomfört. Det är lätt att dra lite på munnen åt forskningsresultat som ”avslöjar” något de flesta nog anser vara ganska självklart. Som att den som ansvarat för att uppfylla en bebis alla dagliga behov, känner en större närhet till och har ett större behov av att upprätthålla den närheten, än en som bara pussat bebisen i fråga godnatt före tv-nyheterna.
Men det finns ingen anledning att flina åt Försäkringskassans studie. Tvärtom finns all anledning att vara glad att någon fortfarande bryr sig om att undersöka föräldraansvarets betydelse för sociala relationer, arbetsvillkor och för jämställdhet i vidaste bemärkelse. Vad studien bekräftar är ju att fördelningen av de långa tunga månaderna av blöjor, välling och spyor inte kan reduceras till en fråga om vad som anses ”mest passande för oss just nu”. Att en jämn fördelning av föräldraledigheten verkligen har jämställdhetspotential, vida utöver den mest självklara; att det skulle stärka kvinnors ställning i arbetslivet.
Utan att det faktiskt handlar om något så radikalt som ett litet steg mot en ny norm för manlighet. Ett mer underdebatterat ämne får man ju leta efter, samtidigt som kvinnor i åtminstone ett sekel utmanat och förändrat sitt eget sätt att vara. Och som därmed, med hjälp av en stor portion social ingenjörskonst, förändrat hela samhällsstrukturen. Att det inte har blivit bra betyder inte att det är dags att ge upp jämställdhetsprojektet, befrielseprojektet från könens sociala och ekonomiska bojor. Däremot är det dags att vidga, utöka och slå på takten.
Och tänk – som en liten lysdiod i det socialdemokratiska rådslagsmörkret, blinkar ett förslag om ökad kvotering av föräldraförsäkringen. Likadelning vore onekligen bättre, men det är i alla fall nära bra. Kanske blir det cigarr så småningom.