En sen augustikväll i början av 1990-talet. Mycket varmt. Nästan tropiskt. Otaliga stjärnor och en vackert gul fullmåne mot en svart sammetshimmel. En magisk inramning på en sådan där kväll som man aldrig vill ska ta slut.
Vi var väl ett dussin vänner som hade samlats på en av stadens gemytliga uteserveringar. Det var visst något vi skulle fira. Men kvällen kunde ha fått ett abrupt slut. Undertecknad hade nämligen fått för sig att han skulle läsa en dikt. Den handlade om en senkommen men välkommen toalettinstallation i ett trapphus. Kort tid efter gjorde en eldsvåda slut på hela huset. Knappt var dikten färdigläst förrän vi avbröts av en bullrande röst från grannbordet: ”Det är ju för fan jag som har skrivit den dikten!”

En storvuxen man i femtioårsåldern reste sig och kom över till vårt bord. Han såg strängt på mig: ”Du angav väl källan?” Rodnande tog jag skadan igen. Sedan började han berätta. Både sant och sånt. Verklighet blandad med skrönor och rövarhistorier. En magisk kväll höjdes ytterligare en dimension. Vår nytillkomne vän hette Kent Andersson.
Jag ler vid minnet när jag sitter med den nya CD-skivan. Äntligen har några av Kent Andersons finaste dikter blivit tonsatta. Eller rättare sagt, blivit utgivna på skiva. Anförda i sång av Sveriges ”Grand Lady”, Maria Hörnelius, och mästerligt ackompanjerade av Bernt Andersson, piano, dragspel och Kjell Jansson bas. Två rutinerade herrar där den förstnämnde också står för musiken till flera titlar.

CD:n innehåller 15 spår. Från lite vemodiga jazzinspirerade visor som ”Kristina Lind”, ”Sommarvisa”, ”Bergen grönskar” till den smäktande valsen ”Eva i Paradiset” med ett mäktigt dragspel: ”Hon såg lustgården full utav korkade söner / Som slet för sin Herre i skyn / För en kost som bestod av förtorkade böner / Och rätten att drunkna i dyn / Och hon tänkte som så / Om det är på det viset / Så är inte detta Paradiset…”
Ofrånkomligt hittar man sina favoriter. En av dem är ”Balladen om brödupproret”. En oerhört vacker melodi, som börjar lite vemodigt men slutar i dur med en ljus framtidstro. Här är Maria som allra bäst: ”Det finns inget mörker min dotter / Det finns bara stulet ljus…”

Man sitter och begrundar vad man hört. Den suggestiva musiken och de tänkvärda texterna. Där finns ett budskap som går rätt in i hjärtat.
En uppmaning till solidaritet och gemenskap med de små och utsatta.
Visst känns det vemodigt att Kent är borta. Men med det rika arv han lämnat efter sig och med den ljusa framtidstro han ägde, känns han ändå inte långt borta.
Alla 15 visorna är hämtade ur Maria Hörnelius och Mats Kjelbyes minnesbok om Kent Andersson: Visor dikter ballader.
Köp skivan! En högtidsstund väntar.