– Finns det några marxister här?

Publiken på Kulturhuset jublar och hojtar glatt åt Molly Nilssons fråga från scenen.

– Den här låten är till alla marxister, luxemburgister, och även alla trotskister!

Hon drar igång ett discoglittrande bakgrundsspår och börjar sjunga. En medelålders man bredvid mig viftar med näven i luften och verkar kunna varje ord i låten. Jag undrar varför han står mitt i publiken och inte längst fram.

Det är inte kvällens enda politiska mellansnack. Mellan klämtande housepianon och iskalla syntmattor hinner Molly Nilsson även berätta att två låtar handlar om privatiseringar, introducerar låten ”The Communist Party” med ”välkommen till festen, välkommen till partiet” – och dedikerar en låt till Jan Myrdal, som ”förstått hur man lever”. Allt medan hon sakta dricker upp det glas bubbel som står ovanpå synten.

När Molly Nilsson kommer från Berlin för att spela på Kulturhuset i Stockholm är det inte första gången hon är på platsen.

– När jag kom in här nu var jag så: ”Men gud, det är ju Lava!”

Hon syftar på Kulturhusets ungdomsverksamhet under 00-talet, stadens främsta näste för alternativa ungdomar.

– Mitt projektarbete i gymnasiet var en utställning som jag gjorde här. Jag byggde tonårsrum efter olika decennier – ett 50-, 60-, 70-, 80- och 90-talsrum.

– Jag var här och tapetserade och byggde, lånade saker från skrotaffärer och museum. Skivspelare, walkman, alla möjliga grejer.

Vilket decennium besökte du i kväll?

– Nu befann jag mig i någon typ av 2000-tal.

Sedan dess har hon hunnit flytta till Berlin, turnera världen över och släppa elva skivor. De nio första omslagen var svartvita, men på de senaste två har en ny färg smugit sig in: rött.

Din musik har blivit mer politisk på senare år. Har du haft ett uppvaknande?

– Nej, jag har det hemifrån. Min pappa är gammal VPK-medlem. Han tillhör en generation som kanske inte känner bitterhet, men någon sorts uppgivenhet.

Blev han ledsen när de tog bort K:et?

– Ja, det fanns någonting där som tappades.

– Jag vill vara en del av generationen som plockar upp pinnen. Jag tänker att den måste vidare till nästa generation, och vidare, och vidare.

Hon har det blonda håret uppsatt i flätor. På kinden har hon målat ett rött hjärta. Hon räcker över en kaffekopp med vitt vin i.

Jag vill vara en del av generationen som plockar upp pinnen.

Under de senaste 15 åren har Molly Nilssons musik gått från sval syntmusik om livet i Berlin till mer maximalistisk – och politisk – popmusik. Även om hon fortfarande står ensam på scenen, utan kompband.

– Jag har verkligen kämpat med att skriva en låt som inte är politisk, men det är som att något hänt med internet och sociala medier. När det händer något dramatiskt på andra sidan jorden påverkar det stämningen över allt.

Hur är stämningen i dag?

– Förra helgen, efter Zohran Mamdanis seger, var ju första gången på länge som man vaknade med en kul känsla.

Det var en onsdag!

– Men det kändes som helg.

Din musik är inte så deppig heller. Måste du tvinga dig själv att göra glad musik, eller kommer det naturligt?

– Det kommer naturligt. Det finns så många människor som är bra på att vara negativa och tråkiga, men jag vägrar trycka på rec förrän jag känner pepp. Men den kommer inte bara när det går bra. Så fort man blir arg kommer det energi som man göra om till någon typ av pepp, ett ”nu jävlar”.

Är folk för dåliga på det inom vänstern?

– Ja, faktiskt. Vi i vänstern tycker att världen och människors liv är värda att tas på allvar, och då vill man inte skämta bort saker. Men då blir man lätt den nyktra personen i rum­met som kanske inte är så rolig.

– Jag tyckte det var nice att Mamdani tog tillfället i akt och var lite taskig i sitt tal. Det var så skönt.

Är du taskig?

– Nej, men jag önskar att jag var det. Eller åtminstone kaxig. Varför ska jag vara så snäll?

Du sjunger om ”the communist party”. Är du med i något parti i Tyskland?

– Min relation till den tyska vänstern har försämrats i och med Gaza. Jag är van vid att spela på ställen som är som [det stockholmska vänsterhaket] Cyklopen, fast i Tyskland. Och helt plötsligt är de ställena så: ”Nej, vi har en IDF-flagga på toaletten.”

Det går inte att hålla tillbaka en revolution när den väl börjar hända, på samma sätt som när man börjar le.

– Nu känns det som att tyskar börjar vakna upp till verkligheten, men det har varit en konstig tid.

Samtidigt verkar Sverige ha vaknat upp till Molly Nilsson. Hon berättar att kvällens publik är den största hon spelat för i sitt hemland, och att hon också fått fler pressförfrågningar än tidigare.

– Dagens Industri, DN och nu Flamman har intervjuat mig. Det är ju världens bästa kombination.

Vad handlade intervjun i DI om? Handeln mellan Sverige och Tyskland?

– Nej, det blev ett jättebra samtal. Vi pratade om musikens makt och om varför musikindustrin är så farlig för kulturen. Jag var jätteglad över det.

Känner du att du predikar för kören?

– Jag försöker ju att inte stänga in det: marxister, luxemburgister, trotskister. Jag är öppen för alla, säger hon och skrattar.

Några buade när du talade om giljotiner på scen också.

– Jag vet, men det är poängen. Det vore konstigt om jag står där och säger det och alla bara: ”Woho!” Det handlar om att trycka på knappar och se vad som händer.

– Låten handlar om en drömvision: att stå på ett torg och se en auktoritär ledare eller diktator avrättas. Det är ett ögonblick som är brutalt, men också fullt av hopp.

Är du för dödsstraff?

Det handlar om att trycka på knappar och se vad som händer.

– Nej, inte som i att staten har rätt att avrätta en människa som begått ett brott. Men man kan också tänka sig en revolution: det går inte att hålla tillbaka en revolution när den väl börjar hända, på samma sätt som när man börjar le.

– Det kommer inte vara mysigt. Men det är inte samma sak som dödsstraff.

Apropå auktoritära ledare. Du nämnde USA – när var du senast där?

– I september. Mitt konstnärsvisum gick ut sista september. Att förnya det kostar 5 000 dollar som man betalar rakt in i administrationen.

– Av ren bojkott kände jag: ”Okej, då kommer jag inte att komma till det här landet på fyra år, eller hur lång tid det nu tar för er att lösa det här.” Så jag åkte dit innan den nya skivan ens kommit ut. Det var som ett avsked: ”Vi ses om fyra år.”

Hon beskriver USA-turnén som sin ”bästa någonsin”.

– Konserterna kändes som en säker plats för marxister eller vänstermänniskor att träffa andra i sin stad. Kul med musik, men efteråt ville alla bara prata: ”Vad ska hända nästa vecka? Vad kommer att hända om en månad?”

Bakom henne på väggen hänger en plansch från Kulturhusets utställning ”Deutschland, Deutschland”, från 1979. Texten är tryckt i svart frakturtypsnitt, och ovanpå tronar det tyska imperiets örn i både förbundsrepublikens och Tredje Rikets varianter.

Du bor i Berlin sedan 20 år. Är du rädd för vad som kan hända i Tyskland i framtiden?

– Ja, men också i Sverige. Det läskiga är inte att det händer över en natt, utan hur det långsamt driver åt ett håll och att människor vänjer sig. ”Det här är normalt, det här är hur folk pratar i medier, så här relaterar människor till varandra.”

– Därför måste man hela tiden fortsätta prata om saker på riktigt.

Hur tror du att det kommer påverka din musik?

– Jag tror att det bara kommer bli värre och värre. Mer och mer propaganda. Ju mer världen går åt höger, desto mer måste jag gå åt andra hållet.

Du kommer börja låta som Knutna Nävar snart?

– Ja, men exakt. Jag vill ju inte att det att det ska vara så. Men någon måste dra oss tillbaka.