Inom den radikala vänstern finns det en högst kluven inställning till europeiska sociala forumet som ska hållas i Malmö i september. Kritiken går i stort ut på att de sociala forumen/rörelsen/processen i grunden inte är antikapitalistisk.

Självfallet stämmer det till viss del.
Varuekonomin hotas inte, inga darrningar i det kapitalistiska fundamentet och fem minuters promenad från forumet kommer människor fortsätta rösta på Sverigedemokraterna, helt ovetande om vad som pågår.
Den rörelse som startade i Porto Alegre 2001 kom snabbt att bli en naturlig del i det som kom att kallas globaliseringsrörelsen. Som en löpeld spreds forumtanken genom alternativa rörelser och vänstermiljöer. Alla skulle vara med och demonstrera och säga att kapitalets globalisering inte enbart är manna från himlen, från solidaritetsrörelser och kyrkor till militanta antikapitalister.
Rätt snabbt ebbade trenden dock ut. Globaliseringsrörelsens brister blev tydliga. De flesta aktionerna var endast symboliska och protesterna antingen inte syntes i media eller att några krossade fönsterrutor fick all uppmärksamhet. Det var inte en praktik som handlade om vår vardag, snarare var det ett förutsägbart skådespel.

Sociala forum är det mest intressanta i globaliseringsrörelsen idag, även om de också är problematiska. Framför allt tenderar de att röra sig utanför vår vardag och handla om saker som kanske inte framför allt rör oss och vår kamp. Rörelsen, i alla fall i västvärlden, lyckas inte komma in i våra liv. Det blir ett forum för aktivister, vilket i sig inte alls är dåligt så länge fokus ligger på våra kamper och hur vi sprider dem. Mötena kan fungera som en uppladdning av batterierna och att ge nya idéer och perspektiv på de kamper som finns.
De lokala forumen som funnits har, så vitt jag vet, inte riktigt lyckats bli något annat än mötesplatser. Ambitionen från början var, i alla fall för Uppsala Social Forum som jag varit delaktig i, att skapa en bred front av sociala rörelser och att mötas och diskutera gemensamma frågor. Från det breda nätverk som fanns från början, blev det en liten organisation som ordnade ett smörgåsbord av aktiviteter för aktivister. Tyvärr är samarbeten mellan organisationer generellt lågt prioriterat och bygger framför allt på personliga kontakter. Det är något vi måste ändra på om vi vill se en starkare arbetarrörelse. Kontakter mellan fack och sociala rörelser är viktigt.
Sociala forum är ett mischmasch av feel good-vänster, kristna, trotskister och autonoma, och det är lite där deras styrka finns. Möjligheterna att träffas över organisationsgränser är viktigt. Det finns en fara i att se allt svart eller vitt. I dagsläget ser jag, för den radikala vänstern, ett stort behov av att mötas och diskutera våra frågor. Även vi behöver lära oss lyssna och ibland kliva av stora know-it-all- hästen. , mer än på många år, har vi möjligheter att skapa nya gemensamma fronter mellan olika delar av vänstern. Hatet mot hur den borgerliga regeringens politik försämrar våra liv skapar gemenskap. Låt oss använda den för att enas.

De sociala forumen lever. Trots att de är av och för aktivister har de sina poänger. Att diskutera våra analyser och kamper är viktigt och forumen är en mötesplats där vi kan sprida dem. Tycker vi forumen saknar relevant innehåll, har vi guldchans att fylla dem. Ställer vi oss utanför och klagar på att de inte är tillräckligt antikapitalistiska, förlorar vi chansen att skapa nya allierade och föra fram arbetarklassens positioner.