Denna bok är skriven under dödshot, står det på bokens näst sista sida. Både författaren och hans närmaste är hotade. Det framgår av de mejl han redovisar – en bisarr samling texter som bland annat handlar om två finska flickor som Anér bör tiga om och helst glömma bort.
Bokens första del handlar om de två flickorna. De kom gående Sveavägen söderut på kvällen den 28 februari 1986. Utanför Dekorima stod en man som de kände igen och som de visste talade finska. De stannade och frågade vad klockan var. Just då sprakade det till i en komradio mannen höll i handen och en röst sa på finska: Nu kommer dom. Mannen svarade på finska: Jag är igenkänd. Vad ska jag göra. Rösten sa: Skit i det. Gör det du ska!
Flickorna såg att mannen hade ett skjutvapen i bältet. De tyckte det var obehagligt och gick därifrån. Strax därefter hörde de ett skott. Senare fick de veta att Olof Palme var skjuten.
Sven Anér anser sig ha klarlagt att mannen utanför Dekorima var den 27-årige polisen Anti Avsan, medlem av den ökända A-turen vid Norrmalmspolisen.
Olof Palme och hans fru Lisbeth hade varit på biografen Grand och promenerade söderut på Sveavägen. Vittnen såg flera män med walkie-talkies i omgivningarna. Det här var före mobiltelefonernas tid då den som gick och pratade i en apparat på stan väckte uppmärksamhet.
Sven Anér samlar pusselbitar till det som kan ha hänt. En vapenhandlare Östling hade en våning vid David Bagares gata – i mördarens flyktväg. Han låg nyopererad på sjukhus men smet därifrån på mordkvällen och kan ha dirigerat händelserna från sin våning. Östling var finsktalande.
Följande kväll höll ett femtiotal poliser fest med sina respektive och söp och skålade för att Palme var mördad.
De båda finska flickorna teg länge med vad de upplevt. När de så småningom förhördes av spaningsledaren Ölvebro blev de aldrig konfronterade med Anti Avsan. Det ordnades en fotokonfrontation men där fanns inte Avsans bild med. Sven Anér menar att Ölvebro hela tiden vetat vad som hänt och medvetet styrt bort all uppmärksamhet från sånt som brukar kallas polisspåret.
Sven Anér framhåller noga att han inte påstår att Anti Avsan är gärningsmannen, bara att Avsan befann sig på mordplatsen.
Anti Avsan studerade sedan vidare, blev rådman och så småningom moderat riksdagsman i kretsen kring Fredrik Reinfeldt.
Denna bok är skriven under dödshot. Man kan tycka att bara den meningen borde väcka medias uppmärksamhet, men i dagspressen kan man inte läsa ett ord om boken. Eller om Sven Anér över huvud taget!
Sven Anér är gammal DN-journalist, född 1921, och tycks efter sin pensionering ha jobbat heltid med att forska kring Palmemordet. Det har kostat en hel del pengar. Han nämner att han ibland har fått beställa fram kopior på upp till 3 000 sidor offentligt material à 3 kronor sidan. Resultatet av sina forskningar har han redovisat i flera böcker som bemötts med tystnad.
Närmast total tystnad mötte också den tidskrift Palme-nytt som han gav ut mellan åren 1993 och 2005. De stora medierna tiger fortfarande. Man får googla in honom på nätet för att se hans böcker nämnas.
I den här senaste boken förklarar han tystnaden med ”en ordergivning som inte är synlig men ytterst effektiv”. Som skribent blir jag nyfiken. De journalister jag talat med – även i vänsterpressen – försäkrar att de inte tar order av någon. Men tiger gör de.
En av dem sa: ”Ä, Sven Anér, han är ju så jobbig!” Kan vara. Men ska han därför få mordhotas utan att det är en nyhet, utan att media reagerar?
Om ett par år är Palmemordet preskriberat. Ska bli intressant att se om något händer dessförinnan.
