Jag har aldrig slagit runt i Visby, så man kan för all del hävda att jag inte vet hur det är. Men då har jag det gemensamt med 99,8 procent av våra väljare: Vi har bara sett Almedalen från utsidan, som ett spektakel.
Detta år slår Almedalen rekord skriver Fokus, fler seminarier än någonsin, och en trend är att allt fler arrangemang flyttar till kvällstid. Längre in i den ljumna sommarnatten. Det är logiskt. Ingen tid på dygnet genererar fler intensivt delade upplevelser åt små och stora politiker av olika färg (vem bryr sig egentligen om vilket parti du tillhör?) än eftersläckningens småtimmar.
Medan fåglarna sjunger solens lov raglar den nya tidens politiska primadonnor genom Visbys gungande gränder. Många direkt lyfta ur en amerikansk dröm: Tankesmedjorna som ersatt folkrörelsernas studiecirklar, proffstyckare, yrkespolitiker, utredare… Och så bloggarna, postpolitikens nya kast av lättviktsintellektuella, lojala mot Twingly och ingen annan.
Alla mässarrangörer vet att det finns en kritisk punkt ett arrangemang måste ta sig över: När branschen upplever att ”alla andra” är där, då blir utställarna beredda att betala vad som helst för en plats. Mässan börjar sätta dagordningen. Så har också delar av vänstern börjat betrakta Almedalen som en nödvändig scen för oss att vara med på.
Det säkraste sättet att förlora ett krig är att bli lurad till fel slagfält. Under Almedalsveckan borde vänsterpartiet markerat utebli och istället inleda årets breddanfall över hela landet. En veckas torg- och trappspringningsturné med varje partiförening. Möten, diskussioner och dans för demokratin i folkparkerna. För att återföra politiken till den jord den fullkomligt håller på att överge.
Vi kommer aldrig att vinna några opinionskrig genom att spela på samma villkor som utspelsmupparna. För dem är det inget bekymmer om politiken blir en angelägenhet för de invigda, för oss vore det en fundamental katastrof. Den politiska kampen handlar därför även om att ta striden om vem som deltar och var det händer. När medelklassen lämnar städerna för röda stugor och politikerveckor är våra väljare kvar i stan. Uppvaktade blott av kyrkan och Sverigedemokraterna. Det är vår viktigaste spelplan, det är där vi måste söka våra bästa sommarminnen.
