För varje spänningsroman (deckare om man så vill) av Henning Mankell blir det mer uppenbart vilka delar av genren han behärskar väl och vilka han inte behärskar alls. Spänning och politik, där ligger hans styrka och Kinesen är ett utmärkt exempel på detta.
Den innehåller alla vid det här laget klassiska delar av en Mankellroman, en osannolik koppling mellan ett brott i Småstads- och Landsortssverige och ett främmande land, en politiskt och samhälleligt filosoferande brottslösare (i det här fallet en åklagare), en brottsling som också funderar på samhället och en dramaturgi som gör att boken ”svår att lägga ifrån sig”, som det så sant brukar heta om bra deckare.
Den politiska och historiska researchen bakom boken är oklanderlig och intressant, som vanligt säkert extra intressant för läsare på vänsterkanten.
Här har Mankell lyckats få in före detta dubbelmaoister (Rebeller) i Sverige, säkerhetstjänst, partivänster och nykapitalister i Kina, och historiska utläggningar både om Mao och kejsardynastierna.
I olika form, från olika karaktärer, målas intressanta nyanser av ett Kina, som växer fram idag, upp.
I en tid när de flesta bokläsares samhällsuppfattning formas av kriminalromaner gör Kinesen sitt jobb. Den upplyser om ett land som kommer att bli något att räkna med på den internationella arenan än mer framöver men som inom sig rymmer mycket mer spänningar än vad som kan anas på den lugna ytan.
Kinesen lyckas med konststycket att diskutera både klasskamp och geopolitik i Kina, via ett tillräckligt spektakulärt massmord i avfolkningens Norrland.
Så långt allt väl, även om mellanlandningen i södra Afrika känns som en politisk tråd för mycket i beskrivningen av hur det nya kapitalistiska Kina möter det gamla maoistiska.
Det negativa är de stabbiga karaktärerna och den trötta dialogen. Oavsett var i världen de bor (Hudiksvall, Helsingborg, Afrika eller Kina) och vilken roll de har i dramat, tänker och talar karaktärerna på ett sätt som är så likartat att det ibland blir plågsamt att läsa. Samma lite förnumstiga, självanalyserande tal och tankar. ”Den kalla vinden, tänkte hon. Ålderdomen kommer tassande alldeles bakom mig”, är ett exempel, taget på måfå ur boken medan jag skriver detta. Karaktärerna känns dessutom alltför ofta som språkrör för något Mankell själv har på hjärtat, antingen direkt eller indirekt.
Jämfört med mästare i samma genre, vare sig det handlar om klassiker som Simenons Maigret-böcker eller moderna ledande författare som Denise Mina, ligger Mankell här i lä. Den där direkta kopplingen, det unika, det trovärdiga i karaktärerna kommer aldrig riktigt fram.
Ett exempel, nu från tv-världen, är den amerikanska serien The Wire. Om jag säger att jag längtar efter en Omar Little i Mankells polisromaner förstår alla älskare av serien vad jag menar. En fullständigt osannolik, och därmed fullständigt och i alla delar trovärdig och unik, karaktär. Den stenhårde, homosexuelle, med Robin Hood-ambitioner, rånaren av knarklangare i Baltimores undre värld kan inte riktigt förklaras om man inte sett honom. Men trovärdig som få är han.
Trots det är Henning Mankell idag en av världens ledande kriminalförfattare. Mig säger det en hel del om folks intressen och behov. Spänning och politik räcker långt. Också för mig.
