Journalisten Thomas Steinfeld karaktäriserar Italien i Expressen som ett land där självgod inskränkt kultur dominerar, på ett sätt som är helt i linje med Berlusconis kulturpolitik.
Steinfeld skriver (16/5 -08)att ”numera når ingen bok, ingen film, ingen intellektuell ut över gränserna, inte ens till Tyskland som länge fungerade som den italienska kulturens andra hemland”. Nu har i alla fall filmen Min bror är enda barnet nått SF-biograferna och filmen väjer knappast för politiska teman. Utifrån en traditionell arbetarfamiljs levnadsöde skildras den politiska utvecklingen under 1960-70-talet och den förvirrade Accios uppväxt och försök att hitta sin plats i tillvaron efter att ha lämnat klosterskolan.
På många sätt påminner filmen om den franska miniserien Det fria livet som sändes av SVT i somras och som nu repriseras.
Filmen skildrar en tid då drömmarna om socialismen fortfarande är politiskt relevanta för dagspolitiken. De politiska motsättningarna i landet blir högst konkreta i filmen då Accios bror redan är aktiv kommunist medan Accio själv, i en kombination av narcissism och en slags missriktad protest mot upplevelser av särbehandling och underordning, ansluter sig till fascisterna i MSI.
Men trots försöken att koppla samman de vardagliga problemen hos arbetarklassen med de ideologiska striderna så blir försöket att krympa ihop alla landets motsättningar innanför husväggarna schablonartat. Att Accio framställs som en person som i sitt sökande efter hemvist och stolthet pendlar mellan politiska extrempoler gör inte filmen oseriös i sig, men däremot förloras trovärdigheten när alla händelser ska ske i anslutning till konflikterna mellan bröderna. En viss förförståelse krävs också eftersom det saknas en redogörelse för den allmänna politiska utvecklingen.
Men om det politiska upplägget känns stereotypt och på sina håll förutsägbart så är klippningen och rollgestaltningen desto mer överraskande. Det är snabba kast som gäller och karaktärerna är komplexa. De skildras aldrig så pass ingående att man på allvar kan bilda sig en uppfattning om dem. Det är inte alltid särskilt övertygande men gör filmen sympatisk och klart sevärd.
