Det började i Almedalen 2007. Lars Ohly ger sig ut tillsammans med pressekreterare och Gotlands Tidning för att knacka dörr. Det är ett sätt att visa inför medierna hur det nya vänsterpartiet skall bli ett parti som lyssnar på folk, tajmat till ett besök från det parti som inspirerat dörrknackningen, Socialistiska partiet från Holland. Lite uppgjort från början, mest en demonstration. Men snart ett år senare har dörrknackningen startat på allvar. Från Malmö i söder till Umeå i norr.
En av föreningarna som testat är Farsta i Stockholm.
– Det kändes ju lite konstigt när vi gick ut första gången. Vi var oroliga för att vi skulle känna oss påflugna, men vi fick faktiskt svar från rätt många. Nästan ingen var otrevlig, säger Fredrik Samuelsson, en av de som deltog.
I Farsta körde de en vanlig variant, att ställa några enkla frågor om området. Vad de boende tycker är bra och dåligt med Farsta.
– Det som de tyckte var bra med Farsta var att det är nära till naturen, det ligger centralt och det finns ett centrum med mycket service. De klagomål som ofta kom upp var att kvalitén på skolorna är dålig och att läkarna verkar väldigt stressade när man går till vårdcentralen. Och många ville känna sig tryggare på gatorna.

I Sundbyberg har de en liknande erfarenhet.
– Vi gick ut i Hallonbergen, som är en miljonprogramsförort. Bland det första vi märkte var att folk verkligen försvarar sitt område. De är väldigt trötta på bilden av Hallonbergen som ett dåligt ställe att bo på, för så upplever inte de att det är. De är stolta, berättar Marielle Nakunzi från Sundbybergsföreningen.
Här fick man också en tydlig information om en fråga som vänsterpartiet hittills inte upptäckt.
– Den fråga som de flesta tyckte borde bli bättre är att det är väldigt skräpigt i centrum – det behövs fler papperskorgar. Så det vi skall göra nu är att ha ett återsamlingsmöte och sedan skicka ut en bulletin där vi redovisar svaren. Men sedan måste det ju bli ändring: hela den här metoden hänger på det politiska resultatet. Blir det inga papperskorgar kommer folk tycka att det är meningslöst!
Marielle Nakunzi berättar att alla som varit med i Sundbyberg är helt förvånade att det funkar att knacka på hemma hos folk.
– Skälet till att jag tror på dörrknackningen är att våra egna medlemmar gillar det. Vi har ju haft folk i alla åldrar – den yngsta killen är strax över tjugo, och den äldsta är en 80-årig kvinna. De tycker det är skitkul!

Murad Artin från Örebro berättar att alla partimedlemmar som tillfrågades om att knacka dörr var negativa från början. Men till slut fick de ut 14 personer i olika omgångar, och de var helt lyriska när de hade testat. Misstänksamheten berodde på att de väntat sig ett mycket sämre mottagande än de fick.
– Det är många av dem som vi knackar på hos som verkligen gillar att få säga sin mening, att någon bryr sig om vad de tycker, berättar Murad Artin från vänsterpartiet Örebro. En, som var medlem av folkpartiet, bjöd in oss på kaffe och pratade en halvtimme. Han höll inte alls med om vänsterpartiets politik, men tyckte det var jättebra att vi arbetade så här för att det skall fungera så i en demokrati.
I Örebro lämnade vänsterpartisterna också möjligheten att svara på frågorna skriftligt.
– Det är jag mest förvånad över: folk skickar faktiskt in sina svar – de köper frimärken och postar det till oss, säger Murad Artin.
– En gång när jag gick över det här området var det någon som ropade: ”Hallå! Är du från vänsterpartiet?” och kom springande med sin enkät för att hon verkligen ville lämna in den. Helt otroligt!

Dörrknackningsprojektet har också kritiker. En del ogillar själva tanken på att tränga sig på hemma hos folk: Man vill inte känna sig som Jehovas Vittnen. Ett annat argument emot dörrknackningen är att den är tidskrävande för ett litet parti. I många trappuppgångar i storstäderna finns det kodlås, som gör att man inte kommer in och det är mycket förberedelsearbete innan man kommer ut. En annan kritik är att projektet hitills är ”mer snack än hockey”: det är bara en handfull föreningar som börjat.
Många tycker idén är bra i princip, menar Henning Süssner, Landskrona, som också är skribent i Flamman:
– Men det fungerar inte som ett sätt att skapa ett aktivistparti. Vi måste fortfarande ha en massa interna möten om våra kommunalpolitiker skall fortsätta ha förankring. Och man kan inte bara lägga till ett sätt att arbeta – någonting måste bort om vi inte skall slita ut folk. Glappet mellan ambitionsnivån och det folk orkar med tas inte på allvar, säger Henning Süssner.

Süssner har också en politisk kritik också mot att vänsterpartiet nu säger sig vilja bli bättre på att lyssna:
– Vi är ju inte ensamma om att gå ut och lyssna på folk. Men vi måste fråga oss vilken trovärdighet vi har: vi är för små på många platser för att genomföra förändringar. Nu anpassar dessutom vänsterpartiet sina krav – exempelvis om sex timmars arbetsdag. Då försvinner möjligheten att driva opinion också.
I Vänsterpartiet Örebro anser de att de har löst delar av den problematik som Süssner tar upp – de håller på att ändra hela sitt arbetssätt. Det är riktigt att det tar tid i början, säger Murad Artin från vänsterpartiet i Örebro, men det är tid man får igen senare. Örebroarna gjorde en mycket noggrann planering före sitt dörrknackningsprojekt: ritat egna kartor över området Sörbyängen – så detaljerat att varje dörr har en siffra och gjort en statistik som är så precis att man kan skilja ut olika parametrar. Noggrannheten är möjlig eftersom partiombudsmannen Hans Blomberg har kunnat arbeta mycket med dörrknackningen Men efter första omgången, med 750 dörrar vet de att det inte tar mer än 4 minuter per dörr i snitt.

Murad Artin säger att dörrknackning måste räknas som en del i det parlamentariska arbetet: det går inte att vara folkvald utan att ha kontakt med folk. Och att knacka dörr kan inte anses tidskrävande med tanke på resultatet: hur ofta får vänsterpartiet prata direkt med hundratals personer annars?
– Ofta lägger man lika många timmar arbete utan att prata med en enda. Hur länge har vi i vänsterpartiet suttit i våra rum och bara pratat fram och tillbaka? Vi har ju varit suveräna på att hacka på varandra och skriva långa debattartiklar! Vi äter upp varandra.
Vänsterpartiet Örebro fick också en förstasida i Nerikes Allehanda i samband med Lars Ohlys besök. Men Artin är noggrann med att det här arbetet inte främst är till för att få uppmärksamhet, eller ens att få fler medlemmar.
– Vi kan inte tänka att det här skall ge resultat till 2010. Det här är måste vara mycket mer långsiktigt. För oss är det ingen återvändo – Det är så här vi skall jobba nu!
Dörrknackningen i Örebro har nu gått vidare med en andra omgång. Förra veckan knackade de 1 100 dörrar. Hans Blomberg hade räknat ut att det inte skulle ta mer än 36 timmar. Alla andra trodde att det skall ta två veckor, men Blombergs beräkning visade sig hålla.

Det första politiska beslutet som påverkats av metoden är också på gång. Den borgerliga majoriteten hade avsatt 5 miljoner till ”Bernadottejubiléet”, ett firande på tvåhundraårsdagen av riksdagens öppnande i Örebro 1810. Underförstått skulle det bli ett tämligen rojalistiskt arrangemang. Men när vänsterpartiet frågade vad folk i Sörbyängen tyckte om idén var det bara nio procent av de svarande som stödde den, medan 77 procent var direkt emot och tyckte pengarna skulle gå till höjd personaltäthet i förskolan eller bättre äldreomsorg. Och nu har den kristdemokratiske kommunstyrelseordföranden börjat tänka om, berättar Artin.
– De håller på att ändra namn och inriktning, Det skall heta Örebro 2010 och också ha seminarier om olika styrelseskick och så vidare, snarare än att fira släkten Bernadotte.
Där är förstås kärnan, när det fungerar: i en demokrati skall folket styra. Lisa Helgefors, ordförande i vänsterpartiet Örebro säger att politiker, även i vänsterpartiet har ett stort problem:
– De flesta som jobbar politiskt sitter i slutna rum och saknar kontakt med vanligt folk.
När man knackar dörr möter man på folk som aldrig syns annars. De som inte röstar, aldrig svarar vilket parti de vill rösta på i några opinionsundersökningar och knappt har hört talas om vänsterpartiet.
– De är ju ganska många, säger Helgefors. De kanske tycker att alla politiker är svikare. Men när man är ute och visar att man är intresserad av sakfrågor som de bryr sig om tror jag deras bild ändras.

Marielle Nakunzi, Sundbyberg säger att vänsterpartister har lätt för att tro att de vet vad som är viktigt för deras väljare.
– Vi säger ofta ”vi vet vad folk behöver”, men jag tror att vi ibland inte vet ett skit. Det där är bara något man säger. Men det är klart att vi har svårt att engagera människor om vi inte tar upp saker som de bryr sig om.
Det finns också en tydlig politisk morot i metoden. Självförtroendet har ökat bara under de få veckor vi har varit ute, säger Murad Artin i Örebro. Man blir bättre på att argumentera, man får koll på de viktiga frågorna och många gillar dessutom vänsterpartiets politik.
– Det vi märkte är ju att många tycker som vi: de gillar gemensam välfärd och rättvisa. Så efter ett tag kändes det inte alls läskigt, utan roligt, säger Fredrik Samuelsson i Farsta.
Vänsterpartiet möter alltså folket. De verkar båda titta på varandra och säga: så konstiga var de faktiskt inte.