L tömde hela plastmuggen med ljummet urin i strupen.
Han saboterade urinprovet, sa chefsåklagaren inför rätten.
Vi andra tänkte att det kanske är så en 19-åring reagerar, efter att han kastat ut sin egen mamma från balkongen.
Kanske, men bara kanske, hörde han fortfarande hennes skrik från sekunderna innan hon tappade greppet om balkongräcket och föll de sexton meterna ned i rabatten:
– Jag vill inte dö naken.
Men det troliga är att L aldrig hörde skriken. För det var inte mamman som stod på balkongen i hans ögon, utan en demon. En ondskefull demon som hemsökt honom de senaste dagarna. Slutligen försvarade han sig och demonen föll handlöst mot marken.

När sonen sitter i tingssal N i Göteborgs tingsrätt, med blicken mot de prunkande träden och buskarna utanför fönstren, är det för att han ska dömas. Det ska utdömas skuld. Och det blir smått absurt när L knappt kan prata och rådmannen tvingas bryta in och leda frågorna till svar.
Sverige skiljer sig från andra länder, då vårt rättssystem utdömer ansvar också för personer som begår brott under svåra psykoser. Andra länder ser svårt psykiskt sjuka som otillräkneliga fall för psykiatriker och läkare. Det anses inte meningsfullt att utdöma ansvar för deras handlingar. Hur grymma de än är.

Regeringen talar nu om att skärpa lagen och tvinga personer som L att avtjäna fängelsestraff efter att de färdigbehandlats av psykvården. För den unge mannen i sal N skulle det innebära att han, som aldrig tidigare drabbats av en psykos eller varit ett fall för psykvården, plötsligt ska vakna upp och kanske på allvar förstå vad han gjort – och först då få avtjäna kanske ett tioårigt fängelsestraff, för ett brott som en annan L begått i sin kamp mot demoner på balkongen en natt i februari.
– Det är hemskt, avslutade rådmannen Sven Martinger rättegången i förra veckan.
Varje sunt tänkande människa borde hålla med.