Idag, torsdag, debatterar Riksdagen propositionen ”Ett starkare skydd mot diskriminering”. Lagförslagets titel är ännu ett exempel på regeringens nyspråkliga kreativitet. Visserligen införlivas två nya diskrimineringsgrunder i lagen; ålder och könsöverskridande uttryck eller identitet, så det går att hävda att det lagliga skyddet faktiskt utökas. Men regeringen passar samtidigt på att försämra den befintliga lagstiftningen, och urholkar därmed skyddet i samma andetag.
Och försämringarna görs i den del av den nuvarande jämställdhetslagen som varit bevisat effektiv: kraven på jämställdhetsplaner, lönekartläggning och handlingsplan för jämställda löner. Det är i detta systematiska arbete som kvalitativa resultat har nåtts i arbetslivet. I och med det årliga arbetet med planerna har arbetsgivarna i samverkan med de fackliga organisationerna kunnat förmås att införliva jämställdhetsperspektivet i den löpande verksamheten. Jämo och de fackliga organisationerna är eniga om att detta arbete – de aktiva åtgärderna – är själva navet i arbetet för jämställdhet i arbetslivet.
Om målsättningen är att faktiskt undvika att diskriminering uppstår är det därför självklart att ställa fler och högre krav på systematiskt strukturförändrande arbete. Men det är nu inte regeringens mål att förändra några strukturer. Sådant stör ju och ställer till det för arbetsgivarna och utmanar dessutom själva idén att samhället bara består av fritt svävande individer utan kollektiva intressen eller rättigheter. Därför sänks nu kraven på systematiskt jämställdhetsarbete och inga krav på systematiskt planarbete för övriga diskrimineringsgrunder införs.
Tyngdpunkten läggs istället helt och hållet på möjligheten att driva domstolsprocesser. Högre potentiella skadestånd är i praktiken den enda förstärkningen jämfört med nuvarande lagstiftning. Det är förstås välkommet. Men som redskap för samhällsförändring är enskilda rättsprocesser med aldrig så höga skadestånd tämligen verkningslösa. Desto mer tacksamma som alibin för högerpolitiker som vill lägga hela ansvaret för strukturella ojämlikheter i knäet på dem som drabbas: ”Inte har vi problem med rasism – det är ju bara att stämma dem!”