Vid sidan av utbildningssystemet är den offentliga hälso- och sjukvården en av grundpelarna för de välfärdsregimer som vuxit fram i de avancerade kapitalistiska länderna.
Den är framgångsrik – avgörande för att höja medellivslängden, minska barnadödligheten och hålla befolkningen friskare, för all del också som arbetskraft, till glädje för arbetsköparna. Den innebär en civilisatorisk landvinning – ett samhällsorganisatoriskt uttryck för insikten att våra liv hänger samman, och för att människovärdet åtminstone inte i kroppslig nöd ska vara helt avhängig plånboksstyrka. På så sätt påverkar den hela samhällsklimatet.

I den offentliga sjukvårdens omfång ser vi ett av de tydligaste uttrycken för skillnaden mellan kapitalismen i USA – där den organiserade arbetarrörelsen tidigt blev kroniskt skadeskjuten – och i Västeuropa. Det ger inte bara USA väsentligt sämre och mer klassbundna folkhälsoresultat; det återskapar också en krassare människosyn.
Offentlig sjukvård pockar på samhällsekonomisk omfördelning. För att alla ska kunna få vård när de behöver, måste alla bidra medan de kan. Det ordnas huvudsakligen via skatter. När hälsovården blir en viktigare del av den totala ekonomin, krävs också en större överföring av resurser till verksamheten; inklusive anständiga löner. De flesta förstår att detta är en mer förnuftig ordning, än att resurserna istället i tilltagande grad omvandlas till, exempelvis, mycket stora punschverandor. När vi har en regering som, i strid med folkviljan, förkväver den offentliga sektorn innebär sjuksköterskestrejken konkret klasskamp om samhällets resurser.

Efter demokratins genombrott och arbetarrörelsens framflyttade positioner upplevde hela Västvärlden, inte minst de skandinaviska länderna, minskande löneskillnader. Trenden bröts i början av 1980-talet. De rikaste kan helt enkelt njuta en större del av den växande kaka som bakas av andra.
Det sätter spår i hela samhällsordningen.
Skillnaderna cementeras i bostadssegregation, med ett ”flexibelt” uppassningsproletariat, i eliternas skamlösa offentliga bespottning av arbetslösa och arbetsskadade. Sjuksköterskornas krav skulle vara ett modest men viktigt steg i en annan riktning.

Då är det trist att i DN se LO-ordförandenWanja Lundby Wedin säga, att sjuksköterskornas krav ”kan skapa en omöjlig situation i många kommuner och landsting”. Det är ju situationen i många kommuner och landsting – med frysta statsbidrag och alltför låga skatter – som skapat en omöjlig situation för sjuksköterskorna!
Visst, det finns LO-grupper på samma arbetsplatser, med ännu sämre villkor. Men om inte det totala ”löneutrymmet” utmanas, kommer just de att hamna i kläm gång på gång. Lundby Wedin säger vidare att ”ett förbund inte kan kräva mycket mer än andra för då leder det till krav på kompensation”. Men om inte lågavlönade grupper kan tillkämpa sig extra stora löneökningar, blir det definitionsmässigt omöjligt att minska löneklyftorna. Inte kan det vara LO:s linje centralt att producera utmärkta rapporter om vidgade klyftor, men se dessa klyftor som orubbliga! Och när facken blöder medlemmar i historisk takt, är det inte ett problem, utan en välsignelse att rättmätiga lönekrav följs upp av handling – med starkt folkligt stöd.

I allra bästa fall startar strejken även en process mot ännu bredare facklig samordning inför nästa avtalsrörelse, än det framgångsrika arbete som kom till stånd i LO 2007. Sådant behöver i alla fall diskuteras brett. Fackets styrka är oundgänglig för att skaka sönder den absurda ekonomisk-politiska doktrin, som berikat ett fåtal och låtit våra samhällen backa in i framtiden med misströstan och muskelvärk.