Kanske avgjorde den till och med vad jag ville syssla med yrkesmässigt framöver. När jag plockar fram den ur bokhyllan nu är den extremt tummat och understruken med raka, fina linjer och utropstecken i marginalerna. När den kom ut 1999 hade jag precis fått ta över chefredaktörskapet på Flamman, en ärorik vänstertidning i fritt fall. Bokens budskap som jag uppfattade det, att högern efter ett legendariskt PM av Sture Eskilsson 1968 satsat på långsiktigt opinionsarbete influerat av den kommunistiska vänstern, inspirerade mig.
Böcker, vetenskapliga artiklar, tankesmedjor skulle på flera års sikt sätta andra fakta i händerna på journalisterna och den vägen påverka medborgarna och samhället i riktning höger. Det var ett långsiktigt arbete som skulle ge frukt egentligen först en bit in på 1980-talet. I boken skriver Koch att vänstern helt saknade, och saknar, en motoffensiv mot detta PM vars efterdyningar vi lever med än idag.
Sittandes på en liten, men ändå, opinionsbildande funktion inom vänstern till vänster om socialdemokratin gjorde jag det till mitt kall att sprida budskapet. ”Vänstern behöver höras! Vänstern behöver en dagstidning! Vänstern behöver ett bokförlag!” Jag tror att under en period handlade ungefär varannan ledare i Flamman om detta. Hur vi långsiktigt skulle börja planera för en motoffensiv. Jag studerade nedläggningen av VPK:s tidning Ny Dag (som som sämst hade en flerdubbel upplaga jämfört med Flamman idag) och såg till att vänsterns behov av en dagstidning debatterades på Flammans debattsidor, fick efter mycket om och men ett svar av dåvarande vänsterpartiledaren Gudrun Schyman som skrev att det viktigaste var att ha bra relationer med journalisterna på Dagens Nyheter.
Jag kastade mig med hull och hår in i Centrum för marxistiska Samhällsstudiers diskussioner och förordade att de skulle utgöra stommen i ny tankesmedja för vänstern men blev mer eller mindre utkastad efter anklagelser om att leda en ”Ung Vänster-fraktion” som ville använda CMS för att driva sin egen politiska linje. Generellt kan man sammanfatta det som att viljan att ta till sig vad vi ansåg vara lärdomen från 1968 var extremt låg. När det faktiskt kom till ett litet försök, ett bokförlag på vänsterkanten i närheten av Ung Vänster – Nixon förlag, var jag för trött och slutkörd på frågan för att orka vara någon riktig hjälp i arbetet.
Frågan är idag hur viktigt det egentligen var med alla dessa opinionssatsningar. Det var inte Unga filosofer som startade upproret 1968. Det är andra krafter än filosofer som förändrar världen, det visste redan Karl Marx. Men världen måste också tolkas och det är det som både Unga filosofer och Sture Eskilssons PM har lärt oss. Ska det vara för mycket begärt av vänstern att få till stånd goda möjligheter för detta?
