Sjuttiotalet var strejkernas årtionde. Berit Eriksson och Jenny Snällfot berättar om den turbulenta tiden, i två av de mest uppmärksammade arbetskonflikterna: Sömmerskestrejken vid Algots Nord och städerskestrejken vid ASAB.
Berit Eriksson var en av sömmerskorna som strejkade på Algots Nord. Textilföretaget hade etablerat sig i Skellefteå med hjälp av bidrag från staten och kommunen några år tidigare. De flesta som fått arbete var antingen före detta hemmafruar eller unga tjejer som just kommit ut i arbetslivet.
– För många av oss var det en stor lycka bara det att ha ett jobb och tjäna egna pengar, konstaterar hon.

År 1976 fastslog företagsledningen att fabriken inte var lönsam och skulle läggas ned. Sömmerskorna påbörjade en kamp för att rädda jobben, som bland annat resulterade i en några dagar lång strejk.
– Det var en hektisk och jobbig tid, men samtidigt lärde vi oss otroligt mycket, minns Berit Eriksson.
Ingen av dem som arbetade på Algots Nord hade någon facklig skolning, de lärde sig under vägen. Strejken blev mycket uppmärksammad och ledde till sympatiåtgärder över hela landet. Bland annat har Suzanne Osten och Margareta Garpe skrivit musikalen Fabriksflickorna som bygger på händelserna i Skellefteå.
Jenny Snällfot arbetade för ASAB på LKAB i Malmfälten och var med under städerskestrejken 1974, som för hennes del kom att pågå i 22 dagar. Beslutet om strejk kom plötsligt, men bakgrunden var ett långvarigt missnöje. Städerskorna arbetade på låga ackord som var svåra att uppfylla. Det kunde innebära att städa tre våningar med 30-40 rum på sex timmar. När Jenny Snällfot och några andra i Malmfältens gruvor kontaktades av städerskorna från Borlänge, bestämdes det nästan över en natt att gå ut i strejk.
– Vår fackklubbsordförande sa ”så kan ni inte göra”, men vi tänkte att det får gå ändå.
Även om städerskestrejken hade ett brett stöd, både lokalt och över hela landet, upplevdes den som mer konfliktfylld av dem som deltog, än exempelvis strejken på Algots.
Kanske för att den pågick längre och fick konsekvenser för andra än företagets ledning.
Efter ett tag fick strejkkommittén nys om att strejkbrytare kom in på natten och städade.
– Vi fick sätta ut strejkvakter på natten också och du vet det var alldeles innan jul, så först gick vi och vaktade och sedan gick vi hem på morgonen och bakade.
Även från fackligt håll kom påtryckningar om att återgå till arbetet.
– Ett av skyddsombuden ringde mig och bönföll om att avbryta strejken. Det såg hemskt ut på arbetsplatsen med allt damm som drogs in från gruvan, men jag stod på mig. Inte förrän lönen höjts sade jag.

Städerskorna i Malmfälten och Borlänge fick till slut timlöner som innebar mer betalt, mycket tack vare sympatiåtgärder från arbetarna på LKAB och Domnarverken. Bland städerskorna i Skövde, som stod mer ensamma, var det flera som miste jobben. Textilarbetarna misslyckades med att rädda sin arbetsplats. Men både Jenny Snällfot och Berit Eriksson talar mer om vinster som låg på ett annat plan.
– Efter strejken blev det bättre, arbetsledningen vågade inte säga och göra vad som helst. De blev lite rädda, säger Jenny Snällfot.
Berit Eriksson ser på perioden ur ett jämställdhetsperspektiv:
– Det skedde nog en del revolutioner i hemmen på den tiden. Männen var vana att bli uppassade, men nu började alltfler inse sitt egenvärde även utanför familjen. Vi fick tåga att fortsätta och lärde oss att ta för oss under strejken.

Berit Eriksson berättar om hur hon efter att ha blivit uppsagd tog bilen och åkte runt till olika företag för att fråga om det fanns några lediga jobb.
– Det hade jag nog inte ens kommit att tänka på innan.
Jenny Snällfot arbetade kvar på ASAB, senare ISS, tills hon fick sjukpension 1990. Berit Eriksson fick jobb på Telia och fortsatte att arbeta fackligt. Idag är hon pensionär sedan flera år. När de ser tillbaka och jämför strejktiden med idag, är de lite kluvna till om det egentligen blivit bättre eller om utvecklingen snarare har avstannat.
ISS har helt nyligen figurerat i lokala medier, där företaget har kritiserats för dålig kvalitet på städningen på Sunderbyns sjukhus. Jenny Snällfot känner igen tongångarna från när hon arbetade.
– Det är precis samma sak nu som då, jag tycker synd om flickorna som jobbar, säger Jenny Snällfot. När jag arbetade sprang vi för att hinna med och ändå fick vi hoppa över saker. Det var inte roligt att gå hem och känna att man gjort ett dåligt jobb. Jag tror att unga i dag tänker annorlunda, de kanske hellre lämnar än att jobba över gratis och de gör de rätt i!
På frågan om hon tror det kan bli en ny strejk svarar hon snabbt:
– Det hoppas jag att det blir.
Berit Eriksson tycker att vissa saker blivit bättre på senare tid.

När hon jämför sitt eget liv med sina barns, tycker hon att jämställdheten har flyttat fram positionerna sedan 1970-talet. Samtidigt känner hon ibland att utvecklingen på andra områden har tagit en annan riktning, människor är räddare i dag. Vad det beror på kan hon inte svara på. Hon beskriver när hon berättade om strejktiden för sitt tolvåriga barnbarn. ”Hur vågade du”? frågade han.
– Det är nästan ingen som strejkar nu, jag vet inte varför, kanske är de rädda för att förlora jobben.

Berit Eriksson knyter an till sjuksköterskornas strejk som pågår just nu.
– De behöver en löneförhöjning helt klart. Men de andra facken stöder inte dem, jag kan inte fatta det.
För henne var det massiva stödet från lokala fackklubbar och allmänheten ovärderligt.
– Vi kände att vi nådde någonstans. Vet du att jag vill ha tillbaks den tiden, jag saknar den ibland.