Arma älskade Italien heter den bok jag utgav i höstas. Och när nu Berlusconi åter kammat hem segern och vänstern totalt utplånats utbrister jag på nytt: Arma älskade Italien! Skall du då aldrig göra upp med din mörka historia? Är den italienska vänstern dömd till undergång och den framtid som väntar befolkningen allt djupare klassklyftor, allt mindre gemensam välfärd och allt större misär?
Utgången av det italienska valet oroar mig. Men oron gäller inte bara Italien. Det märker jag när jag följer den italienska eftervalsdebatten. Gång på gång fladdrar mina tankar i väg till vår egen svenska verklighet.

Naturligtvis jublar de italienska segerherrarna över valresultatet. De har nu en klar majoritet. Småpartierna är utslagna och landet har fått det tvåpartisystem många länge ropat på.
Det märkliga är att segerjublet samtidigt grumlas av skräck. Och denna skräck ventileras offentligt. Högern och borgerligheten inser att det inte är odelat bra att stora grupper av befolkningen nu blir orepresenterade i parlamentet. Det blir givetvis lättare att regera men risken för ”utomparlamentariska” störningar kan öka lavinartat. Somliga varnar rentav för terrorism.

För första gången sedan fascismens fall kommer det alltså inte att finnas några kommunister och socialister i parlamentet, inte heller representanter för de nya politiska rörelser som uppstått på senare år (pacifister, antiimperialister, globaliseringsmotståndare, radikala miljövänner etcetera.). Utraderade är, sammanfattar tidningen la Repubblica, de partier som bärs fram av ideologiska värderingar och aktiva gräsrötter. Kvar blir yrkespolitikerna, de som tömt sina partiers program på politisk substans, de som fikar efter egna förmåner och går den härskande klassens ärenden.

Vem skall nu i parlamentet försvara arbetarklassens intressen? Vem skall tala för de arbetslösa, de lågavlönade och marginaliserade? Vem skall föra fattigpensionärernas talan? Vem skall företräda ungdomarna, de som inte får jobb, trots att de har utbildning, och därför måste bo kvar hemma i stället för att bilda egen familj? Vem skall, kort sagt, ge politiskt medborgarskap åt landets stora och breda proletariat?
Och det märkliga är att dessa frågor ställs även i borgerliga medier. Man fruktar ”underklassen” och räds att valresultatet kan bli en pyrrhusseger som utlöser nya strejkvågor och ”oauktoriserad” folklig politisk aktivitet.

Italiens framtid förefaller mörk, men själva frågeställningen berör dessvärre även det svenska samhället. Vad händer med ett land som skär ned den gemensamma välfärden och styr mot framtiden med finanskapitalet vid rodret?