Ignacio Ramonet är en av klotets mest intressanta vänsterintellektuella, men han lever inte i ett elfenbenstorn. Han har varit viktig i skapandet både av Attac och World Social Forum. Därför var det märkligt, men kanske också symptomatiskt, att publiken när han besökte Stockholm till stor del bestod av latinamerikaner. Få pressmänniskor var där, trots att han talade om just media.
Vi lever ju i en medievärld som alltmer präglas av maktkoncentration och enfald i motsats till mångfald. Ramonet såg detta som allvarligt. Vi får få versioner av världen och allmänheten förlorar alltmer förtroendet för media. Han pekade på en annan allvarlig detalj, i Frankrike ägs mediekoncernerna i allt större utsträckning av företag med helt andra intressen än publicitet. Bland ägarna till de större företagen märks både byggindustrin och vapenindustrin. Det är allvarligt eftersom media och den offentliga opinionen har en viktig roll för att hålla vår demokrati levande.
– Men det finns ett problem med den fjärde statsmakten, eftersom det inte finns någon som kontrollerar den. Det som ofta händer när man kritiserar media är att de svarar med att man attackerar det fria ordet. Media fungerar idag i motsats till de andra statsmakterna som den enda makten som inte har någon motmakt, de accepterar inte en sådan. Jag tror att en makt utan en motmakt inte är en bra makt. Därför bör medborgarna organisera sig för att kritisera och medierna måste acceptera detta.
För detta ändamål har Ramonet varit en av initiativtagarna till Media Watch Global, en organisation som just försöker bevaka hur media fungerar. Han kallar det för den femte makten. Det finns nu lokala organisationer i Frankrike, Spanien, Italien och framförallt i Latinamerika. De som arbetar i dessa organisationer är främst journalister och universitetsfolk, som har kunskap om hur informationen fungerar. Men där finns naturligtvis också vanliga människor. Det är oerhört viktigt att detta arbete görs idag när vi snart lever i en mediemonokultur.
– Mediemakten fungerar idag som globaliseringens ideologiska apparat. Globaliseringen är den dominerande mekanismen idag och den lyckas få acceptans på global nivå idag genom att dess idéer sprids av media. Vilka är globaliseringens aktörer? Det är de stora företagen och de stora finansinstitutionerna. Det är de som har intresse av att globaliseringen utvecklas, och bland dem finns de stora mediekoncernerna. Deras uppgift är att sprida globaliseringen som en glad nyhet. De har mer samhörighet med globaliseringen än sin egen stat, för de har inte den tillhörigheten. Staten kan bara agera inom sina gränser medan företagen har hela världen som sitt fält. Det finns därför idag en rivalitet mellan staten och media.
I Venezuela ser vi det tydligaste exemplet för denna konfrontation mellan staten och medier och mellan medier och medborgarna. Landet har blivit ett laboratorium för medias makt. När regeringen inte förlängde sändningstillståndet för Radio Television Caracas blev denna konflikt en angelägenhet för hela världen. Ramonet berättar bakgrunden:
– När president Chavez vann sitt första val 1998 var de partier som traditionellt styrt landet så korrumperade och försvagade att de inte hade något folkligt stöd och inte kunde bjuda något motstånd. Då bestämde sig de privata medierna för att ta på sig rollen som opposition. Finns det något annat land där en TV-kanal kallas för Oppositionens kanal? De stora dagstidningarna och TV-kanalerna började systematiskt kritisera Chavez. Detta ledde senare till statskuppen som i stor utsträckning leddes av media. Det var de som spred att militären hade skjutit mot demonstranterna, fast vi nu vet att det var en provokation. Det var också de som felaktigt spred att Chavez avgått.
Det finns en lustig episod kring den statskuppen. Hugo Chavez fick ett samtal att ringa, det ringde han till sin dotter, som i sin tur ringde Fidel Castro, som i sin tur rekommenderade henna att göra en exklusiv intervju till CNN. Det lyckades, med hjälp av fiendens media, och det folkliga upproret tog fart.
I Latinamerika är kampen i full gång. Lula försöker skapa en offentlig TV i Brasilien och TV-Sul växer. Vad händer i Sverige? Känns det inte dags för att starta en Media Watch här också? Jag är gärna med.
