Individuell lönesättning har inte medfört bättre lön för undersköterskor, vårdbiträden och annan personal inom den kommunala äldreomsorgen. Det visar en stor granskning som tidningen Kommunalarbetaren gjort. Beräkningarna är gjorda utifrån den mest aktuella statistiken som finns, från 2006. Då hade individuell lön funnits i det centrala avtalet i tolv år och införts i omkring två tredjedelar av landets kommuner. Argumentet för att införa individuella löner i vården 1993 var att det skulle stimulera till utveckling i yrket och få arbetsgivarna att vilja betala högre lön.
Medellönen i kommuner med individuell lönesättning var 17.600 kronor och för kommuner utan individuell lönesättning 17.700 kronor, inte så stor alltså. Däremot konstaterar Kommunalarbetaren att av de tolv kommuner med högst löner för vårdpersonal har endast en valt individuell lönesättning, Markaryd, där individuella löner infördes först 2006.

Höjda lägstalöner mer effektivt
Individuella löner verkar otillräckligt för att få upp medellönerna. Ordentligt tilltagna lönegolv i kommunerna verkar däremot vara ett mer framgångsrikt recept. Lägstalönen i vårdavtalet är 13.800 kronor. I kommuner med lönegolv som ligger några tusenlappar över lägstalönen har de anställda fått upp sina löner ordentligt.
Men lönegolv är ingen mirakelmedicin. Är de för lågt satta kan de i stället verka återhållande på löneutvecklingen. I kommuner där lägstalönen ligger mellan 15.000 och 16.000 kronor är medellönen för barnskötare och undersköterskor lägre än genomsnittet i landet.