EU har satt stora förhoppningar till sitt system för handel med utsläppsrätter. Men systemet kommer inte att kunna lösa klimatproblemen menar Niclas Hällström, redaktör för rapporten ”Carbon Trading”, från Dag Hammarskjöld Foundation.
– Handeln med utsläppsrätter är ett nyliberalt svar på den globala uppvärmningen. Det handlar om att göra minskningar så billiga som möjligt, inte så effektiva som möjligt, säger Niclas Hällström, biträdande kanslichef på Dag Hammarskjöld Foundation.
Bättre men inte bra
EU:s handelssystem för utsläppsrätter har hittills varit en flopp, det är nästan alla överens om, även EU-kommissionen. För testperioden fram till december 2007 delade medlemsländerna ut utsläppsrätter till industrin gratis och i en sådan omfattning att någon efterfrågan knappast uppstod. För perioden 2013 – 2020 som EU-kommissionen lade fram förslag om i förra veckan ska utsläppsrätterna i stället auktioneras ut så att företagen måste köpa dem. Detta ska gälla fullt ut för kraftindustrin och delvis för tillverkningsindustrin.
– Även om systemet skulle fungera optimalt med renodlad handel och 100 procents auktionering kan man dra upp många argument mot det, säger Niclas Hällström.
Marknaden kan inte strukturomvandla
I stället för att påskynda, riskerar systemet att fördröja strukturomvandlingen från en fossilintensiv industri till en industri som hämtar sin kraft från förnyelsebara energikällor.
– Den som tycker det är svårt och jobbigt att ställa om får fortsätta genom att betala för sig. Det finns viss effektivitet i en fungerande marknad, men i bästa fall leder systemet till att vi kan göra det vi gör idag, fast lite bättre, säger Niclas Hällström.
Det som behövs är inte en putsning av nuvarande energiförsörjningssystem. Det som behövs är stora radikala grepp med gigantiska strukturomvandlingar. De investeringar som görs idag inom till exempel kraftindustrin låser fast systemet för 30 år framåt i tiden. För vissa företag kommer det att vara fortsatt lönsamt att investera i gammal teknik genom att man kan köpa utsläppsrätter av andra.
– Det som kommer att behövas är stora offentliga strategiska investeringar, subventioner till bra teknik och regler som tvingar fram en omställning. Det är Marshall-planer vi talar om här. Varenda ton olja och kol som vi drar upp ur backen är en del av problemet, säger Hällström.
Andra åtgärder blockeras
Genom att lämna över åtgärderna till marknaden avsäger sig samhället en möjlighet att planera. Marknaden tar hänsyn till vad som är lönsamt här och nu, inte vad som krävs för mänsklig överlevnad på sikt. Däremot envisas företagen med att kräva förutsägbara system. Har man väl bestämt sig för utsläppsrätter kan man inte plötsligt byta till ett annat system.
Kommer aldrig funka
– Om man kommer dragandes med ytterligare lagbegränsningar och skatter kommer det att kritiseras som dubbelålägganden på industrierna. Man kommer att hänvisa till handelssystemet. EU:s plan är att det här systemet ska fixa klimatförändringarna. Vi ska bara korrigera det lite och sen lansera det globalt. Det är farligt. Det här systemet kommer aldrig att kunna funka bra, ens i bästa fall, säger Hällström.
KOMMENTAR: EKONOMI SLÅR MILJÖ
Så kom då EU-kommissionens förslag till hur vi ska rädda oss själva från klimatkaoset. En målsättning att minska utsläppen med 20 procent till 2020 är det som gäller. Även om förslaget är mer långtgående än några globala avtal och förhandlingar hittills åstadkommit så räcker det inte.
Om fler länder ställer upp på att begränsa sina utsläpp kan EU tänka sig att höja målet till 30 procent. Slutgiltigt beslut fattas nästa år. Det räcker inte heller, inte enligt aktuell klimatforskning. I rasande takt springer nu verkligheten förbi klimatmodellerna och uppvärmningen eskalerar fortare än de mest pessimistiska utsagorna från FN:s klimatpanel IPCC.
Samtidigt har EU valt att satsa på ett ”elegant” marknadssystem som ska göra utsläppsminskningar så billiga som möjligt. Att systemet hittills inte lyckats rubba den stegrande utsläppskurvan tycks spela mindre roll. Det saknas idag tillförlitliga mätmetoder för att mäta koldioxidutsläpp från enskilda anläggningar och det saknas kontrollsystem för att se om någon överskridit sina utsläpp. De metoder som finns bygger på utsläppsmodeller, förväntningar och uppskattningar. Det är en idé som marknaden accepterar: att köpa och sälja förväntningar. Luft.
I pressmeddelandet som åtföljde kommissionens förslag presenterades det som ett paket för tillväxt och arbetstillfällen. Inte ens när kommissionen lägger sitt ”kanske viktigaste förslag”, för att citera Margot Wallström, kan man låta bli att paketera det i marknadens eget omslagspapper. Ingen oro, business as usual, tillväxt as usual.
