De flesta feminister är idag överens om att patriarkatet har sin bas i sexualiteten. Slutsats 1: sex – det privataste av privata – är politik, det vill säga inte privat. Slutsats 2: för att upphäva patriarkatet måste det sexuella vara en del av den politiska arenan.
Och här börjar det svåra. De etablerade politiska institutionerna har naturligtvis alltid intresserat sig för sex. Framför allt har de varit pigga på att sätta ramarna för vilka vi samlever med. Abort och preventivmedel, prostitution och våldtäkt är andra sexualpolitiska frågor som erövrat en nästintill obestridlig politisk dignitet.
Men sexualitet är väl mer än våldsgroteskerier och reproduktiva rättigheter?
Min övertygelse är att sexualitetens intima fält, där vi formas känslomässigt, är av central betydelse att diskutera, förstå och förändra om kvinnor ska kunna frigöra sig. Det är därför feminismen alltid varit en mycket mer kroppsnära och sårig sak än socialismen (”borgerligt, privat navelskåderi”).
För att åstadkomma en förändring på detta område krävs inte riksdagsmotioner så mycket som ett feministiskt revolutionärt medvetande befriat från sexuell prydhet. Det räcker inte att i abstrakta och negerande termer prata om ”sexualitet” (”kontroll av kvinnors sexualitet”, ”exploatering av kvinnors sexualitet”, etc), som vore sexualitet något givet. Vi behöver bli konkreta, substantiella och positiva. Varför har kvinnor överhuvudtaget sex när allt verkar handla om kränkningar och objektifiering? Varför blir folk ihop? Varför äcklas så många av sex med någon av samma kön? Vi måste prata fitta, kuk, skönt, ont. 
Att jag känner mig lätt vulgär när jag skriver så här i en vänstertidning med feministiska sympatier är klargörande. Det förklarar tystnaden. Desto viktigare att riva ner prydhetens hycklande dimridåer! Det ihållande undvikandet gagnar utan tvekan vissa, men inte är det kvinnor.
				
			
			
					
			
			
					
					
			
					
					
			
					
		
					
					