Efter två veckor i Venezuela och många möten med revolutionära aktivister på basnivå var vi, sju medlemmar ur UBV-föreningen Latinamerikakommittén i Luleå, åter i Caracas torsdagen den tredje januari. Äntligen hade vi fått det positiva besked vi alla hoppats på. Ideologen och revolutionären William Izarra hade tid att ta emot oss för ett kortare samtal nästkommande förmiddag. I Izarras vardagsrum bjöds det på sötat venezuelanskt kaffe i vardagsrummet medan Izarra började med att förklara sin del i den bolivarianska processen och hur det kom sig att en ung yrkesmilitär i 1960-talets Venezuela blev socialistisk revolutionär.

Redan som nittonåring var Izarra militär på heltid. Sin första tjänst gjorde han ombord på en helikopter och fienden under denna tid var vad han kallar för den ”kubanska gerillan” i Venezuela. Naturligtvis handlade det inte om en veritabel kubansk gerilla, utan snarare om en av Kuba stödd inhemsk gerillarörelse.

1967 stod den venezuelanska militärens kampanj mot gerillan på sin höjdpunkt och Izarra minns att han en gång under detta år fick följa med då en tillfångatagen kubansk general skulle förhöras.
– Under den här perioden stred jag i en helikopterbataljon. Vi slogs mot den kommunistiska gerillan och jag sköt själv många gånger mot dem. När vi lyckats tillfångata en kubansk general som i hemlighet vistats i landet tillsammans med gerillan blev det min uppgift att intervjua fången. Plötsligt tvingades jag för första gången tala mellan fyra ögon med en kommunist! Våra trupper höll generalen fången i en liten hydda på stranden. Jag var mycket rädd när det blev dags för mig att gå in och hålla förhöret. Jag trodde att jag skulle få möta djävulen! Jag gick in genom dörren och fick snart till min stora förvåning se att det inte var en djävul jag mötte, det var en ängel! Kubanen gjorde omedelbart ett enormt intryck på mig. Kommunismen var inte det som jag fått höra att det var. Nästa dag när vi skulle återvända till Caracas var inte kubanen kvar, de hade skjutit honom på morgonen.

Izarra framhåller många gånger under vårt samtal mötet med den kubanska generalen som den stora vändpunkten i hans liv. När Izarra väl börjat ifrågasätta den världsbild han fått sig serverad i skolan och under den militära utbildningen i kampen mot kommunismen och den kommunistiska gerillan fanns inte längre någon återvändo. Izarra blev genom extensiv läsning allt mer en övertygad socialist och snart började han i hemlighet organisera liktänkande militärer i celler. Strax därefter blev den unga Izarra av den venezuelanska militären skickad till Harvarduniversitetet i Boston för vidare utbildning. Izarra framhåller att medan han höll god min och låtsades ta till sig de nyliberala förkunnelserna upphörde aldrig hans revolutionära medvetande att formas under dessa år. Vid hemkomsten till Venezuela återupptog Izarra sin hemliga organisering inom militären.

Den hemliga rörelse som Izarra sakta men säkert byggde upp inom barackerna kallades för Arma. Denna verksamhet bedrevs under största hemlighet och försiktighet. Izarra var fullt medveten om att hans fortsatta karriär som yrkesmilitär hängde på att verksamheten förblev hemlig. En stor del av verksamheten inom Arma gick ut på att utbilda män som skulle kunna ta över makten. 1983 gjorde Arma ett misslyckat kuppförsök. Izarra berättar att han under den här tiden, då han fortfarande var officer inom det venezuelanska flygvapnet, företog många resor runt om i världen tillsammans med kamrater från Armas ledning för att söka internationellt stöd. Dessa resor gjordes naturligtvis i största hemlighet. Men trots alla försiktighetsåtgärder upptäcktes Izarras och Armas verksamhet under mitten av 1980-talet och Izarra ställdes inför rätta tillsammans med sina närmaste kamrater under åtalspunkten ”Marxist-leninistisk konspiration inom militären”. 1985 sade Izarra upp sig från sin officerspost inom flygvapnet och har sedan dess uppburit tjänstepension samtidigt som han fortsatt sin revolutionära verksamhet, nu helt öppet. Izarra framhåller själv särskilt ett möte med Arma i Caracas som extra betydelsefullt.

– Under första halvan av 1980-talet reste vi runt i världen mycket för att hämta inspiration och knyta kontakter. Samtidigt försökte vi rekrytera män inom militären till Arma. Jag minns särskilt ett sådant möte i Caracas 1982. Vi försökte rekrytera två unga militärer. Särskilt den ena av dem hade vi bedömt som mycket intressant att knyta till vår rörelse. Den unga militären hetta Hugo Rafael Chávez Frias.
Izarra och hans kamrater lyckades få över Chávez till Arma efter att denne enligt Izarra ”fallit för projektet”. Chávez och de militärer som stod honom nära upptäcktes inte i samband med åtalet mot Izarra och ledningen för Arma vilket gjorde att de kunde fortsätta vara verksamma inom militären även efter det att Izarra tvingades sluta. Det var i detta sammanhang som Chávez bildade den rörelse inom den venezuelanska militären som skulle bli känd under namnet MBR-200.

Denna organisation verkade i hemlighet fram till 1992 då man gjorde sig känd för allmänheten genom det misslyckade kuppförsöket lett av Chávez. Resten är, som man brukar säga, historia.