Vänstern i Belgien är svag. I det konservativa Flandern har den alltid varit det, i det fransktalande Vallonien där kommunistpartiet en gång var starkt har den fallit ihop till en skugga av sitt forna jag. Det vallonska partiet har i val stöd av cirka en procent av befolkningen. I Flandern ställer partiet inte ens upp till val. Partiet är sedan början av 1980-talet likt alla andra belgiska partier delat i ett vallonskt och ett flamländskt parti.
– Eftersom vi alltid varit små har vi en klar fördel nu jämfört med partiet i Vallonien, säger Jaak Perquy, halvt på skämt, halvt på allvar.
Mycket av partiets tid har under hösten 2007 gått åt till att delta i de stora demonstrationer mot en delning av landets socialförsäkringssystem.

Enig fackföreningsrörelse
– I frågan om landets delning finns olika uppfattningar inom och mellan de olika fackföreningarna men inte i frågan om socialförsäkringarna. Där är alla eniga, säger Jaak Perquy.
Demonstrationerna har varit stora, mer än 200.000 människor har skrivit på uppropet ”Rädda solidariteten!”. I korthet går attackerna mot det gemensamma systemet ut på att Flandern, som numera bland annat på grund av sina lönsamma hamnar är den rikare delen av landet, bidrar med mycket mer än det fattigare Vallonien gör. Gruvnäringen som länge var drivande i den vallonska ekonomin är i dag mycket svag.
Populistiska politiker har talat om att flamländare bidrar med en ”Mercedes om året till varje vallon”. Vänsterns kritik av delningen av socialförsäkringssystemet går ut på att valloner och flamländare kommer då att ställas mot varandra och en negativ lönekonkurrens kommer inte att gynna löntagare i något av länderna.

Svagt stöd för ”det belgiska”
– Men vi pekar också på att det inte bara är socialförsäkringarna som är den viktiga frågan. Också nya skattesatser och nya arbetsrätter kommer vid en delning att bli mycket negativa för löntagarna, säger Jaak Perquy som påpekar att Belgien idag på många områden har ett starkt socialförsäkringssytem och arbetsrätt och att det är mycket osannolikt att inte de nya systemen som skapas av högerpolitiker kommer att innebära betydande nedskärningar och försämringar för löntagare.
Staten Belgien utropades 1830 i ett maktspel där framför allt Frankrike och Nederländerna skulle hindras att bli för stora och starka.
– Det innebär att de emotionella banden till ”det belgiska” aldrig någonsin varit starka i Belgien. Flamländare känner sig som flamländare i första hand och valloner som valloner, säger Jaak Perquy.
– Dessutom känner många flamländare att EU räcker bra som sammanhållande kraft för Flandern och Vallonien. ”Nu när vi har EU, vad behöver vi då Belgien till?”, så resonerar folk.
– Men det är vår uppgift som vänster att förklara att det där inte är det viktigaste. Jag vill citera Bill Clinton, ”It´s the economy, stupid!”, fortsätter Jaak Perquy som menar att det viktigaste att förklara i Flandern är att ”vi inte vill hålla samman i första hand för att vi älskar vallonerna så mycket utan för att det är i allas intresse att kämpa för vunna rättigheter tillsammans.”

Lös koppling till Frankrike
Det rikare Flandern har varit mycket drivande i diskussionen om delning, det fattigare Vallonien har av naturliga skäl varit mindre intresserat. Flamländska nationalistiska politiker vill ha självständighet medan ledande vallonska politiker har talat om en lös koppling till Frankrike om skilsmässan skulle bli ett faktum.
En svår konflikt som återstår att lösa handlar om valkretsen Bryssel-Halle-Vilvoorde. I Flandern och Vallonien kan väljarna bara välja mellan flamländska respektive vallonska partier. Men i Bryssel-Halle-Vilvoorde kan väljarna välja alla partier, något många flamländare tycker är djupt orättvist och som vallonerna tjänar två-tre parlamentsledamöter på. En infekterad språkkonflikt angående inflyttade valloner i traditionellt flamländska städer strax utanför Bryssel har spätt på det hela ytterligare. Flamländska politiker kräver delning av valkretsen i flamländsk och en vallonsk del.
– Om frågan bara hade hanterats administrativt skulle man ha kunnat lösa den. Regeringsrätten i Bryssel har dömt ut systemet som icke-förenligt med grundlagen och har, menar jag, rätt i det. Det bästa tycker jag vore om alla i Belgien kunde rösta på alla partier, jag skulle kanske hellre rösta på de vallonska socialdemokraterna där jag bor än de flamländska som ligger mer till höger.
– Politiskt måste man slå fast att Europarådet kräver respekt för språkliga minoriteter, säger Jaak Perquy och syftar på att Belgien trots sina två stora språkgrupper inte följer detta. I de flamländska städer dit valloner flyttar finns varken gatskyltar eller någon som helst samhällelig information på franska. Tvärtom är det ett hårt tryck från nationalistiskt håll att alla inflyttade måste lära sig flamländska.
– I Belgien brukar vi skoja om att ingen får som de vill men ingen blir påtvingad något som de absolut inte vill. Men den generationen av kompromissande politiker finns inte längre och det är helt och hållet extremhögerns ansvar att det blivit så, säger Jaak Perquy som menar att Vlaams Belangs stora framgångar i bland annat Antwerpen gjort flamländska politiker livrädda för en svek- och förräderidebatt.

Extremhöger satte agendan
– Kanske har det inte blivit exakt som Vlaams Belang föreslagit men de har fått sätta agendan för den politiska diskussionen och satt bollen i rullning.
I en opinionsundersökning nyligen trodde 45 procent av belgarna att landet inte finns kvar om 20 år.
– Jag tror inte att det är vad folk vill men så som den politiska dynamiken och våra medier utvecklas tror jag att det är en realistisk bedömning, säger Jaak Perquy.
Demonstrationer för räddande at solidariteten ligger för närvarande lågt. De så kallade Bläckfiskförhandlingarna om landets framtid pågår och enligt Jaak Perquy är det ”lugnet före stormen”. Den nya tillfälliga regeringen som tog rekordlånga ett halvår att få fram filar på sina förslag.
– Men folk är redo, kommer det ett dåligt förslag är det tillbaka ut på gatorna som gäller.