KARIBIEN Det kunde vara Afrika, åtminstone vad beträffar lerhusen, fattigdomen och hudfärgen på människorna. Men det är Centralamerika och den honduranska Atlantkusten. Där lever nära en halv miljon personer av den svarta befolkningen garifuna som är övergivna av staten. Här saknas den grundläggande rätten till livet, ty rätten till sjukvård saknas. Läkarsällskapen, med bas i huvudstäderna, bestämmer om och var läkartjänsterna ska koncentreras. Och det är nästan aldrig i de fattiga regionerna som garifunabefolkningen återfinns utan i de större städerna, där operationer för fattiga är en dröm på grund av prislappen. Därför dör den fattige när en komplicerad sjukdom angriper en allt svagare kropp.
Nyliberalismen betyder att tjäna pengar på tillgången till läkare och sjukhus. Som om det inte vore nog med att de fattiga i tredje världen inte har tillgång till en läkare, rekryteras alltmer av dem som finns till den kapitalistiska i-världens sjukhus där de får löner som ofta är tio gånger högre än i hemländerna. Denna omvända biståndspolitik och professionella kapitalflykt innebär, enligt en Harvardsrapport från 2005, att var tredje läkare i Storbritannien och var fjärde i USA och Kanada är från den tredje världen. Här är det pengarna som bestämmer vem som ska ha hälsovård, inte behovet.

Det var mot bakgrund av denna politik som Kuba i slutet av 1999 inledde humanitär offensiv i form av en massiv utbildning till läkare av fattiga latinamerikaner. Det som förut var en ointaglig dröm blev konkret möjlighet.
– Först 116 år efter att den Medicinska Fakulteten på det Autonoma Universitetet i Honduras hade grundats fick garifunafolket sin första läkare, Alfonso Lacayo Sanchez. Ha det i tankarna när jag säger att mellan juni 2005 och juni 2007 utexaminerades 32 garifunas till läkare på den Latinamerikanska Medicinska Högskolan ELAM i Havanna. Det är mer än vad den honduranska staten har presterat under 150 år! Och under de kommande åren kommer dussintals fler tillbaka till Honduras från Kuba som utbildade läkare. Det är vad vi kallar för en verklig bestående fattigdomsbekämpning!
De kraftfulla orden kommer från Luther Castillo Harry, 32, en garifunaläkare som är motorn i garifunaorganisationen Luagu Hatuadi Waduheñu, För vårt folks hälsa. Han är från Tocamacho, en by på spetsen av Cabo Camarón, Räkudden, på den karibiska kusten.

Bakgrunden till mitt reportage är att den kubanska revolutionen envisas med att skicka läkare till världens fattiga länder. Den ska dessutom, under den kommande tioårsperioden, ge 105.000 fattiga latinamerikaner med bra läshuvud möjlighet att under sex år studera till läkare i Havanna. Och det trots att Kuba, enligt alla nationalekonomiska lagar, varken har pengar eller borde satsa på att ge ANDRA folk gratis utbildning. Ty Kuba har samtidigt brist på det mesta i konsumtionsvaror, utsatt av USA:s blockad sedan snart 50 år.
– Nä, ekvationen går inte ihop om det inte vore för att nationalekonomer oftast tillhör borgarklassen, säger Luther skrattande.
Större delen av byarna och småstäderna utefter den karibiska kusten i Honduras saknar elektricitet, rinnande vatten och avlopp. Infrastrukturen är också ett stort problem och bara fordon med fyrhjulsdrift kan ta sig fram på grusvägar med djupa kraters i vägbanan. När vi passerar byarna Punta Piedra, Limón, eller Santa Rosa de Aguán hälsas Luther av byborna som en hjälte som just har återvänt från ett segerrikt korståg. Luthers hjältegloria består i det ambitiösa projekt han och hans 32 kamrater är på väg att fullborda bland den halvmiljon av svarta bröder och systrar som fram tills Luther återvände har saknat den mänskliga rätten till hälsovård och ett eget sjukhus. Men till skillnad mot andra biståndsprojekt har människorna aktivt deltagit i projektet från första tegelstenen till det färdiga sjukhuset.
– Läkarna är ute i byarna där patienterna finns och trots att sjukhuset ska stå klart först den 8 december (reportaget gjordes i början av november, reds. anm.) så har vi och de kubanska läkarna genomfört 64.000 behandlingar de senaste 18 månaderna. Sjukhuset är i stort sett klart och det fattas bara att städa upp efter allt byggnadsarbete och göra några elinstallationer, säger Luther lugnt men stolt och vi går in i huset.

I Honduras finns fortfarande, nästan tio år efter den förödande Orkanen Mitch, cirka 300 kubanska läkare. De arbetar i de mest avlägsna och ogästvänliga trakter dit ingen traditionell honduransk eller latinamerikansk läkare beger sig, än mindre för 200 dollar i månadslön, som ska räcka till allt det nödvändiga i livet; mat, kläder, transport, med mera. Dessa 200 dollar är vad den honduranska staten betalar för dessa bokstavliga experter, inte bara i läkarkonst utan även i humanitet.
– Jag fick inflammation i ett öra för ett tag sedan och sökte upp kubanerna som omedelbart tog hand om mig, säger Justo Nieves, 76, och tittar kärt upp mot Loyna Caridad som har ett leende som får männen i Iriona att numera känna sig ovanligt ”sjuka”.
– Förr fanns bara en läkare och oftast måste vi resa till Ceiba, en 25 mils resa med buss, om sjukdomen var allvarlig. Men nu, med Guds välsignelse, behandlas vi av verkliga doktorer och utan att det kostar en enda lempira (den honduranska valutan), säger Nieves och tittar än en gång upp mot sin ”Husdoktor”.
Hon och hennes kamrat, Kenya Fernandez och tandläkaren Jorge Luis Chivas anlände för tre månader sedan och avlöste sina landsmän som hade arbetat ett år på kusten och nu avverkar sitt andra år, fast i en annan del av landet.
– Vi är inte här i Honduras i två år för att förändra landet utan för att dela med oss av vår erfarenhet och för att bidra till att förbättra hälsovårdssituationen, säger Kenya. Men även vi drar lärdom av enorma erfarenheter som det innebär att arbeta bland garifunafolket.
De tre (av sammanlagt tio kubaner) har valts ut av den kubanska varianten av arbetsförmedling där till exempel läkare, som Kuba har ett överskott på minst 30.000, kan sätta upp sig för utlandsarbete. Under tiden de arbetar i utlandet garanteras familjen den ordinarie lönen.

Jorge Luis är en smal tystlåten kuban i 40-årsåldern och har tidigare arbetat två år i Guinea i Afrika samt på Östtimor i Asien. Han säger att det är sällsynt med en tandläkare i de här trakterna. Folk har mycket karies i tänderna.
– Det är en avgrundslik skillnad mot Kuba. Här finns inte ens elektricitet, det går helt enkelt inte att montera upp en mottagning. Staten låter en hel etnisk befolkning förlora sina tänder!
Han anser att läkarna i Honduras måste förändra sin mentalitet inför sitt yrke, ”Färre dollar och mer humanism”. Den som inte betalar har inte tillträde till sjukvården. Ännu svårare för garifunafolket.
Arnulfo Mejias Zelaya är borgmästare i Iriona. Han tar emot i sitt enkla trähus och förfogar över en skrattretade årsbudget på 700.000 lempiras, cirka 37.000 dollar i en kommun med 35.000 invånare. Han är lyrisk när han beskriver den kubanska insatsen och stolt när han talar om ”sina egna” garifunaläkare. För borgmästaren är Fidel Castro en smärre gud som har gett hans folk vad den honduranska staten har förvägrat dem; utbildning och självkänsla som garifunas.
– Den kubanska hälsovårdsbrigaden är den bästa allierade i vår historia vad hälsovård anbelangar. Brigaden har alltid varit den första att anlända när vi drabbats av orkaner eller stormar. De reser ut i byar dit en honduransk läkare aldrig skulle sätta sin fot och det utan att ta en peso i betalt. De har bara ett mål, rädda liv! säger han och blir för en sekund tyst. Men tillägger:
– Kapitalismen i Honduras har förstört oss på ett hänsynslöst sätt. Och det är just därför som Honduras’ folk stöder de kubanska läkarna och våra bröder som utbildats till läkare i Havanna. När kubanerna anlände rasade barna- och mödradödligheten dramatiskt.

De vanliga sjukdomarna bland den svarta garifunabefolkningen är högt blodtryck, diarréer, hjärtproblem, diabetes, luftvägsinfektioner, malaria och leshmaniasis, en form av lepra som orsakas av en mygga. Chaga är en typ av kackerlacka eller parasit som drabbar dem som går barfota, vilket nästan alla garifunas gör. Den kan orsaka hjärtproblem men även drabba andra vitala organ som det centrala nervsystemet och kan, i sin kroniska etapp, bli dödlig. Att ha skor eller sandaler skulle lätt minska antalet fall, understryker Kenya.
För Luther och hans läkarkamrater handlar det om att fullfölja intentionerna från ELAM, skapa en gratis hälsovård som är integral, det vill säga både preventiv som kurativ och som förändrar själva orsaken till en rad klassiska hälsoproblem.
– Vi måste utgå från garifunabefolkningens egen verklighet. Ingen kan tala om hunger om personen ifråga inte själv har upplevt hunger för då blir det bara skrivbordsprodukter och det är vi utledsna på. Och det var när jag studerade läkarmedicinen i Havanna som jag begrep att de barn som jag såg dö i våra regioner hade gått att rädda.

Det är 8 december och de honduranska ”kubaläkarna” i Ciriboya inviger det första garifunasjukhuset i Latinamerika. Det är en dryg månad efter att jag gjorde reportaget och Kubas ambassadör Juan Carlos Hernández, Kaliforniens vice guvernör John Garamendi (demokrat) och en ledare för det offentliganställdas fack i Kalifornien är på plats och ”klipper snöret” som betyder att Luther och hans kamrater har förverkligat en dröm som de och Fidel Castro haft, ett eget sjukhus.
– Jag är mycket glad och nöjd över att se kubanska läkare, inte bara här utan i hela Latinamerika. I eftermiddag utnyttjade jag möjligheten för att sammanträda med dem och vi diskuterade hur vi kan arbeta tillsammans inom hälsovården, säger Garamendi när jag undrar om inte Arnold Schwarzenegger, hans chef, är irriterad över att han deltar i ett projekt som har den kubanska revolutionen som föregångsmodell.

Är detta en framtidsmodell? Att Kuba med stöd av Venezuela exporterar sin humana revolution i form av läkare och utbildning och USA stöder detta ekonomiskt? Vad kan ett presidentbyte i Vita huset betyda för normalisering av relationerna mellan USA-Kuba? frågar jag Garamendi.
– USA:s relationer med Kuba måste förändras. Men vad är tvistefrågan? Jo, en politik som utgår från Florida. Jag tror att frågor som konfiskationer (efter revolutionen 1959 av USA-egendomar, reds.anm.) bör behandlas. Men detta kräver diskussioner och normalisering. Att bara säga nej är en olämplig politik, understryker viceguvernören som en timma senare klipper snöret tillsammans med den kubanske ambassadören.
Och staten då? Plåstrar ni inte bara över ett hus som behöver rivas ner och byggas upp från grunden? pressar jag Luther. Är inte hälsovård statens ansvar?
– Jo, vi plåstrar över statens dilemma men vi tror att det finns en gräns för detta. Folk kommer, med den ökande medvetenheten som vuxit fram, att kräva att läkarna ska finnas på plats här i Ciriboya. Vi har visat att det går, nu inleds kampen för att förmå staten att fylla sitt ansvar och den kampen är mer komplicerad, säger Luther.
Och sammanfattar garifunafolkets dröm med Fidel Castros ord:
– El Comandante hävdar alltid att vara läkare är som att vara en missionär, en hälsovårdens apostel. Det är att hänge hela sitt liv för att ge hälsa åt dem som fråntagits allt. Vi tror att de kubanska läkarnas exempel i vårt land har varit av största betydelse, ty de har öppnat en väg för oss. Vi har ett löfte att uppfylla, eller, som Fidel underströk inför oss i juni 2005, att vi måste ”vara ännu bättre än de kubanska läkarna”. Nu har vi tagit de första stegen.

Läkarhögskolan i Havanna: Krav och elevurval

Den första gruppen på 1610 läkare som utexaminerades på ELAM den 20 augusti 2005 representerade framför allt de mest enkla, fattiga och olika etniska grupper i världen:

• Genomsnittsåldern på de 1 610
var 26 år.

• Kvinnorna utgjorde 45,9 procent av
eleverna.

• Studenterna representerade 33 olika etniska grupper, bland dessa många maya och miskitoeller Centralamerikas svarta garifunas.

• 71,9 procent av de utexaminerade kom från arbetar- eller bondefamiljer och avlägsna regioner (74,7 procent).

• 1.143 studenter redovisade höga betyg medan 180 studenter mottog ”Guldorden”.

Vilka är kraven för att studera vid ELAM? frågar jag Eladio Valcarcel, skolans vicerektor.
– Först och främst måste den sökande ha genomgått gymnasiet, han bör inte ha några som helst drog- eller alkoholberoende, inte ha några fysiska hinder, inte ha dömts för brott, ha fyllt 18-25 år. Det bör vara en yngling från enkla (ekonomiskt) förhållanden som kan återvända till sin hembygd där hälsovård är svåråtkomlig. Och han bör framför allt vara beredd på att studera mycket och hårt.
– Studenten får skolkläder, hygienartiklar, sängkläder, all nödvändig medicinsk studielitteratur (kostar flera tusen kronor per elev), all kost och logi är gratis, även egna behovet av all slags läkar- och tandvård, inklusive operation.

FAKTA: ”UPPDRAG MIRAKEL”

Nära en miljon människor i 32 länder har sedan 8 juli 2004 fått tillbaka synen efter att de har opererats enligt det unika projektet ”Misión Milagro”. Av dessa har 260.680 personer opererats på Kuba medan resten har opererats i tio länder dit Kuba har donerat 45 moderna och fullt utrustade ögonkliniker.

Antal opererade patienter
sedan 2004-17 november 2007:

Karibien (15 länder): 39.417
Latinamerika (14 länder): 288.623
Venezuela: 460.038
Malí: 4.460
Cuba: 151.805
Totalt (32 länder): 944.352 personer

Källa: Cuba Coopera http://www.cubacoop.com/cubacoop/misionmilagros.htm

Dick Emanuelsson