Tyska forskare har tydligen fastställt att schimpansen är mer självisk än människan. När Frodo vid Leipzigs zoo erbjöds russin, gjorde han inga spontana ansatser att dela med sig. Inte heller förkastade han och hans flockkamrater skeva fördelningar i ett så kallat ultimatumspel: En fördelning görs av någon part, medan den andre parten har att acceptera eller förkasta förslaget. Om förslaget avvisas får ingen några pengar, eller russin. Människor brukar tydligen avvisa alltför ojämna anbud, medan schimpanserna glatt resonerade att två russin ändå är bättre än inga, åt upp och lullade vidare mot nya äventyr.

”Ett växande forskningsfält inom nationalekonomin använder modern hjärnforskning för att avslöja människans ekonomiska natur”, skriver DN. Professor Ernst Fehr talar om en ”växande samstämmighet även [!] bland ekonomer att både altruism och rättvisa har betydelse för hur vi agerar i ekonomiska sammanhang”. Han drar slutsatsen att ”den kunskapen gör att vi kan ta fram bättre och säkrare modeller för hur ekonomin fungerar”.
Men nej! Apspel med russin kommer inte att ge ortodox nationalekonomi den felande länken till Homo economicus 2.0. För att bli meningsfull måste denna uppdiktade 1800-talsfossil få klass och kön, inträda i sociala relationer präglade av ojämlika maktförhållanden, bära med sig tidigare generationers historia, verka i en värld där de härskandes ekonomiska privilegier vaktas av myndighetsförordningar, kravallpolis och bombplan. Och då skulle den upplösas; dess nyliberala mentorer få sitta i historiens skamvrå och klia sig i exempelvis huvudet.

”Människans ekonomiska natur” torde just vara att hon gör sina post-schimpansiska överväganden i ett komplext samhälle – som hon kan förstå och förändra! Ekonomin är hela den process där spelreglerna bestäms; om det ska vara russin eller mandlar, vem som ska odla, sälja, äta och städa upp, och vad som verkar rimligt att göra med sitt russin – byta, dekorera, tillbe, skryta med, eller något annat mänskligt. Den schimpans som går iväg med flest russin blir kanske större och mer viril. Men han kommer inte att finansiera tankesmedjor som förklarar fördelningen nödvändig inför förfördelade småapor i färd med att organisera facklig kamp och sociala skyddsnät.

Den estraderande nyliberalen Johan Norberg skriver i sin bok Till världskapitalismens försvar på fullt allvar: ”Om alla får det bättre, vad gör det då att vissa får det bättre snabbare än andra? /…/ Det är bättre att vara fattig i det ojämlika USA /…/ än att vara jämlik i länder som Rwanda”. Som om det var så valen stod, ett russin här eller inget i Rwanda! Men han skriver nu pamfletter åt regeringens Globaliseringsråd, och primatargumentationen upprepas dagligen på ledarsidor.
Den fundamentalistiska nationalekonomins tankebur kring en modellekonomi med asociala schimpanser, återfinns i varenda statlig långtidsutredning. Vi ska undvika samhälleliga investeringar i utbildning, kollektivtrafik och miljöteknik, och istället överlämna sparmedel till silverryggarnas lekar. Förbättrad teknik och växande rikedomar får inte omvandlas till bättre service åt de äldre eller till kortad arbetstid; istället måste det bli fler russin till de mest välnärda, i hopp om att dessas enskilda egennyttiga beslut ska resultera i flockens maximala glädje.

Vi behöver inte ta oss ned i nationalekonomernas hjärnor för att förklara dessa absurditeter, utan i makthavarnas plånböcker. Dagens nationalekonomiska ortodoxi är ett uttryck för att kapitalismen gör oss mindre mänskliga, också i betydelsen dummare, mer begränsade. Det är hög tid att de höga herrarna tvingas sluta apa sig.