Per Sundgren säger sig ha uppfattat att jag är negativ till uttalanden han gjort om dagens kulturpolitik.

Ja, åtminstone är jag väldigt frågande. Exempelvis till detta: ”Det finns ingen sanning i att en viss estetisk upplevelse skulle vara finare än någon annan. Att lyssna på Beethoven ger inte automatiskt mer än att lyssna på Vikingarna. Det är upp till lyssnaren. Människor tycker olika. Kulturpolitiken borde bejaka det.”
Jag tror inte att Per menar att Vikingarna (ett dansband) bör få kulturanslag (gruppen upplöstes för övrigt 2004). Men vad menar han då?

Självklart ska kulturarbetarna inte sätta sig till doms över människors upplevelser. Men ingen har väl hävdat att det skulle vara det som kulturpolitik handlar om?
Sedan måste jag i och för sig erkänna att jag tvivlar på Per Sundgrens kulturella engagemang, för efter att ha läst åtskilligt av honom vet jag fortfarande ingenting om vilka kulturyttringar han sätter värde på. Däremot vet jag vad han inte gillar. ”Elitism” till exempel. Men jag vet inte vad han menar med det. Jag tycker mig bara skönja att det hänger ihop med hans motvilja mot professionalism på kulturområdet.

Kulturpolitiken är inte till för kulturarbetarna, upprepar Per, ”lika lite som sjukvården är till för läkarna eller skolan för lärarna”. Hans jämförelse håller inte. Läkare inte bara behandlar patienter utan de forskar också, och uppfinner nya behandlingsmetoder, liksom lärare inte bara undervisar utan också utvecklar pedagogiken – och konstnärer bryter nya vägar, där publiken först senare vågar följa efter. Detta vet jag av egen erfarenhet, för redan för 30 år sedan sjöng jag kärlekssånger som inte var heteronormativa och, ja förresten, när jag tänker efter så var jag faktiskt BÅDE kommersiellt och folkbildningsmässigt verksam – det går att kombinera, och det gör jag fortfarande.

Gång på gång återkommer Per till den ”goda smakens” tyranni. Då får man intryck av att han lever kvar i Swing it magistern-epoken, när ett nazianstucket konservativt svenskt etablissemang trakasserade en lysande ny artistbegåvning vid namn Alice Babs (eftersom hon låtit sig påverkas av ”negerjazz”) – det var 1940, två år innan den nazistiska offensiven besegrades vid Stalingrad. Sveriges befolkning var fortfarande, fram till 1951, tvångsansluten till kyrkan, som åtminstone fram till slutet av 1960-talet fortsatte att utöva ett dominerande inflytande över svenskt kulturliv. Då var den snöpta goda smaken en tvångströja, såväl på kulturen som på andra samhällsområden. Sedan dess har mycket hänt.

Självklart har Per rätt i att allt kommersiellt inte är dåligt – men det är inte heller ”upphovet till populärkulturen” som Per påstår. Den kommersiella kulturen berikar den samhällsstödda, hävdar han, utan att nämna att det omvända gäller i lika hög grad. Ett exempel: Opera (som förutsätter ett avancerat yrkeskunnande) spelas i var och varannan buske om somrarna, och en Pucciniaria från 1920-talet har blivit tidernas superhit på topplistorna, först med Pavarotti, sedan i tur och ordning Aretha Franklin och Paul Potts, precis som Verdis ”Trubaduren” och ”Rigoletto” på sin tid ingick i varje positivhalares repertoar. Vad dessutom kampen mot ”den goda smakens tyranni” beträffar, är det påtagligt att det är just på operascenerna som de mest flagranta brotten mot ”god smak” sker, när moderna regissörer hittar nya vinklingar på gamla verk (sexorgier, heroinsprutor med mera). Sådant upprör vissa, men i högre grad reagerar reaktionära krafter tydligen på konstutställningar med inslag av sex som inte syftar till att avla ariska arvingar – nazister har åtskilliga gånger vandaliserat konstutställningar, bland annat på Historiska museet i Stockholm 1998, Rooseum i Malmö 2003 och Kulturen i Lund 2007. Detta är några av de ytterligt få exempel som finns på hur reaktionen aktivt bekämpar kontroversiella kulturyttringar med ”god smak” som argument.

Att däremot många skulle vilja motarbeta dem genom att strypa samhällsstödet eller utöva mer subtila påtryckningar är säkert. Det är oerhört naivt att, som Per, påstå att även moderaterna ”nu erkänner behovet av ett rejält offentligt stöd till kulturen”. Det verkar som om han betraktar kulturstödet som tryggat – i själva verket har det ju sedan mitten av 1980-talet pågått en gradvis resursminskning av den kulturpolitik som från 1974 under ett tiotal år gjorde Sverige till något av en kulturnation. Ibland förefaller det som om den endast nazisterna inser hur central kulturverksamheten är i samhällsbygget – och det är ju skrämmande…