Vem trodde, när den svenska skattefinansierade barnomsorgen byggdes upp, att dess resurser skulle gå till barnflickor i välbeställda områden?
Vem anade, då den offentliga sjukvården byggdes upp, att den skulle bli en mjölkko för aktieägare – och att den dessutom skulle hamna där köpkraften visade sig starkast?
Nej, det trodde nog ingen. Poängen med skattefinansierad sjukvård till var att den skall vara tillgänglig för alla. Inte längre. Den tanken rasar med den borgerliga majoritetens vettlösa projekt Vårdval Stockholm. Runt Järvafältet med sina miljonprogram planeras vårdcentraler läggas ned på löpande band, för att återuppstå i privat form i rika innerstadsområden.

Fördelningen handlar inte alls om behov: Talande nog är det i områden med de tyngsta problemen som psykologerna försvinner. Medan de i fina områden får närmast till doktorn.
I samma anda sjösätter regeringen sitt vårdnadsbidrag. I argumentationen var det mycket tal om valfrihet och att kunna tillbringa mer tid med sina barn. Men det planerade bidraget på 3 000 kronor riktar sig till högavlönade – inte mycket valfrihet där för den som redan har det svårt att få pengarna att räcka till. Nu visar det sig dessutom att det skall kunna tas ut av heltidsarbetande, som vill ha en barnflicka. De som har mest förmåga att dra in pengar till familjen får ett extrabidrag för en ny hushållsnära tjänst.

Vi har en regering som inte nöjer sig med att marknadsmekanismer ger allt större löneklyftor. På detta läggs en ny offentlig styrning som ytterligare ökar skillnaderna. Staten tar från var och en efter behov, och ger till var och en för att belöna deras välmåga.