En stor del av hösten har jag tillbringat i den brittiske journalisten Robert Fisks sällskap. Ja, inte personligen. Men under läsning av hans bok Det stora kriget för mänskligheten, en tegelsten på drygt tusen sidor som man gör klokt i att inte läsa för snabbt utan snarare insupa i små portioner — med avbrott för egen eftertanke, parallelläsning av andra böcker och jämförande utblickar över den svenska nyhetsrapporteringen.

Robert Fisk tillhör nämligen en utdöende art av journalister, kunnig, beläst och med ett högst levande historieintresse. Och hans rapportering från det sena 1900-talets och det gryende 2000-talets konflikthärdar baserar sig på gedigna förhandskunskaper och förmåga att urskilja historiska samband och mönster i skeenden som för okunniga och historielösa reportrar mest framstår som ett mystiskt virrvarr.
Boken Det stora kriget för mänskligheten är tillägnad författarens föräldrar som lärde honom att ”älska böcker och historien”. Pappan, Bill Fisk, var soldat i första världskriget och i Roberts barndom reste familjen om somrarna omkring i norra Frankrike och beskådade slagfälten. När fadern dog ärvde Robert hans gamla medaljer. På en av dem stod inristat ”Det stora kriget för mänskligheten”, alltså de ord som gett denna bok dess titel.

Första världskriget är också närvarande som bakgrund hela boken igenom, eftersom det var följderna av ”Bill Fisks krig” som utlöste vår tids katastrof i Mellanöstern. Första världskriget är också närvarande genom de dikter, om kriget och mot kriget, vilka kryddar framställningen och förankrar den nutida rapporteringen i en historisk och kulturell kontext. Att sammanfatta innehållet i denna rika bok är omöjligt. Viktiga inslag är givetvis intervjuerna med Usama bin Ladin, skildringen av Iran-Irakkriget, Afghanistan (såväl den sovjetiska som den amerikanska invasionen!), första Gulfkriget, sanktionerna mot Irak, islamistdåden i Algeriet, Israel-Palestinakonflikten, elfte september, angreppet på Irak 2003 etcetera. Ett extra gastkramande kapitel är det som heter ”Den första Förintelsen” och handlar om Turkiets massmord på en och en halv miljon armenier under första världskrigets år. Även den som redan tror sig känna till detta folkmord har här mycket att hämta, exempelvis påpekandet att det tjänade som ”inspiration” till de tyska nazisternas industriellt genomförda massmord på judar.

En av Robert Fisks stora förtjänster är att han är personligt närvarande i texten, med all sin skräck och fasa, upprördhet och avsky, medlidande och engagemang. Krig är död och lidande, och reporterns uppgift är att ”granska maktens centra”, att ta reda på vilka krafter det är som gång på gång utlöser krig och bestämmer att somliga människor skall dö och andra skall döda. Förutom regeringar och statsmän handlar det här om vapenfabrikanter och vapenhandlare, och aldrig är Fisk så bitsk som när han med dessa ”dödens vapensmeder och köpmän” försöker diskutera effekterna av deras vapen.

När jag följer utrikesrapporteringen i svenska medier retar jag mig ofta till vanvett på perspektivlösheten, okunnigheten och följsamheten gentemot ”maktens centra” i världen. Hur skulle det vara med lite äkta fördjupning och kunskapsinhämtning? Jag rekommenderar gärna Robert Fisk som studiematerial. I väntan på att Jalle och Anna i Aktuellt tar sig igenom Det stora kriget för mänskligheten lyssnar jag på Konflikt eller Människor och tro i radions P1. Där lyser i alla fall inte världen totalt med sin frånvaro, där speglas dagens krig och konflikter och där tillåter man sig en mer självständig, från Vita huset avvikande, nyhetsvärdering.