Han var bara sex år när pappan hasade sig in genom dörren till lägenheten i de barnrika solgårdarna.
– Men har han druckit så mycket? frågade sig mamman till sex söner, och ytterligare ett par döttrar som sällan nämndes, när maken kom hem den natten för snart 70 år sedan.
Året var 1938. Europa låg inför randen till ett nytt världskrig.
Uppe på berget hade gubbarna spelat tärning och kort om lönen från Bruket och de små industrierna längs med Mölndalsån.
Pappan till sex söner och ett par döttrar kom troligen i bråk om pengar uppe på berget den där kvällen. Kanske en spelskuld.
Hur många av gubbarna som blev vittne till hur pappan sparkades sönder och samman vet bara de som var med, men han kom loss och hasade sig sakta hemåt.
Genom ett fönster såg den sexåriga pojken honom komma hem, med mer ragglande gång än vanligt. Men det var inte alkoholen den här kvällen.
Redan dagen därpå var pappan död, med sprucken urinblåsa. Ihjälsparkad. Lönen från Jästfabriken fattades familjen. När den sexåriga pojken växte upp, bildade familj och blev far till min mamma flyttade de ut till de nybyggda och lyxiga lägenheterna i Biskopsgården. Där träffade han en av männen som var med den natten och som sa sig veta vem som slog ihjäl hans pappa. Men svaret fick han aldrig.
Själv kom han knappt att dricka en droppe. Än mindre spelade han. Till skillnad mot flera av hans bröder som gick samma väg som pappan. Frågan är hur det hade varit idag. Idag hade kanske fallet lösts med DNA-teknik och någon hade suttit inburad i ett par år, men spelen släpps fria på internet och öl och sprit säljs i stort sett varje gathörn.
Min morfar har, mig veterligen, aldrig varit med i någon nykterhetsorganisation eller förening mot spelandet. Men bara att rörelserna fanns där gjorde det enklare för honom att bryta med det som tog livet av hans bröder och pappa. Frågan är hur det är idag.
