Studentvåldsamheterna i Venezuela är i sig ett mycket oroväckande tecken på att oppositionen inte kommer spela det demokratiska spelet, i kampen om den nya konstitutionen. Än mer oroande är den internationella mediebevakningen. Man kan tycka att statskuppen 2002 borde varit en väckarklocka. Kuppen började med dödsskjutningar som skylldes på regeringen. I efterhand visade de sig vara iscensatta, precis som Chávez’ påstådda avgång. Men kuppmakarnas version kablades okritiskt ut från början till slut, i de stora medierna.

Det pågår sedan dess en välgjord destabiliseringskampanj mot Venezuelas regering. Stora och små händelser vinklas till regeringens nackdel. Vapenaffären med Ryssland, RCTV-fallet, förändringarna i konstitutionen, ändringen av klocktid (!) – allt används för att ge en negativ bild av landet och dess president, trots att ingen av dessa händelser sakligt sett varit några skandaler.
Syftet är att de som kan tänkas se positivt på regeringen skall tänka om. De som försvarar Venezuelas rätt till en annan politik skall möta en spärreld av invändningar. Den internationella publiken skall övertygas om att regeringen saknar legitimitet.

Våldet spelar en viktig roll i destabiliseringen. Internt i landet skall våldet skapa osäkerhet, provocera polisen till övertramp och enskilda militärer till att avsäga sig lojaliteten till regeringen.
Utåt frammanar våldet bilden av ett instabilt, odemokratiskt land. Det spelar mindre roll att det är högern som står för en överväldigande majoritet av de våldsamma incidenterna – det får tittaren inte reda på.
Så här ser det ut när man förbereder sig för att störta en demokratisk regering. Glöm det inte.