Mohammedkarikatyrer. Förbud för män och kvinnor under 24 att gifta sig med utlänningar. Fullt deltagande i USA:s krig mot terrorismen. Kulturkanon för att få fram en äktdansk kultur. Sett från Sverige har Danmarks politiska liv de senaste åren dominerats av allt hårdare invandringspolitik, anti-islamismen och danskhet. Vad är det för fel på vårt grannland? Det enkla svaret är att kulturkriget kommit till Danmark. Och kan lika gärna komma till Sverige.
Låt oss följa den danska vägen till Pia Kjærsgaard bakåt i tiden.
Fram till början av 1970-talet var Danmark, precis som Sverige ett land där socialdemokratin dominerade politiken både röstmässigt och idémässigt. 1972 gick Danmark, efter en uppslitande folkomröstningsstrid, med i EG. Socialdemokraterna är djupt splittrade i frågan, men partiledningen kör över de tveksamma och kampanjar tillsammans med näringslivet och högerpartierna för ett ja. Året därpå har de ett nytt politiskt landskap i Danmark. I ett jordskredsval bryter Dansk Folkepartis föregångare Fremskrittspartiet, ett skattepopulistiskt högerparti igenom – socialdemokratin gör sitt sämsta val någonsin.

EG-medlemskapet bidrog till att beskära möjligheterna för vänsterpolitik i Danmark, men viktigare var att de danska socialdemokraterna definierade om sitt politiska projekt, mest tydligt under Poul Nyrup Rasmussen, en politiker som var fast inställd på att göra partiet till ett s.k. mittenparti för att vinna val. Under Poul Nyrup Rasmussen år som statsminister 1993-2001 privatiserades mer än under någon borgerlig regering och många av de reformer som lade Danmark i den liberala fåran skedde under Rasmussens år.
I den andra änden av historien hade Fremskrittspartiet fått en ung lovande politiker, Pia Kjærsgaard. Partiledaren Mogens Glistrups skattegnäll hade tappat sin attraktionskraft – inte minst för att Danmark redan hade infört vissa drag av den. Kjærsgaard tillhörde en flank i partiet som ville lyfta fram invandringen. När hon insåg att det konfliktfyllda Fremskrittspartiet inte skulle kunna fylla den roll hon ville se bröt hon sig ur och bildade 1995 det professionella och disciplinerade Dansk Folkeparti. Den 20 november 2001, efter ett årtionde av socialdemokratisk mittenpolitik och två månader efter terrorattackerna på World Trade Center får Dansk Folkeparti sitt genombrott.

Ett Dansk Folkeparti som fungerade lika dåligt som Glistrups Fremskrittspartiet hade aldrig kunnat spela den centrala roll som Kjærsgaards parti gör idag – Dansk Folkeparti har på grund av att dess politik accepterats av etablerade partier kunnat styra debatten i Danmark. Men Dansk Folkeparti hade, liksom de andra högerpopulistiska partierna aldrig kunnat stiga fram som politiskt alternativ utan skiftet i politiskt fokus.
Den traditionella vänster-högerskalan handlar om ekonomiska intressekonflikter mellan kapital och arbete. När den försvagats träder andra motsättningar i samhället fram, andra vi och dom. Samhällets orättvisor och problem presenteras inte längre som ett resultat av brist på fördelning, gemensamt ägande eller demokratiskt inflytande utan som ett resultat av invandring, främmande kulturyttringar och kulturell upplösning.

Effekten från 2001 verkar långsamt vara i avtagande i Danmark. Inte minst borde många vid det här laget upptäckt att de vardagliga problemen i Danmark inte löstes genom en striktare invandringspolitik. Sedan några år tillbaka finns en allt starkare rörelse av fackföreningar och nya rörelser åter sätta en klassisk vänsterpolitik i centrum. Genast minskar då utrymmet för invandrarhets – och genast blev välfärdsfrågan en av valets största.
Men samtidigt har strävan att få till stånd en annan regering pressat SF och de Radikala till att anpassa sig till socialdemokraterna, som för en s.k. mittenlinje. Det sorgliga i ett större perspektiv är att även de partier som borde ligga till vänster i Danmark – Enhedslisten oräknat – idag inte bara anpassat sig till en mycket liberal ekonomisk politik, utan även låtit sig pressas till en hård flyktingpolitik.
Det är dock lika sorgligt som logiskt. För en socialdemokrati och vänster som lägger sig i mitten väntar förr eller senare ögonblicket då motståndarna inte bara vinner enskilda frågor, utan tar över hela debatten.
Att lägga sig i mitten är inte bara farligt på landsvägen.