… tycker de flesta att rättvisa är bra. Det finns så klart en del fascister och aristokrater och annat mossigt, men i övrigt är rättvisa ett lika upphöjt och odiskutabelt värde som demokrati. Det borde ju vara en bra förutsättning för möjligheterna att skapa ett rättvist samhälle – men icke sa Nicke.
Hur kan detta komma sig?
Jag läser en enkät i DN där folk tillfrågats om den planerade borgerliga SL-reformen, och ett delsvar kommer som ett brev på posten. Det borgerliga Stockholmslandstinget vill riva upp enhetstaxan, som gör det lika billigt att åka från Rinkeby till Nynäshamn som från Slussen till Gamla stan. Bra, ”det blir mer rättvist då”, tycker en av de tillfrågade.
Hm. Där har vi det. Rättvisa är bra. Enhetstaxa är orättvist, det vill säga dåligt. Tycker han ja, men jag behöver så klart inte upplysa er redan så upplysta läsare om att han har fel. Det är inte direkt mitt eget lyxlirarval att sitta och skumpa förbi 17 stationer för att komma till jobbet. Ge mig gärna en lägenhet i Gamla stan så ska jag sluta nöta t-banesätena så idogt. Liksom.
Detta får mig att tänka på ideologi och verklighetsbeskrivningar. Och att vänstern har en svår uppgift eftersom vi alltid måste gå ett steg längre, träda ut ur det system som sätter ramarna för vårt handlande. För att få folk att förstå. För det är klart att den där killen har rätt – sett ur det direkta, korta, historielösa perspektivet är det ju orättvist att den som åker en station får betala lika mycket som den som åker 17 stationer. Men så fort man backar ett steg så ser man att orättvisan ligger i att jag tvingas åka 17 stationer, medan herr von Innerstaden bara behöver åka en station och dessutom skulle ha råd att åka hundra varv runt jorden tack vare att han roffar åt sig värdet från mitt och andra förortsbors arbete. Puh. Det är orättvisa.
Hur får vi folk att förstå det?
