Nittonhundratalets klasskamp strävade hela tiden bortom nationens ramar och tvingade fram ett nytt system grundat på global styrning av kapitalismen. Det vi idag kallar globalisering är ingen kons-piration från kapitalet, utan ett mödosamt organiserat svar på arbetarklassens organisering. Det vi kallar globalisering är i själva verket ett nytt styrelseskick: Imperiet. Imperiet verkar genom en rad globala nätverk – WTO, Världsbanken, IMF, FN – men genomsyrar också ländernas regeringar och frivilligorganisationer som Amnesty och Läkare utan gränser. Imperiet har avskaffat uppdelningen i ett inre och ett yttre – ingen stat eller person kan undkomma dess makt och imperiets interventioner tar sig formen av polisingripanden inom en enda planetär ordning snarare än som krig mellan länder. Men gränslösheten har sina gränser – Imperiet strävar efter fullständig rörlighet för kapital, men sätter själv upp effektiva gränser för arbetskraftens rörlighet. Maktordningen i Imperiet är internaliserad hos människorna och därför mer osynlig än tidigare. Men allt detta gör att vi är närmare en möjlig mänsklig befrielse – kommunismen – än tidigare. Och vägen dit går genom att driva globaliseringens logik till sin spets genom att massmigration bryter ned gränser, samtidigt som kravet på global medborgarlön drivs igenom. Men också genom att mängden av människor, främst företrädd av den samhälleliga arbetaren återtar produktionsmedlen och konstituerar sig som samhällsmakt.
Detta är Michael Hardt och Antonio Negris bild av en framväxande maktordning och dess avskaffande. Den har av vissa kallats ett kommunistiskt manifest för informationsåldern.
Det är lätt att förstå tjusningen i en bok som mitt i ett begynnande vänsteruppsving och samtidigt med en mängd genomgripande politiska förändringar tolkar om hela världen. Om man dessutom lägger till att samma bok utgår från ett klasskampsorienterat marxistiskt perspektiv, smäller det ännu högre. Sammanfattningen av den marxistiska diskussionen om imperialism och den kapitalistiska ordningens försök att återdisciplinera arbetskraften är både kunnig, välskriven och mycket intressant. Det saknas inte heller en stark litterär ådra. Fantasifullt språk, nya perspektiv. Inte ett öga är torrt. Så vad är problemet med Michael Hardts och Antonio Negris Imperiet?
Många av Hardts och Negris kritiker skjuter sig in på det faktum att de djärva teorierna saknar grund i empiriska fakta. Den 340 sidor långa framställningen saknar uppbackning annat än i form av mestadels filosofiska, juridiska och politiska skrifter som lika gärna kan ses som partsinlagor i historiska debatter. Eftersom det pågår en intensiv strid – mellan så kallade hyperglobalister och skeptiker – om vad det är som egentligen hänt i den process som kallas globaliseringen, är detta en rimlig kritik. Hardt och Negri har rent vetenskapligt knappast hjälpt sina fränder hyperglobalisterna, som ofta just anklagas för att ta för lite hänsyn till empiriska fakta. Det innebär ju inte att de automatiskt har fel, men att de inte har lyckats bevisa sina teser. Eller att vi kan ta Imperiet som ett filosofiskt och hypotetiskt inlägg snarare än en genomgripande analys.
Problemet med Hardt och Negris metod är emellertid mycket större än så. I avsaknaden av empiriska fakta tvingas de ta de härskandes utsagor för sanna. När de diskuterar den amerikanska konstitutionen, informationssamhället eller suveränitetsbegreppet sker det uteslutande ifrån den härskande elitens horisont. Ett exempel är tydligt nog för att se vilken effekt det kan få.
Hardt och Negri hävdar att USA:s roll som världspolis är radikalt annorlunda mot tidigare hegemoniska makters anspråk på att vara ordningens garant (Imperiet, s.157) – för att andra statsöverhuvuden och frivilligorganisationer nu kräver USA:s ingripande. Detta faktum, som tas som intäkt för att en ny världsordning är på plats, hänger alltså på andra staters officiella uttalanden, som naturligtvis måste ses i en politisk kontext. Idag är det tydligt att denna kontext ändrats så mycket att ett gemensamt tema från världens statsöverhuvuden är frågan om hur USA:s makt skall stävjas. Även det är naturligtvis till stor del är ett spel för gallerierna, men det har fått Michael Hardt att backa från idén om ett färdigställt imperium.
Problemet är inte att Imperiet saknar i sig korrekta iakttagelser här och var, utan det sätt på vilket de summeras och framförallt hur Hardt och Negri ser en väg ut ur den globala kapitalismen. Så länge de håller sig till en historisk beskrivning är allt bra, kanske till och med mycket bra. När de skall summera blir det tveksamt. Och när man skall dra ut en handlingslinje mot framtiden blir det absurt. Detta beror också på sätt och vis på Hardt och Negris källor. Historien fram till 1960-talet beskrivs i rent marxistiska termer.
Därefter tar Foucault, Debord och Negris autonoma marxism över. Och till och med 1970-talets postmodernism verkar vettigare än det som sedan kommer – några lösa trådar om hur det nya subjektet skall manifestera sig och ta över. Hardt och Negris lösningar och strategier är, när de inte är vaga, absurda. De bejakar till exempel kroppsmutationer (Imperiet, s. 186) och experimenterande med LSD (Imperiet, s.233) eftersom det gör arbetskraften mindre exploaterbar. De emotser massemigrationer, för att de befriar människor från tvånget att finna sig i outhärdliga situationer (Imperiet, s. 186) och dessutom bryter ned gränskontroller.
Men om det bara fanns metodproblem, bristande konsistens och vag terminologi skulle jag inte vara allt-för upprörd. Det finns ett mycket större politiskt problem.
Problemet är att Imperiet kommer att användas för att vända många radikalers hjärnor från en konkret solidaritet med den globala kapitalismens offer till en faktisk lojalitet med de nyliberala trupper som gör sitt bästa för att förflytta makten till förment globala arenor. Låter det hårt?
Kärnpunkten i Imperiet, eller åtminstone den kärna som uppfattas utanför autonoma vänstergrupper, är kritiken av det försvar av nationalstatens suveränitet som vänstern framförallt i tredje världen använder. Det är för detta, inte för den kommunistiska revolutionära glöden, som Hardt och Negri hyllats av New York Times. Det är inte helt olikt det faktum att Johan Ehrenberg nu kan samsas med Bo Lundgren om att övertyga det svenska folket om EMU:s förträfflighet. Till stor del handlar det om samma fråga: striden om möjligheten att avvika från den globala kapitalismen.
En stor del av Imperiet handlar om denna förskjutning i makt från lokalsamhället och nationalstaten till de globala närverken. Eller, som författarna uttrycker det:
”Alla idéer om särskiljda, isolerade gemenskaper, som definieras rasmässigt, religiöst eller regionalt, som är ‘avlänkade’ från imperiet, avskärmade från imperiets makt genom fixerade gränser, är förutbestämda att sluta som någon form av getto”. (Imperiet, s. 179)
Alltså: bejaka globaliseringen och störta sedan systemet i sin helhet. Det är möjligt att Hardt och Negri har rätt i att socialism i ett land eller en region inte är möjlig. Men resonemanget slår tydligt mot varenda vänsterpolitik som är möjlig inom överskådlig tid. Det berövar oss välfärdsstatsbygget i Sverige och Västeuropa, likväl som de framsteg som gjorts i Venezuela, Kuba och Kerala.
Detta sammanhänger med Hardt och Negris analys av nationalstaten som rakt igenom reaktionär.
Som de riktigt påpekar har alltid någon grupp undertryckts i nationens hägn. Frågan är dock inte bara vilka institutioner som skall användas för utbildning och reproduktion, utan vilka projekt som ersätter nationsbygget.
Som Samir Amin har påpekat har nationens förslumning i arabvärlden lämnat plats för en reaktionär islamistisk rörelse. Problemet är grundat i klasskampsdynamiken: de socialistiska krafterna som slagits i bitar av nyliberalismen har oerhört mycket svårare att göra sig gällande på nivåer över nationalstaten. Det bekymrar inte Hardt och Negri.
Om vi har att välja mellan välfärdsstaten och ett Mad Max-samhälle, tror Hardt och Negri att det senare alternativet tar oss snabbare till kommunismen och därför är att föredra.
På något sätt påminner Hardt och Negris sätt att resonera om det fenomen Ryszard Kapuscinski skriver om i sitt reportage från Kongos 1960-tal,
”FN-folket är en sluten klan, bland dem finns en massa viktigpettrar som ser allt och alla i ett ”globalt perspektiv”, det vill säga von oben. Ordet ”global” kör de med i var och varannan mening och det är därför det är så svårt att ordna någon vanlig mänsklig angelägenhet med dem” (s. 52, Fotbollskriget, Bonnier pocket 1999)
Imperie-teorins rent praktiska orimlighet är det som kommer göra dess historiska bana kort. Varje stor teori måste få praktiska implikationer, eftersom dess eftermäle vilar på de anhängare den kan vinna. Om anhängarna inte kan följa tankarna när de har läst teorierna, ja då är det inte troligt att filosofin överlever.
Boken Imperiet saknar klara linjer och praktiskt genomförbara förslag. Vem skall följa Hardt och Negri?
De jord- och arbetslösa i Syd som uppmanas att emigrera för att bryta ned nationsgränser?
Arbetarklassen, som uppmanas desertera och göra sina kroppar ”obrukbara för exploatering” genom tatueringar? Det finns troligare svar: intellektuella, vars liv kretsar kring nya tankemässigt radikala teorier.
