Psykotisk, neurotisk eller pervers? I ”Ultravåld” är samtliga kategorier representerade. Tone Schunnesson fångar med ömhet de bisarra bindningar mellan människor som växer upp i en djupt dysfunktionell miljö.
Som titeln anger är våld ett genomgående tema i Tone Schunnessons tredje roman, det psykologiska, det fysiska och det sexuella, och den makt som hänsynslösheten erbjuder. Det bedagade barockslottet Solgårda, beläget på den skånska landsbygden, är spelplats och aktörer är familjen Griepenbrand, en skärva skånsk adel som lever i utanförskap omgärdade av småbönder och hantverkare. Griepenbrands är lite finare och mycket konstigare än den skånska pöbel de tvingas samexistera med. Våldet äger dock företrädesvis rum i familjens sköte, bakom stängda dörrar, precis som det brukar, oavsett om man växer upp på ett slott eller i ett radhus.
Det är ett konststycke att skriva nästan 500 sidor om fyra osympatiska figurer som väcker läsarens lojalitet och ömhet, inte i relation till personerna utan till berättelsen.
I tre decennier får vi följa den trasiga kvartetten, och inget blir någonsin bättre. Katastrofen är oundviklig. Det finns inga lyckliga slut att hoppas på. Trots att berättelsen om familjen Griepenbrands väg mot avgrunden är överdriven, för att inte säga grotesk, är skildringen av det helvete en familj kan vara allmängiltig. Familjen är till sin natur våldsam. Hur skulle den kunna vara något annat? Det finns en inbyggd – nödvändig – maktasymmetri i familjestrukturen som bäddar för förakt och frustration, men också gemenskap och kärlek, hur förvriden den än är.
Ingen människa är normal – alla går att sortera in i en av kategorierna psykotisk, neurotisk eller pervers. I alla fall om man får tro den franske psykoanalytikern Jacques Lacan. I Tone Schunnessons Ultravåld (Norstedts, 2026) är samtliga kategorier representerade.
Mamma Monica, vars främsta tillgång är hennes röda hår och eteriska skönhet, förkastar i stort den besvärande verkligheten och förtränger effektivt sina egna tillkortakommanden. Hon lever i en parallell verklighet där hon är en kärleksfull mor, älskad maka och hennes son ett geni. Mot slutet av sitt liv öppnar hon upp sitt medvetande för världsalltet på ett, tja, rätt psykotiskt vis. Sonen Jarl är ytterst medioker, anslående vacker, men inte särskilt begåvad. Han tycks se sig själv som en nietzscheansk övermänniska som förhåller sig fritt till normer, regler och förväntningar och tämligen lättvindigt överträder andras gränser – och förmår andra att överträda sina.
Jarls mindre lyckligt lottade syster, den rultiga Eddie, är som alla andra ointressanta människor i världen neurotisk. Hon är ständigt upptagen av att tillfredsställa andra (som egentligen skiter i henne), ständigt osäker på sitt eget värde, oklar kring sina egna begär, en darrande, snyftande ömklig fet kropp fylld av oklar skuld och oförlösta drömmar. Och patriarken Carl-Fredrik, den adliga släktens svarta får som försvinner ur syskonens liv på ett tidigt stadium, är minst lika perverterad som sin son, ointresserad av andras behov. I hans värld finns bara han. Alla andra är bara pjäser i det spel vars regler han skrivit.
Schunnesson skildrar, faktiskt, ömsint den i det närmaste bisarra bindning som uppstår mellan människor som växer upp i en djupt dysfunktionell miljö, den särskilda gemenskap som kommer av att man delar något ingen annan kan förstå och vårdar hemligheter som absolut inte får avslöjas. Den neurotiske är upptagen av fasaden medan den perverse och den psykotiske klamrar sig fast i självbedrägerier och falska självbilder. Tillsammans samarbetar de finfint för att upprätthålla strukturer och föreställningar som alla mår dåligt av.
Jag avskyr samtliga karaktärer i Schunnessons bok. De är allihop, på olika sätt, vidriga. Men jag älskar boken. Det är ett konststycke att skriva nästan 500 sidor om fyra osympatiska figurer som väcker läsarens lojalitet och ömhet, inte i relation till personerna utan till berättelsen. Roligt är det också, om än kantat av blod, utslagna tänder och sexuella övergrepp.
