I den tyska valrörelsen är ingen större uppståndelse att vänta. Spänning och dramatik har avskaffats till förmån för stabil pragmatism. Men något som är unikt i årets val är att ett nationalistiskt och främlingsfientligt parti sannolikt kommer att ta sig in i förbundsdagen för första gången sedan andra världskriget. Alternative für Deutschlands uppsving har på många sätt destabiliserat det politiska etablissemanget i Tyskland och gjort en retorik som varit bannlyst från det offentliga samtalet politiskt gångbar igen.

Från euroskepsis till hets mot folkgrupp

Partiet grundades 2013 av en grupp ekonomer som ville att Tyskland skulle lämna euron. Under Bernd Luckes ledning kritiserade partiet framförallt den tyska regeringens politik gentemot Grekland och gjorde bedömningen att eurozonen inte fungerar som ekonomisk institution och att sydeuropeiska stater tvingas ner i fattigdom under trycket från valutans konkurrenskraft. I valet 2013 kom partiet nästan in i förbundsdagen med sina 4,7 procent.
Det dröjde dock inte länge förrän partiet började dra till sig olika mer eller mindre främlingsfientliga grupper och efter en rad partiledarstrider, utmanövreringar och avhopp etablerade AfD sig för ungefär två år sedan som det främsta främlingsfientliga partiet i Tyskland. När den nuvarande ledaren Frauke Petry valdes till ordförande 2015 inleddes en högersväng bort från ekonomisk kritik mot mer klassiskt högerpopulistiska teman såsom kulturkonservatism och islamkritik. Samma år bestämde sig förbundskansler Angela Merkel för att öppna landets gränser för över en miljon flyktingar, främst från Syrien. Vad som först beskrevs som en gästvänlig ”Willkommens­kultur” övergick snabbt i en allt mer polariserad debatt i vilken AfD plötsligt stod som det samlande organet för alla som motsatte sig den förda flyktingpolitiken. Partiets stöd ökade snabbt och snart var AfD Tysklands tredje största parti bakom CDU/CSU och SPD med omkring 10 procent. Frauke Petry har lyckats föra partiet längre högerut och samtidigt få det att framstå som mer rumsrent med sin professionella framtoning, sannolikt också hjälpt av det faktum att flyktingvågen gjort öppen främlingsfientlighet mindre tabu än på länge i Tyskland. De två senaste åren har det inte ens fyra år gamla partiet tagit sig in i samtliga delstatsförsamlingar som det har hållits val till.

En andra högersväng

Det senaste året har AfD dock återigen drabbats av inre strider och splittring. I många lokala distrikt har högerradikala grupper anslutit sig till partiet och drivit politiken ännu längre högerut. Frauke Petrys fraktion, som när den tog över ansågs tillhöra den konservativa delen av partiet, har blivit allt mer kringskuren och isolerad. När partiets toppkandidater till posterna som förbundskansler och vicekansler skulle utses i april inför årets val till förbundsdagen valdes partiets viceordförande tillika medgrundare Alexander Gauland, som har ett förlutet i national- och kulturkonservativa kretsar, och den framgångsrika nationalekonomen Alice Weidel före den favorittippade partiordföranden Petry. Dessa meddelade att de inte tänkte ha någon kontakt med Petry längre och partiet såg ett tag ut att vara på väg att splittras i två. Petry, som hade försökt få en paragraf om antirasism inskriven i partimanifestet och alltid har varit mån om att distansera sig från högerradikala element i och utanför partiet, fick ge plats för en allt mer öppen främlingsfientlighet.

Partiet har bland annat närmat sig den islamofobiska rörelsen Pegida och på lokal nivå samarbetar man ofta med identitära högerextrema grupper

Sedan dess har kontroverserna kring AfD tilltagit i styrka. Partiet har bland annat närmat sig den islamofobiska rörelsen Pegida och på lokal nivå samarbetar man ofta med identitära högerextrema grupper. Den kontroversielle AfD-politikern Björn Höcke, som länge sågs som en belastning för partiet, har på senare tid kunnat kalla minnesmonumentet över förintelsen i Berlin för ett ”skamligt monument” och tala om den ”livsbejakande afrikanska utbredningstypen”, samt tagits i försvar av Gauland som till och med lovat Höcke en högt uppsatt position om AfD skulle bilda regering.

Provokationsstrategi

Det allvarligaste fallet inträffade dock för drygt en vecka sedan. Alexander Gauland reagerade under ett tal i staden Eichsfeld i delstaten Thüringen på ett uttalande av integrationsministern Aydan Özoğuz om att tysk kultur inte existerar utöver språket:
– Det säger en tysk-turkiska. Bjud in henne till Eichsfeld och berätta sedan för henne vad specifikt tysk kultur är. Efter det kommer hon aldrig mer att komma hit och då kan vi också, tack och lov, göra oss av med henne i Anatolien, sade han.
Ordet som Gauland använde för ”att göra sig av med” var ”entsorgen”, vilket vanligtvis används om sopor. Detta har lett till stor upprördhet eftersom det för tankarna till nazisternas retorik och Gauland har anmälts för hets mot folkgrupp. Gauland reagerade först med att hävda att han överhuvudtaget inte använt ordet. När sedan en videoinspelning av talet dök upp försvarade han sig med att en SPD-politiker tidigare har använt samma ord ifråga om Angela Merkel.
Enligt journalisten Tilman Steffen är detta dock inget nytt. Att medvetet använda ord som på grund av den tyska närhistorien ses som förbjudna och sedan bestrida att man gjort just det är en strategi som flera AfD-politiker har anammat. Just Gauland har enligt Steffen bemästrat strategin till fulländning. 2016 sade han till exempel i en intervju att tyskarna gillade den mörkhyade fotbollspelaren Jérôme Boateng men att de inte ville bo granne med honom. Som svar på reaktionerna hävdade Gauland efteråt att han inte ens nämnt Boateng i intervjun, för att därefter ta tillbaka det. Det verkade dock inte ha gjort något, budskapet hade redan gått fram och provokationen hade fått önskad effekt. Genom att verbalt överträda gränser, relativisera, ta tillbaka det sagda och sedan ändå stå fast vid det utvidgar AfD hela tiden utrymmet för vad som går att säga i det offentliga rummet.

Lägre opinionssiffror

Med Gauland i centrum har AfD kraftigt förändrat villkoren för det politiska samtalet i Tyskland. Denna utveckling gör också att Frauke Petry, som själv har sagt sig vilja göra det nazi-anstrukna ordet ”völkisch” (ungefär ”folklig”) gångbart igen, i dag ironiskt nog framstår som en moderat röst.
Men trots den senaste tidens framgångar har AfD:s stöd börjat dala inför valet. I undersökningar ligger det bara på mellan sju och tio procent. Möjligen är förhoppningen att denna provokativa strategi, som hela tiden gör att partiet står i centrum, ska vända den trenden genom att dölja obehagliga sanningar. Till exempel hamnar partiets ekonomiska politik, vars förslag om att avskaffa arvs- och förmögenhetsskatten på intet sätt kommer att hjälpa de fattiga östtyska väljare som till stor del utgör partiets väljarbas, i skymundan av de ständiga medieskandalerna. Oavsett lär AfD ta plats i förbundsdagen och snabbt göra avtryck.