Enligt judisk tradition ska pojkar omskäras på sin åttonde levnadsdag. En mohel är den person i församlingen som är utbildad att utföra ingreppet. Mot bakgrund av hur judar i århundraden skyfflats runt i världen och därtill tidvis tvingats dölja sin tro, har denna sed blivit mer än en religiös handling. Den har blivit ett kroppsligt tecken, ett hemligt förbund. Män kan leva ett helt icke-judiskt liv, men ändå bära på ett litet minne av sin historia.
Själva ingreppet kallas på hebreiska brit mila, en procedur på 30 sekunder då barnets förhud avlägsnas, med smärlindring och utbildad personal.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Jag är mamma till två pojkar. När de föddes var brit mila otänkbart för mig. Aldrig att någon skulle få skära i mina barns perfekta kroppar. Jag var nog först att bryta släktlinjen på 1 000 år: Inför Gud om han finns, eller om de någon gång papperslöst skulle vilja bekänna sitt ursprung, saknar de tecknet. Men går det inte så går det inte.
I dag är jag mer kluven.
Fortfarande ser jag det som ett övergrepp att stympa hjälplösa barn utan förmåga till samtycke. Det spelar ingen roll om det är smärtfritt och ofarligt. Att som nyförlöst mamma se sitt barn blöda är en våldsam erfarenhet. Där finns något arkaiskt och patriarkalt, som om kvinnan omedelbart ska förstå att hennes son inte tillhör henne, utan ska upptas i männens värld, där smärta är något man förväntas bära och utföra på andra.
Politiskt har frågan varit laddad länge, där religionsfrihet har stått mot barnets kroppsliga integritet.
Samtidigt har jag med åren blivit mindre kategorisk. Jag har börjat se hur smärta och hemliga band kan ge mening i en värld som strävar efter likformighet och rationalitet. Med tanke på hur mycket svåra saker varje människa ska gå igenom i sitt liv, vad äkta föräldrakärlek och omsorg betyder för sann läkning, kan jag omöjligen fördöma andra föräldrars val för sina barn. Det är komplicerat.
Politiskt har frågan varit laddad länge, där religionsfrihet har stått mot barnets kroppsliga integritet. Nu är den åter aktuell. I en intervju i Kvartal öppnar Jimmie Åkesson för att ändra Sverigedemokraternas linje och tillåta omskärelse – men bara för judar, inte muslimer, som har en liknande tradition. Motiveringen är att judar är en erkänd minoritet.
Som han råkar vilja värna just nu. En omsorg han knappast visat några andra svenska minoriteter.
Jimmie Åkesson har en fenomenal förmåga att få oss distraherade från sakpolitik, korruption och välfärd och i stället lydigt diskutera barkbrödets betydelse ena veckan och pojkars snoppar nästa. En skitsak kan tyckas. Men det är det inte.
Att göra skillnad på judars och muslimers rättigheter öppnar upp för ett samhälle där grupper ställs mot varandra med lagens hjälp, där vissa är kelgrisar ena dagen och samhällets bottenskrap nästa.
Hittills har jag inte varit beredd på att ta strid för rätten till omskärelse. Men Jimmie Åkessons utspel borde vara en väckarklocka. Vi judar borde visa solidaritet med de muslimska samfunden. Av kärlek till dem givetvis, men också för vår skull. För en sak kan vi vara säkra på. Snart är det vår tur.
