Bakgrunden är ett Sverige som förändrats drastiskt de senaste decennierna. Av det land som en gång hade världens minsta löneskillnader i kombination med världens mest progressiva skola återstår ett samhälle inpyrt av marknadstänkande, fallskärmar och skarpa klasskillnader. Detta är ett land där ”båtarna i Smögen blir längre och längre, fast dagis och skola och psyket och kåken och ålderdomshemmet blir trängre och trängre”, som Doktor Kosmos uttryckt det i en sång. Ett land där hundratusentals människor är arbetslösa, medan det saknas folk för vitala samhällsuppgifter och medan människor går på knäna av tempoökningar i produktionen.
De borgerliga partierna är naturligtvis nöjda med detta Sverige. Moderaterna, som alltid brukade påstå att Sverige är en socialistisk enpartistat kör just nu en slags kampanj med parollen ”Vi älskar Sverige”. Ja, moderaterna älskar just detta Sverige och det är inte konstigt.
Att socialdemokraterna till stor del gått med på denna utveckling är också omvittnat, liksom det faktum att hela Sveriges armada av ekonomer, statsvetare och opinionsbildare utom Göran Greider anser att det är en nödvändig utveckling.
Faktum är att av sju riksdagspartier är sex direkta motståndare till att lösa arbetslösheten genom att låta den offentliga sektorn expandera, eller att radikalt förändra fördelningen i samhället. Därmed ökar förstås intresset för vad det sjunde, ett parti till vänster om socialdemokraterna kan bidra med.
Jo, vänsterpartiet har alltid hållit den offentliga sektorn högt, talat om att bekämpa arbetslösheten och minska klyftorna. I valrörelserna.
Men när det gäller att arbeta fram mer än allmänna valparoller har vänsterpartiet de senaste tio åren varit mycket försiktiga. Fram till just nu. Partiets valplattform syftar till att skapa 200 000 offentliga jobb. Partiets ekonomiska policydokument tar sig frågan om hur arbetarklassen skall återta den makt som förlorats till finanskapital och arbetsköpare. Det är vad man bör förvänta sig av ett socialistiskt parti.
Inte bara därför att socialistiska partier gjort precis så sedan de dök upp i slutet av 1800-talet. Inte bara för att just detta partis senaste fyra kongresser krävt mer av offensiva offentliga satsningar. Utan för att det borde vara ett framgångskoncept – vilket det också är om man ser till hur förslagen bedömts på unga socialdemokraters bloggar dessa dagar – och det borde väcka positiv uppmärksamhet. Men något går fel. Åldermännen säger nej.
Det är ju i stort sett så världen ser ut. Väldigt många människor anser att resurserna skall fördelas jämnare, att arbetslöshet är ett otyg och att de rika skall beskattas. Men åldermännen säger nej. Och med olika sorters maktdemonstrationer brukar de vinna.
Det är så också Sverige ser ut. Den vanligaste typen av maktdemonstration i den här genren kommer från näringslivsföreträdare, som meddelar att de tänker flytta sina företag om sociala framsteg görs i landet. Att ta sakliga debatter ligger under deras värdighet, och därför går de till hotnivån direkt. Två veckors semester? Omöjligt. ATP? Landet ruineras!
Det är också så det kan se ut inom landets statsbärande parti, även om det oftast sker lite mer i det fördolda. Göran Perssons ingrepp i EMU-debatten på socialdemokraternas extrakongress 2000 var ett av de få tillfällen när denna maktutövning kom i ljuset. Kongressen höll på att slå fast kriterier för att gå med på EMU-medlemskap: krav gällande sysselsättning och demokratiskt inflytande över centralbanken. Man hade satt streck i debatten, börjat försöksvoteringarna – och där ryckte åldermannen in! Jo, Göran Persson gick helt sonika upp – i en ordningsfråga – och övertygade kongressen om att målen skulle strykas. Underförstått var att om omröstningen gick fel, innebar det ett misstroendevotum mot Persson själv. Och Persson vann, ty hans budskap var: jag kan jävlas så mycket med er att ni önskar att ni aldrig tog ert beslut.
Just så brukar åldermän agera, och vinna. Ett skäl till att de vinner är att de brukar ha lätt att få förståelse av åldermännen i medierna. I ett land där Lars Adaktusson, Göran Eriksson, Per Wendel och Henrik Brors står för bedömningen av vad som egentligen händer politiskt, är framgången given för den som vill såga vänsterradikal politik offentligt.
Nu tillbaka till just vänsterpartiet. Varför är åldermännen i vänsterpartiet så arga över förslagen att låta fler människor få jobb inom offentlig vård, i skola och i miljösatsningar?
Johan Lönnroth vrider sig i sina lakan när han läser dessa förslag. Han inbillar sig att det är samma sak som att Marx vrider sig i sin grav. För Johan Lönnroth är framförallt MARXIST med stora bokstäver. Just Johan Lönnroths tolkning av marxismen betyder bland annat att inget värde kan skapas i den offentliga sektorn och att statligt ägande är suspekt. Johan Lönnroth förordar det han kallar den frihetliga socialismen, en hemkokt variant av syndikalism, som i idévärlden är något mycket radikalt och i verkligheten ganska nära mittlinjen i svensk politik.
Lönnroths främsta invändning är att vänsterpartiets politik är farligt nära 1970-talets socialdemokratiska politik. Låt oss minnas vad detta årtionde innebar. Det var årtiondet då det skedde ett genombrott för kvinnors rättigheter. Dagisutbyggnaden kom igång, arbetsmiljölagar stiftades, och LO-kongressen sjöng Internationalen och föreslog löntagarfonder för att ta steget till ekonomisk demokrati. Detta årtionde avskyr Lönnroth.
Men Lönnroth avskyr inte socialdemokrater per se. Efter att ha avfärdat denna inriktning modell1970-talets socialdemokrati, är han mycket orolig över att vänsterpartiets nya politik inte kommer gå ihop med 2000-talets socialdemokrati. Johan Lönnroth föredrar 2000-talets socialdemokrati. Ja, Lönnroth föredrar förmodligen 1920-talets och 1980-talets socialdemokrati, den socialdemokrati som liksom Lönnroth själv ansåg att att inget värde skapas i den offentliga sektorn, varför den offentliga sektorns storlek måste anpassas till det privata näringslivet. Troligt är att om Johan Lönnroth ensam styrt Sveriges socialdemokrati på 1930-talet och framåt är det tveksamt om vi skulle fått se någon välfärdstat över huvud taget.
Lennart Beijer är orolig över något annat, nämligen ”vad vänsterpartiets väljare i industri och småföretag skall tycka”.
Jo, Lennart Beijer, de tycker ungefär så här, enligt den senaste stora undersökningen om attityder och klass, Stefan Svallfors bok Klassamhällets kollektiva medvetande (Borea 2004):
Befolkningen i allmänhet Sverige vill, att staten ser till att sjukvård och äldreomsorg fungerar: 71 respektive 69 procent tycker det. 43 procent tycker att staten aktivt skall minska inkomstklyftorna. 35 procent tycker att statens uppgift är att se till att alla människor som vill det får arbete. Befolkningen i genomsnitt alltså. Redan den visar att betydligt fler än vänsterpartiets väljarkår anser att statliga insatser för att folk skall få jobb är acceptabla. Det är troligt att när de hör Socialstyrelsen meddela att deras näst högst prioriterade fråga – äldrevården i landet – är undermålig, så tänker de att man självklart måste anställa fler. Men det var befolkningen i allmänhet det. Och det Beijer frågade om var anställda i industri och småföretag.
Det visar sig, om man följer Svallfors undersökning, att just de, ställer ännu högre krav på statliga ingripanden för att uppnå sociala mål. ”Arbetargrupperna är de som i högst utsträckning stöder statlig intervention, medan de högre tjänstemännen är de mest skeptiska”, sammanfattar Svallfors (s.114), vars undersökning också visar att klasskillnaderna i åsikter är mycket stora i Sverige.
I en internationell jämförelse är Sveriges väljarkår dessutom mycket positiv till statlig intervention, mer än Tysklands, Storbritanniens och USA:s (Svallfors s.96, s. 112). Med tanke på att vi både generellt har högre skatter och högre nivåer på transföreningar än de flesta länder har vi en av världens mest pro-interventionistiska väljarkårer.
Om LO-aktiva kan utgöra ett mått på vad anställda i industri och småföretag tycker ligger vänsterpartiet mycket bra till. 82 procent av ”LO-opinion”, ett urval aktiva i LO, föredrar att socialdemokraterna samregerar med vänsterpartiet jämfört med 13 procent som föredrar miljöpartiet. En majoritet stöder kortare arbetstid (56 procent var för kortare arbetstid, 20 procent för längre semester) i motsats till LO-ledningen och s som istället ville se längre semester (15/8 2003). LO-opinion säger också blankt nej till sänkt inkomstskatt och vill att mer pengar till offentlig service skall prioriteras istället (3/9 2004). En majoritet, 59 procent, vill att enbart kommuner och landsting skall sköta vård, skola och omsorg, medan fem procent tycker vinstdrivande företag kan göra det, en tredjedel sa ja till att ideella organisationer skall komma in i dessa kärnsektorer i det offentliga (31/5 2002).
Skall man vara noggrann är Beijers fråga om vad vänsterpartiets väljare i industri och småföretag inte helt lätt att besvara, eftersom vänsterpartiet inte lagt några sådana förslag tidigare. Och när de nu läggs så kommer helt andra saker i förgrunden. Till exempel att ledande företrädare sågar dem offentligt.
Men givet vad vi vet om preferenserna hos folk anställda i industri och småföretag
är det rimligt att tro att de tycker offensiva satsningar, arbetstidsförkortning, återtagande av privatiserad egendom är bra, förmodligen väldigt bra.
Lars Bäckström är arg över allt ovanstående, men dessutom att han själv inte fått styra och ställa med förslagen. Vid det enda tillfälle då jag själv mött Lars Bäckström i debatt och ställde frågor kring varför vänsterpartiet medverkat till att sälja ut offentliga företag, ansåg Lars Bäckström att frågan borde ställas till någon annan. ”Jag är bara en tjänsteman”, sa Bäckström och menade att politikens inriktning styrts av partistyrelsen. Nu i dagarna kom dock Lars Bäckström ut ur garderoben och påstod tvärtom att det är han som utformat partiets ekonomiska politik de 10 senaste åren. Vilket ju är mer sant än det motsatta åtminstone.
Lönnroth, Beijer och Bäckströms står därmed med byxorna nere. I åratal har vänsterpartiets kongresser krävt mer offentliga satsningar, att vänsterpartiets driver arbetstidsförkortning och stopp för privatiseringar. Men uppenbarligen vill inte partiets centrala företrädare i riksdagen veta av dessa krav. Med bakgrund av det är det inte så konstigt att förslaget om sex timmars arbetsdag gång efter annat begravts i utredningar, eller att det bästa regeringen kan klämma fram i offentliga jobbsatsningar är”plusjobb” och att de avregleringar som kostat svenska konsumenter miljarder kronor i extra utgifter för el och tågresor inte kommer reverseras.
Jag har funderat en del på hur det går ihop. Är det så att de efter varje kongress med illvilliga ombud säger till varandra: ”Äh, på måndag kör vi som vanligt?” eller ”Öka den offentliga sektorns utrymme? Det skulle allt se ut!”. Ja, förmodligen är det precis så. Men det var ju lite oväntat att det skulle bli offentligt.
Nu har även vänsterpartisterna fått sin klassiska uppläxning av sina egna åldermän. De delar erfarenheten med många människor. Själv kan jag bara tänka på dagarna i mars 2000. Jag ser som i en film Göran Persson resa sig för att springa fram till talarstolen, hota kongressombuden och sedan bara nöjt åka hem till gården och konstatera att visst, jag vet fortfarande hur en slipsten dras. Jag tänker att vi fortfarande är några kvar i salongen. Vi har betalt inträdet. Och en dag vill åtminstone jag se en bättre film.
/Aron Etzler
