De äldre i Europa kränks under pandemin, likväl som före, i flera olika länder i Europa. Utredningar gjorda av Amnesty International i Italien, Spanien, Stor­britannien och Belgien pekar samstämmigt på de människo­rätts­kränkningar som fanns på europeiska äldreboenden våren 2020.

I Storbritannien skickades 25 000 otestade äldre till sina boenden från olika sjukhus för att inte överbelasta sjukvården, med konsekvensen att de kom till boendena och smittade andra. Andra äldre och personal. Dessutom gick vårdanställda till jobbet trots att de var förkylda eftersom de inte hade råd att vara hemma. Smittan ökade som följd av detta. Personal utan medicinsk kompetens fick ta läkaransvar på grund av bristen. Läkarna gick inte in på boenden på grund av brist på skyddsutrusning. Personalen beordrades att endast ge palliativ vård, inte kurativ vilket betydde att äldre inte skulle botas från covid, man tog för givet att de äldre var obotbara.

I Spaniens två regioner med störst befolkning, Madrid och Barcelona, meddelade personalen boendes familje­medlemmar att myndigheterna förbjudit personalen att skicka sjuka till sjukhusen och vårdpersonalen fick lita till läkarhjälp online. De som slutligen fick åka in hade inte fått en individuell bedömning av läkare utan fick åka till sjukhus om de hade rätt ålder. Inte beroende på hälsostatus. Detta är en kränkning av den mänskliga rättigheten till god hälsovård efter behov. Utöver ålderdiskriminering och boendediskriminering.

Till Italien kom smittan först och där slog pandemin hårdast till. Överbelagda sjukhus, människor dog i korridorer. Det italienska hälsosystemet i de tre största regionerna kollapsade helt, utan att kunna ge den hälsovård människor hade rätt till. Det finns 19 olika hälsoorgan med olika regler. Reglerna var oklara, inga rapporter om läget släpptes, och kontrollmyndigheterna kunde inte utföra kvalitativa kontroller.

Redan före pandemin var läget i äldreomsorgen i Belgien dåligt.

Brist på utbildad personal och platser ledde under pandemin till att sjuka äldre dog på boenden, inte på sjukhus där de skulle ha fått kvalitativ vård. Äldre på boendena dog av svält för att det inte fanns tillräckligt med personal som kunde mata de boende. De dog ibland i karantän på sina rum utan närhet till sina anhöriga. Det är ett brott mot rätten att dö värdigt.

Att myndigheterna dessutom behövde kalla in militären och Läkare utan gränser för att hälsovården skulle klara sitt uppdrag visar på hur prekärt läget i landet var.

Kontrollmekanismer av kvaliativ vård på äldreboenden var också dåliga redan före pandemin.

Rapporterna ger en tydlig bild av alla länders problem. Äldre i Europa har mycket låg status vilket visas i hur politiker fattar beslut. Besluten som i dag fattas av våra folk­valda för att ge äldre människor den vård och omsorg de har rätt till är undermåliga. Och leder till diskriminering av äldres rättigheter.

Besluten innebär bland annat att många i personalen i flera länder, även Sverige, har dåliga arbetsvillkor med korttidskontrakt, inte har utbildning eller otillräckliga kunskaper. Lönerna är låga, vilket bland annat leder till stor personalomsättning. De otrygga anställningsvillkoren gör också att personalen söker sig till andra yrken. Eller går till jobbet trots att de är sjuka.

Det slående är hur samma politik regerar i Europa. Den ekonomiska politiken gynnar inte längre alla. De som redan har en privilegierad situation får det bättre men de som inte producerar – äldre, barn, sjuka, funktionshindrade – har sämre rättigheter än dem som arbetar.

De mänskliga rättigheterna gäller lika för alla. Det är statens ansvar.

Äldres status måste höjas och deras rättig­heter måste respekteras. Bättre kvalitet på äldrevården måste garanteras. Likaså för dem som arbetar med de äldre.

Höj deras löner och förbättra deras arbetsvillkor. Redan nu!