Han ser inte ljust på utvecklingen de senaste tio åren. Arbetstiden har varit i stort sett densamma hela tiden, den låga lönen likaså, samtidigt som mängden arbetsuppgifter har ökat konstant. Personalstyrkan har under samma period bantats ordentligt.

– Det beror på privatiseringen, att privata företag alltid vill tjäna mer och mer. Det gäller inte bara äldreomsorgen, det handlar om hela Sverige.

När Yussuf började på sin nuvarande arbetsplats, ett mindre boende utanför Stockholm, kom maten till de boende färdiglagad, och behövde bara värmas upp och serveras. Flera sjuksköterskor var på plats dag och natt, och både en arbetsterapeut och en sjukgymnast fanns tillgängliga på heltid.

– Sakta förändrades saker. Maten kom inte färdig längre, nu måste vi i personalen laga den i stället. Arbetsterapi och sjukgymnastik försvann, nu kommer de högst en gång i veckan. Kvällssköterskan försvann, sedan nattsköterskan, berättar Yussuf.

På arton boende, motsvarande en hel våning med äldre, går det numera bara två undersköterskor – en anställd per nio brukare. Förut jobbade minst en sjuksköterska på boendet under nattpassen. Nu måste joursjuksköterskor från bemanningsföretaget Klara ringas om något allvarligt inträffar efter klockan fem. Exakt hur långt bort hjälpen är vet aldrig nattpersonalen, och fram tills dess uppstår ett potentiellt farligt dödläge.

Många pratar om att det var bättre förut. Privatiseringen har gjort fackföreningarna svagare.

– Om en boende ramlar så måste vi vänta. Det kan ha blivit en fraktur någonstans, så vi får inte röra dem innan en sjuksköterska kommer och bekräftar att de inte är skadade. Det kan ta tjugo minuter, fyrtio minuter, en timme. Vi vet aldrig, och under tiden får vi knappt göra något alls. Vi har inte utbildningen för det.

Situationen blir extra frustrerande när personalstyrkan vanligtvis förväntas göra flera personers jobb samtidigt. Yussuf radar upp allt de måste hinna med under en vanlig dag.

– Vi har så lite tid för sällskap eller aktiviteter. Varje dag måste någon laga mat, någon annan tvätta, vika och torka kläder. Någon måste flytta och duscha de boende, byta sängkläder, städa rummet. Ibland är fyra eller fem sängliggande, och då måste vi ha dubbelbemanning. Vi kan inte lämna dem ensamma.

En tredjedel av Kommunals medlemmar jobbar inom äldreomsorgen, och man utgör därmed fackförbundets största medlemsgrupp. Hadi Ala, pressekreterare på Kommunal, instämmer i Yussufs bild av läget som dystert.

– Det är ingen hemlighet att situationen i välfärden är mycket ansträngd. Många verksamheter lider av obalansen mellan krav och resurser. Personalen mår inte bra, de försöker varje dag att göra sitt jobb trots att de blivit av med kollegor eller inte får vikarier för dem som blivit sjuka. Vår bild är att det är vanligt att man år efter år ökar arbetsbördan, men inte resurserna till välfärden.

Yussuf suckar mest över fackets insats på hans jobb, åtminstone de senaste åren.

– Jag hör hur alla i personalen säger en och samma sak, hela tiden: facket kan inte hjälpa. De kan inte göra något när något väl händer, trots att vi betalar 550 kronor i månaden. De bara pratar, men kan inte lösa problemen.

Kändes även det annorlunda för tio år sedan?

– Ja, många pratar om att det var bättre förut. Privatiseringen har gjort fackföreningarna svagare.

Hadi Ala får frågan om vad Kommunal gör i dag för att förbättra villkoren, och svarar:

– Vi driver på för att öka bemanningen i välfärden, både genom opinionsbildning och politisk påverkan. Som enskild medlem ska man kontakta sitt ombud på arbetsplatsen om man känner att arbetsbelastningen är orimlig.

Även om Yussuf hinner med att äta sin egen lunch på den oavlönade halvtimmesrasten, finns det inget fikarum att tillbringa den i. Efter mer än tio år känner han inte av jobbets påfrestningar speciellt mycket längre, åtminstone inte innan han kommit hem.

– Man blir van. I början känner man mycket stress och trötthet, men sedan blir man van.

”Yussuf” heter egentligen något annat.