”Därför är bombningarna ett illdåd. Och av det har vi många exempel i den moderna historien.
Och de är i allmänhet förbundna med ett namn: Guernica, Oradour, Babij Jar, Katyn, Lidice, Sharpeville, Treblinka.
Där har våldet triumferat, men eftervärldens dom har fallit hård över dem som burit ansvaret. Nu fogas ett nytt namn till raden: Hanoi – julen 1972.”
Olof Palmes ord den 23 december 1972; alltid aktuella. Tyvärr mer än någonsin idag, när människor i morgon samlas världen över. För att säga ”aldrig mer”. Nog nu.
För att minnas ett av historiens största illdåd, atombomberna över Hiroshima och Nagasaki. Det har gått 59 år, och de skördar fortfarande liv. Och fortfarande deformeras människor in i tredje och fjärde generation. Och de hade aldrig behövt ske.
Men de skedde. Inte för att USA:s president Harry S Truman var en exceptionellt ond man som nu brinner i helvetet.
Inte heller nazismen var ett mysterium, trots att vi matas av tv-dokumentärer om oförklarlig ondska, en historisk anomali, den tyska arvssynden eller den perverterade galningen som råkade komma till makten.
Sedan länge bortglömda är exempelvis Hannah Arendts genomgång över de psykologiska mekanismer – i oss alla – som gjorde nazismen möjlig, eller hur Sven Lindqvist i Utrota varenda jävel spårade nazismens grundläggande tankegods djupt ner i den europeiska myllan.
Då som nu handlade det om kyliga överväganden, att utnyttja propagandans makt och människors beredvillighet att tro på sina ledare hellre än på sina medmänniskor i andra länder.
250 000 gulingars liv för att visa världen var skåpet ska stå? En halv miljon döda i Indonesien efter kuppen 1965? Tre miljoner döda i Vietnam? En halv miljon döda irakiska barn?
I sistnämnda fall fick vi den 12 maj 1996 höra det öppet från USA:s förre utrikesminister Madeleine Albright: Det var värt priset.
Jugoslavien. Libyen. Panama. El Salvador. Som Palme sade; illdåden har ett namn. Lidandet går kanske inte att förstå. Men handlingarna och strukturerna bakom illdåden går att förstå, förklara och förändra.

Det kan vara svårt att hålla huvudet klart när de slipsprydda civilisationskrigarnas bombmattor av lögner uppfostrar oss att precisionsgråta på kommando. Ty vad Chomskys och Hermans kallade ”värdiga och ovärdiga offer” tillämpas i industriell skala.
Begråt de sudanesiska flyktingarna som väller ut i tv-apparaterna, men nämn inte de palestinska flyktingar i Rafah som nu upplevt snart tre veckor av belägring och attacker från den israeliska militären. Förfasas över hur barbariet i Irak drabbar de kidnappade utlänningarna från ockupationsmakten, men misstänkliggör civilbefolkningen i Fallujah eller Baquba vars hus bombas sönder och samman av marionettregimens hantlangare.
Beordra tysta minuter för 3 000 terroroffer i New York, men glöm offren för imperiets hämnd. Krokodiltårar kan frammanas i evigheter utan att det kostar något, inte ens en fläck på slipsen.

Samtidigt sitter självaste Dr Strangelove i Vita huset och militariserar rymden, hotar öppet med minikärnvapen och förebyggande kärnvapenattacker som officiell strategi för världskontroll, släpper uranbomber av vilka barnen i Irak, Jugoslavien och Afghanistan sakta dör som ”sidoeffekter”, utan att ett ord hörs från det så kallade världssamfundet eller de europeiska gamar som inte vill lämna sin plats i kön till krigsbytet. Samtiden spottar Hiroshima och Nagasakis offer i ansiktet.
Låt oss gråta över de tidigare och fortsatta illdåden, låt dess offer veta att vi inte glömt. Sedan ska vi med klar blick göra vad vi kan mot det fortsatta vansinnet. Historien ska veta att vi försökte.