Våren i Tensta brukar vara fylld av blommande lekplatser och högljutt torgliv, med berg av vattenmeloner och medelhavskyssta tomater. I stället är det snöblandat regn och torget är tyst sånär som på några ilskna kråkor.

Ali Esbati, klädd i funktionsjacka och palestinasjal och portföljen över axeln, visar mig runt i sina gamla kvarter.

– Ser du balkongen längst ned i längan?

Vi har traskat ned bakom centrum och Ali Esbati pekar mot ett hyreshus på Tisslingeplan. Husen är miljonprogrammets vita betongmoduler. Balkongräcket Ali pekar på är målat i knallblått, medan alla andra är stålfärgade.

– Det var min morbror som fick för sig att vår balkong skulle vara annorlunda och målade om den. Fråga mig inte varför, säger han och skrattar.

Ett annat minne som får honom att le är de chilenska grannarna på andra sidan gården, där pappan varje nyår brukade peppra marken med fyrverkerier och bjuda på spektakel.

– Han hällde vatten på ungarna också på skoj när de lekte på gården.

Lägenheten med det blå räcket var familjen Esbatis första i Sverige. När de kom som flyktingar 1986 bodde de först på ett omgjort hotell i Alvik.

Det var i Tensta han blev politisk, gick med i Ung vänster och tog sina första debatter. Nu har det gått en tid sedan han lämnade partipolitiken 2023. Ett år efter valet avgick han från både som riksdagsledamot och ekonomisk talesperson för Vänsterpartiet.

Antiwokevindarna blåste över världen det året och Nooshi Dadgostar, som för första gången testats i ett val, såg sitt parti krympa och bli oppositionsparti under en av de mest högerlutande regeringarna i Sverige i modern tid.

Ali Esbati, den slipade Handelshögskolealumnin och Utøyaöverlevaren, seglade upp som möjlig efterträdare till Jonas Sjöstedt. Så blev det inte. I stället flyttade han till Oslo, där han bor med sin nya partner, ett nytt barn och varannan vecka även en tonårsdotter. Nu är han i Stockholm för att träffa sina föräldrar i Rissne.

Vi går tillbaka till centrum och in i det som 1989 blev Sveriges första inomhusgalleria. Där står män och småpratar utanför det som en gång var Derman, butiken för bra-att-ha-saker av plast och modeaffär för hijabis. Det mesta är nedstängt i dag. Männen tittar nyfiket på oss. Känner de igen den lilla killen som en gång sprang omkring här?

– Det är klart man fattade då att det var fattigt jämfört med andra områden.

Hur förstod du det?

– Att det var invandrartätt. Men det kändes otroligt tryggt också. De stökiga åkte in till stan. Fördelen med Tensta var att eftersom så många flyttade hit samtidigt så blev det snabbt sammanhållning.

Vi traskar vidare mot nästa milstolpe i Ali Esbatis liv, Tensta gymnasium. Det stora trä- och tegelkomplexet liknar en japansk rymdpagod med betongtrappor. Gymnasiet, invigt 1984, planerades som och blev inledningsvis en toppskola som år efter år vann nationella matematiktävlingar.

– Det var vår oas. Jag satt ofta på biblioteket och läste och lånade skivor. De som organiserat utbudet var från hippiegenerationen. Jag började lyssna på Imperiet och Hoola Bandoola band.

I verkligheten röstar de flesta på det parti vars politik man gillar, och då vill man också att det ska vara med och regera.

Trots att jag envist frågar om särskilda incidenter, hångel eller olycklig kärlek som utspelat sig i den bedagade men vackra Pilparken, får jag inte veta något. Fanns det något, så behåller han det för sig själv. Han vill hellre prata om sitt politiska uppvaknande.

– Jag var bisarrt tidigt intresserad och läste Kommunistiska manifestet när jag var nio. Jag har kvar anteckningar på persiska i ett litet block, med förklaringar om patricier och plebejer.

Jag ser mig runt i Pilparken och försöker att föreställa mig en 18-årig vänsterkille som firar utspring med en massa andra glada studenter. Ali ljusnar och tittar mot aulabyggnaden. Nu minns han.

– Jag hade en av mina första skolpaneldebatter här 1994. Aron Etzler hade skickat dit mig men missat att det skulle vara en vuxendebatt. Så jag var den enda unga och fick debattera mot Pierre Schori. Det gick jättebra och jag retade gallfeber på en moderat, säger han nöjt.

Vi passar på att ta bilder inne i det som en gång var en prunkande vinterträdgård mitt i biblioteket. Ali vill ta av sin palestinasjal men vi uppmanar honom att behålla den på. Ovanför oss har Tekniska museet öppnat en filial. Personalen känner omedelbart igen expolitikern och blir förtjusta. En av dem är Flammanprenumerant.

Vi avslutar på kaféet på Tensta konsthall.

Hur känns det att vara tillbaka?

– Nu ser jag det mer utifrån. Slutet av 80-talet var slutet på någonting. 90-talets kris var vändpunkten. När jag skrev 10 år efter Utøya skulle den inte handla om 90-talet, men jag var tvungen att börja där, i den tidens rasism och ekonomiska vändning.

Han säger att Ny demokrati, Lasermannen och nyliberalismen hänger ihop och har format dagens verklighet.

– Det är en rörelseriktning. Ett före och ett efter.

Tankarna påminner om de som Karin Pettersson återkommer till i sin bok Förbannelsen. Men utgångspunkten är en annan. En vit sosse från medelklassen mot ett flyktingbarn från Tensta.

– Vi har sett samma händelser men filtrerade genom andra erfarenheter. Hon bejakade förändringarna till att börja med. Sedan ser hon att det inte blev så bra. Om det är någonting som jag irriterat mig på med hennes i övrigt fina bok så är det att den vänster jag tillhörde är väldigt frånvarande.

Ny demokratis entré i svensk politik 1991 blev avgörande.

– Jag var förälskad i Sverige. Det var rent och ordentligt och Sverige stod till vänster i utrikespolitiken. Men jag har också hittat en anteckning från när jag var 11 år där jag skriver om rasism: ”De vill inte att vi ska vara här”.

Nu har Sverige den mest aggressivt högerradikala regeringen av alla länder i Västeuropa – inklusive Italien.

Året allt hände hade också ett eget soundtrack.

– När jag gick på Alviksskolan så stod radion på och det var SAF:s musikkanal [numera Svenskt Näringsliv]. Det konstiga Sossesverige skulle bort.

Kanalen varvade hits med politisk reklam med en ironi som känns igen i dagens högerpopulistiska memer: ”Om det nu är så bra med skatt, varför ligger den inte på 100 procent?”

– Förändringarna skedde snabbt, även om Sverige blev nyliberalt några år senare än många andra länder. Men när det väl hände så blev det mycket hårdare. Friskolesystemet är ju från den tiden.

För den nordiska vänstern går det bra just nu, senast i det danska valet där de två socialistiska partierna samlade 17,9 procent. Som medarbetare på norska fackliga utredningsorganisationen De Facto har Ali Esbati en god utblick.

– Danmark var först med att normalisera rasismen. Men så kom Norge och Sverige efter och nu har Sverige den mest aggressivt högerradikala regeringen av alla länder i Västeuropa – inklusive Italien.

Han säger att Mette Frederiksens socialdemokrater förlorade på att gå mot mitten.

– Det där är en never ending story. Tendensen är att de som får maktkortet i sin hand vill regera i mitten, medan det som växer är ytterkanten.

Han rynkar på ögonbrynen. En socialkonservativ socialdemokrati som samtidigt är progressiv i ekonomiska frågor är ”farligt och slappt”, säger han.

Även om Ali Esbati inte har några uppdrag i svensk politik händer det att han vädrar sina åsikter i sina sociala kanaler. I konflikten som ledde till Lorena Delgado Varas och Daniel Riazats utträde ur partiet i höstas uttalade han sig sarkastiskt mot rebellerna. På Delgados påstående att partiet betedde sig ”stalinistiskt” genmälde han på sin Facebook att lösningen inte var att skapa fler ”trotskistiskt-narcissistiska alternativ” och att utbrytarna och deras hejarklack ägnade sig åt ”radikalt poserande”.

– Det är viktigt att man väljer sina strider och framför allt fokuserar på dem som handlar om att bygga ett mer öppet och jämlikt samhälle.

Vilka frågor är det?

– De ekonomisk-politiska. Jag tror inte att man som progressivt parti hela tiden ska fokusera på kulturkriget. Det är för infantilt.

Hur tycker du att det går?

– Situationen är extremt utmanande och då måste vänsterns agerande spegla det. Regeringens ledande politiska kraft är världens mest framgångsrika nynazistiska parti. Jag har lagt mycket tid och irritation på folk till vänster som verkar tycka att det är viktigare vad Nooshi lägger ut på sin Instagram än att det pågår ett folkmord.

Skåneavdelningens möte för att spika sin riksdagslista den 21 mars slutade med att Malcolm Momodou Jallow lämnade partiet, efter att valberedningen tagit fram en anonym rapport med anklagelser mot honom. Den blev i sin tur anklagad för rasism, bland annat av partiets ordförande i Malmö, Tove Karnerud.

Är det sant att Vänsterpartiet har ett problem med rasism?

– Jag bor inte i Skåne och har inte följt meningsskiljaktigheterna där. Men just rasismanklagelserna blir märkliga. Den kandidat som medlemmarna i Skåne tydligen föredrog har precis som många av dem som utgör Vänsterpartiet, utländsk bakgrund. Antirasismen är central för de flesta aktiva där. Det är både vårdslöst och respektlöst med den typen av osynliggörande av andras åsikter och kamp.

Andra menar att man har ett problem med antisemitism – ligger det något i det?

– Om man menar mer än i samhället i stort så är svaret nej. Men vi som är vänster och står för solidaritet har ett större ansvar att vara vaksamma, kunskapsrika och dra tydliga gränser. Särskilt alla med förtroendeuppdrag. Det tas på allvar i Vänsterpartiet och det är bra.

Vad tycker du om kraven på ministerposter?

– Ett parti som ställer upp i val är skyldigt sina väljare att säga att de vill ingå i en regering. Det som vore problematiskt är om de sade att det inte spelar någon roll vad det blir för politik, men det är ju inte det Vänsterpartiet säger.

Men leder inte det till skadliga låsningar?

– Den här diskussionen är stor bland politiska journalister och också bland folk som tänker och andas politik på vänsterkanten. Men i verkligheten röstar de flesta på det parti vars politik man gillar, och då vill man också att det ska vara med och regera. Vänsterpartiet kan inte bara acceptera beskrivningen att det inte är regeringsdugligt. Det måste vara ett parti som söker makt. Det räcker inte att tycka illa om Sverigedemokraterna.

Ali Esbati tittar på klockan. Han har lämnat sitt yngsta barn hos farföräldrarna och det börjar bli dags för avlösning. Men han är inte färdig att avrunda riktigt än. Han börjar prata om behovet av högre skatter och fler investeringar för att tackla ojämlikheten.

Tror du att Nooshi Dadgostar har det i sig?

– Hon var den bästa kandidaten. Folk pratade ju om mig men jag tyckte att det fanns ett bättre förslag. Och jag har inte något skäl att ändra mig. Men jag tycker att partiet centralt var sent ute med tydlighet i palestinafrågan och att fördöma angreppet mot Iran.

Det är dags att åka till yngsta dottern i Rissne. Ali Esbati försvinner ned i underjorden och tunnelbanan, där perrongens skrovliga väggar bär målade slagord om fred och systerskap. Som arkeologiska inskriptioner från en annan tid.

Saknar du politiken?

– Det är klart jag gör. Jag tänker på politik varje dag. Men det är skönt att inte ha händerna på ratten.