Ingenjörerna framställs ofta som excentriska genier som driver samhällsutvecklingen framåt. I själva verket är de kluvna – mellan viljan att göra gott och kapitalets krav på lydnad och avkastning.
I allt från filosofin till populärkulturen framställs den teknologiska utvecklingen som en självgående naturkraft, vars rörelse får definiera samhällets framåtriktning. Denna mystiska kraft bärs av ingenjören, som intar en lika framträdande som hemlighetsfull plats i den moderna samhällsordningen.
I media framställs ofta ingenjören med kulturella markörer, som den historiska kopplingen mellan ”hackaren” och ”hippien”, eller rakt av som stereotyper. ”Geniet”, ”trollkarlen” och ”nörden” är återkommande karaktärer i både fiktion och facklitteratur om ingenjörer. I Marvels filmer om The avengers har affärsmagnaten och superingenjören Tony Stark kunnat bygga ett imperium tack vare sin genialitet, och i spionserien Falsk identitet framställs den unga programmeraren César som en magiker framför datorn. När ingenjörerna blir megalomana får det i stället förödande konsekvenser, som när doktor Stephen Falkens AI i 80-talsklassikern War games nästan startar ett kärnvapenkrig.
Här anas ett individualiserat perspektiv på teknologisk utveckling, där fokus ligger på ingenjören som person snarare än på arbetsmetoderna bakom resultaten. Men som den franska sociologen Luc Boltanski påpekar i The making of a class (1987) måste en social grupp förstås genom de historiska processer som skapat den. Uppkomsten av ingenjörer som en teknisk elit är nära sammanflätad med det moderna, rationella projektet, i vilket teknisk ”överlägsenhet” ända sedan den tidiga kolonialismen har använts både för att erövra och för att motivera rätten att erövra andras land. I dag bryts kobolt i centralafrikanska kopparbältet för en dollar timmen, med argumentet att metallen behövs till batterier för en grön omställning. Samtidigt hindras de transportbud vars arbete bygger på våra batteridrivna enheters ständiga tillgänglighet från att organisera sig fackligt för att få bättre arbetsvillkor. Föreställningen att teknisk utveckling i sig utgör ett universellt nyttiggörande har med andra ord tjänat och tjänar den ekonomiska eliten väl.
Ingenjörsarbetets relation till den ekonomiska makten är emellertid sällan belyst. Medan filmens och tv-seriernas individualistiska narrativ sammanlänkar ”god” och ”ond” teknik med den enskilda ingenjörens etiska eller oetiska karaktär är verkligheten sällan så enkel. Hur teknikutveckling faktiskt går till är i fiktionen frånvarande. Lösningen på miljöförstörande, exploaterande teknik blir med den utgångspunkten att utbilda ingenjören till en god, ansvarstagande medborgare. Det är denna förståelse Svenska Dagbladets ledarskribent Peter Wennblad ger uttryck för, när han skriver att kriserna under den senaste mandatperioden kan härledas till bristen på ingenjörer i riksdagen (SvD, 26/8).
Tanken är inte ny. En av de mest radikala förhoppningarna om ingenjörens förmåga att rädda världen formulerades av den amerikanska nationalekonomen Thorstein Veblen 1921. Han ansåg att det fanns en inneboende motsättning mellan ingenjörsetik och affärsideologi – en konflikt där ingenjörsskap i grunden förklarades som en god kraft som stod emot företagsvärldens vinstjakt. Å ena sidan, menade Veblen, behövde ingenjörer arbeta för kapitalet, men å andra sidan besatt gruppen en outnyttjad potential att omstörta kapitalismen, eftersom de flesta ingenjörer drivs av en vilja att ta fram innovationer som alla kan ha nytta av. Ingenjörsetikens kärna är alltså inte förenlig med en exploaterande samhällsordning.
Liknande idéer om ingenjörens transformativa förmåga är envist livskraftiga än i dag. Det räcker att öppna en dagstidning för att förstå att hoppet om klimatkatastrofens upphävande sätts till ny teknik, och att ”erfarna ingenjörer behövs” för att säkerställa den gröna omställningen, som Sveriges ingenjörers samhällspolitiska chef Johan Kreicbergs uttrycker sig vid utgivningen av rapporten ”65+ ska inte gå minus”. Tanken tycks vara att om ingenjörer bara lämnas åt sig själva kommer de att bygga ett perfekt samhälle för alla.
Veblens idé har mött mycket motstånd men innehåller en aspekt som inte kan avfärdas, nämligen erkännandet av teknikarbete som en avgörande ingrediens för den industriella kapitalismen. Men där Veblen tillskrev ingenjörsskapet en egen, från samhällsordningen frikopplad essens som skulle kunna vända skutan, har andra betonat det ömsesidiga beroende som den ekonomiska och tekniska eliten utvecklat gentemot varandra. För att undersöka ingenjörsgruppens radikala potential måste man således undersöka teknisk utveckling som ett socialt fenomen. Eller, för att tala med Marx: ingenjörsarbete och ingenjörsgruppens roll måste förstås utifrån kapitalistiska klassrelationer.
En historisk jämförelse av ingenjörsgrupper i Frankrike, Japan, Storbritannien, Sverige, Tyskland och USA visar till exempel att en universell ingenjörsetik med gemensam syn på vad som är rationellt inte har uppstått med den ekonomiska utvecklingen. Vad som anses vara ”framåtskridande” utveckling har i stället formats efter ländernas respektive finansiella marknader. Med andra ord är ingenjörsarbetets minsta gemensamma nämnare kravet på profit, och ingenjörsgruppen har inom alla marknadshierarkier placerat sig i skiktet mellan arbete och kapital. Denna klassposition är enligt klassforskaren Erik Olin Wright motstridig, då den höga lönen skapar en lojalitet gentemot företaget snarare än samhället i stort, trots att ingenjörer sällan – som Tony Stark i Avengers-serien – är kapitalister själva. I förlängningen leder klasspositionen till en teknisk utveckling som främst syftar till att tillfredsställa kapitalets behov. Här speglas kapitalets beroende av ingenjörsgruppen, såväl som ingenjörsarbetets osjälvständighet.
I takt med att det industriella samhället teknifieras skapas också ett behov hos de tekniska företagen av fler utbildade ingenjörer. Utan dem, inga affärer. Men samma företag som säljer mobilplattformar behöver också outbildade arbetare som kan köra ut de varor som handlas via plattformarna. Denna grupp anställs inte av de tekniska företagen, men är nödvändig för deras affärsidé. Och eftersom staten i kapitalistiska marknader är beroende av lönsamma företag blir statens roll att massproducera ingenjörer, som tillsammans med de lågavlönade, ”dolda” teknikarbetarna reproducerar den klasstruktur som Veblen hoppades skulle upplösas. Industrialismens teknologier förutsätter alltså en hierarkisk klassindelning.
I en sådan struktur möter den enskilda ingenjörens etik stort motstånd om den skiljer sig från kapitalets, eftersom ingenjören enligt forskaren Eddie Conlon är ”fångad i en kapitalistisk maskin”. Det är ur denna marknadsdynamik som kapitalets magiska klass uppstår och reproduceras, och den ideologiska synen på ingenjörsarbete – som bortser från klassrelationer och framhäver en idé om dess inre allmängiltiga värde – är en viktig faktor i upprätthållandet av magin. Kanske är det naivt att tro att denna grupp kommer att leda revolutionen?
Frågan är väl varför just ingenjörerna skulle vara friare än någon annan grupp. Tron säger mer om gruppens höga status inom produktionen och dess ideologiska betydelse som bärare av det moderna samhällets rationalitet. Kapitalet behöver sin magiska klass, och föreställningen att den teknologiska utvecklingen följer sin egen bana, eller i alla fall ingenjörens, gynnar i slutändan kapitalet.
Som ingenjör har jag emellertid svårt att överge Wennblads och Veblens godtrogna hopp. Men i stället för att tillskriva ingenjören själv svaret på ojämlikhet och exploatering får bör man vända på frågan. Jag hoppas att ingenjörsarbete under en annan, progressiv ordning kan innebära en teknologisk utveckling som utgår ifrån allmänhetens behov, och inte från kravet på profit.
Christina Gratorp är systemutvecklare och medgrundare av Socialistiska ingenjörer.
