Som alla bra memer fångar den en ideologi, inklusive dess motsättningar, i en enda bild. Här ges nybörjarkursen i marxism som varje färsk vänsteraktiv får. Det är samma budskap som broderas ut i Vänsterpartiets nya partiprogram, om arbetets centralitet för att skapa välstånd.

I Disneyfilmen Lejonkungen (1994) är scenen ett överlämnande av en stafettpinne, från en åldrande regent till hans efterträdare. I memet blir det den kunskap varje kapitalägare och företagare vet om, men försöker hålla hemlig inom familjen. Att deras rikedom är skapad av andras arbete.

Invändningen sitter i ryggraden på varje högerdebattör. Men om ni tror arbetarna skapar allt välstånd och kan bygga hela storstäder, varför gör ni då inte det själva? Skapa era arbetarstyrda företag. Bygg era socialistiska hyreshus. Driv era klimatvänliga jordbruk. Koda era kommunistiska algoritmer. Vad hindrar er?

Det är en öm punkt. När Karl Marx i Kapitalet diskuterar kapitalismens framväxt är det en berättelse om hur proletariatet skapas genom att arbetande människor skiljs från produktionsmedlen. Småbrukare förlorar sin jord, statare sina torp och odlingslotter, pigor sina tjänster på gården, och sedan söker de sig alla till storstäderna för att ta lönejobb i de framväxande fabrikerna. I utbyte för sin arbetskraft får de pengar som precis räcker till mat och boende. Men, förklarar Marx, för arbetarna är arbetskraften en individuell vara. För företagsägaren däremot kombineras de olika enskilda arbetskrafterna till en samlad kollektiv produktivkraft. Denna planering kallar Marx för samverkan.

Till och med de kriminella gängen hittade en nisch som nydanande entreprenörer.

Kapitalisten ser till att alla jobbar med rätt sak, och förbinder det arbetet med ett maskinsystem, kunskap och resurser. Han ersätter det enskilda arbetet med en lön, men det samverkade arbetet skapar en produktivitetsökning som ger det mervärde han kan behålla själv utan att ersätta arbetarna för. En sådan planerad samverkan kräver hans aktiva arbetsledning, skriver Marx. Han står som generalen som kommenderar sin armé, eller dirigenten som leder sin orkester.

Utan en kung i fabriken kommer arbetarundersåtarna inte producera välståndet, oavsett om det skapas av deras arbete. Arbetare utan ledning är bara isolerade hantverkare. Lär dig det, Simba. Allt vilar på kapitalisten som entreprenör.

I sin Teori om ekonomisk utveckling (Theorie der wirtschaftlichen Entwicklung, 1911) lyfte nationalekonomen Joseph Schumpeter fram entreprenören som den handlingens man som var central för att den industriella revolutionen skulle komma igång. Entreprenören såg bortom den omedelbara marknadens produkter, utan tänkte innovativt och bröt sönder gamla marknader i en kreativ förstörelse som öppnade nya. Skapandet av marknaden för bilar ersatte den för hästvagnar, e-post minskade postandet av pappersbrev, nätbankerna stängde bankkontoren. Facebook fångar essensen i hela entreprenörsandan i sitt motto om att ”röra sig snabbt och förstöra saker”.

Entreprenören drev därför utvecklingen framför sig med sina omstörtande innovationer. Schumpeter såg däremot den stora arbetande massan som passiv och menade likaså att kapitalägarna följde strömmen och anpassade sig till förändringar. Entreprenörerna var däremot den aktiva minoritet som bröt ny mark och hittade nya kreativa lösningar som fångade upp innovationer och gjorde dem profitabla. Entreprenörens innovation var att skapa nya sammansättningar för hur arbetskraften, teknik, kunskap och resurser kunde kombineras, menar Schumpeter.

Innovation och entreprenörskap blev nyliberalismens honnörsord. Det var entreprenören som skulle omstöpa välfärden till en vinstdrivande marknad. Vårdcentraler, skolor, apotek, posten, elnätet och järnvägen var resurser att hugga in i. Alla skulle öppnas upp för entreprenören som skulle föra in nya arbetsmetoder i rigida offentliga verksamheter, med löftet att göra köerna kortare, valfriheten större och tjänsterna mer skräddarsydda.

Entreprenörskapet var universallösningen på alla marknadens problem, som arbetslösheten, integrationen, kvinnors svagare ställning på arbetsmarknaden, bristande konkurrens och kulturens finansiering. Inget problem var för stort för entreprenören. EU förde upp entreprenörskapet som en nyckelkompetens 2018, den unika ”förmågan att reagera på möjligheter och idéer och att omvandla dem till värde för andra”. Skolan skulle lära ut entreprenörskap för att ”alla elever ska utveckla kunskaper, förmågor och förhållningssätt som rustar dem för ett föränderligt samhälls- och arbetsliv”, skriver Skolverket. Stockholms stads kulturstrateg Patrik Liljegren sade 2011 att konstnärer måste bli företagare som svar på vikande verksamhetsstöd och höjda hyror.

Varje konstnär, rockband, förortssatsning, underleverantör och frilansare tvingades överväga hur deras verksamhet kunde bli en inkomstbringande produkt. Kunde deras verksamhet bli en startup? Även folkrörelserna förväntades bli idéburna innovatörer. Den ideella sektorn i civilsamhället skulle axla rollen som sociala entreprenörer, leverera ideell välfärd som komplement till den statliga och marknadsdrivna välfärden. Till och med de kriminella gängen hittade en nisch som nydanande entreprenörer. Var tredje person inom den organiserade brottsligheten har företagskopplingar visade Stockholms Handelskammares rapport Kriminella entreprenörer som kom i januari i år.

På Jordens dag den 22 april konstaterade Johan Norberg, författaren till Kapitalistiska manifestet, att den kapitalistiska entreprenörsandan är vår enda räddning undan klimatkatastrofen. Den förmågan bygger på ”miljontals människors kreativitet snarare än från några få i toppen”, vilket gör den till ”vår bästa chans att hitta sätt att anpassa oss till och innovativt ta oss ut ur oväntade kriser, oavsett om det är en pandemi, en av krig oss påtvingad brist eller ett miljöhot”. Entreprenören har gått från att vara en liten elit hos Schumpeter till att hos Norberg vara kapitalismens massbas.

I Michael Hardt och Antonio Negris sista gemensamma bok, Samling (Tankekraft 2019), publicerad innan Negris bortgång 2023, tar de sig an entreprenörskapet. I stället för att förkasta det försöker de hitta en subversiv användning, genom att lyfta de dolda premisser som entreprenörskapet vilar på.

I sin bokserie visar Negri och Hardt hur den industriella arbetarklassens organisationer och partier allt mer har luckrats upp. Deras tes är att fabriksproduktionens väggar tagits bort och det traditionella fabriksarbetet spridits ut både globalt över jorden och lokalt i samhället.

Dagens produktion är beroende av långa produktions- och varukedjor med underleverantörer, servicesektor, infrastruktur, lagerhållning och informationsarbete. Det löpande bandet sträcker sig ut i samhället och runt hela jordklotet. Om Marx fokuserade på fabrikens inre samverkan, ser Hardt och Negri att producenternas samverkan nu snarare sker på ett samhälleligt plan. Lejonkungen i memet gör rätt i att visa Simba en stad snarare än en fabrik när han förklarar dagens kapitalism.

För att beskriva denna nya spretiga klassammansättning plockar Hardt och Negri in ett begrepp från 1600-talsfilosofen Baruch Spinoza: multituden. Det politiska projektet är att hitta multitudens – den postfordistiska arbetarklassens – adekvata organisationsform. Masspartierna, folkrörelserna och fackföreningarna tappar medlemmar i takt med deras materiella bas i fabrikerna luckras upp.

Det är här Negri och Hardt vänder sig till entreprenörsbegreppet. Likt Johan Norberg ser de hur den innovativa förmågan fått en masskaraktär i samhället. Men det nyliberala entreprenörskapet skapar inte innovationerna, utan fångar snarare in dem som redan finns inneboende i produktionsprocessen.

Det är inte längre nödvändigtvis kapitalisten som står för organiserandet av produktionens samverkan. Samverkan sker i allt högre grad direkt i samhället, genom universitetsforskning, nätverksbyggande, självständiga arbetslag, belånade egenföretagare och privat-offentliga partnerskap. Det är inte ens säkert att kapitalisten äger produktionsmedlen som arbetet utförs med, från datorer och mobiler till byggmaskinen, transportmedlet eller städutrustningen.

Där kapitalisten förr var planerare med den övergripande helhetssynen över produktionen sköts nu planeringen i många sektorer direkt av producenterna själva. Gigarbeten, programmerare, informationsarbete, servicejobb, hushållsnära tjänster, byggjobb, renovering, transporter, lagerhållning och bokföring beställs snarare in av företagen utifrån. ”Det behövs inte längre några generaler för att organisera soldaterna på den samhälleliga produktionens slagfält; trupperna kan så att säga organisera sig själva och bestämma sin egen riktning”, skriver Negri och Hardt. Samverkan håller på att glida ur kapitalets grepp.

Ett entreprenörskap riktat mot nyliberalismens infångande och marknadsutsättande, där samverkan får en radikal politisk dimension.

Produktionen har på så sätt blivit mer autonom. Det behövs bara en knuff för att ta det ett steg till. Gigarbetarna kan skapa egna plattformar i stället för de monopoliserade, programmerare använda sin kunskap att skapa fri programvara och plattformar som Github, vårdarbetare driva självorganiserade vårdcentraler för papperslösa, lärare och doktorander ha fri undervisning utanför skolorna och universiteten, städarna och byggjobbarna bilda kooperativ, busskontrollanterna kan fackligt som under pandemin strunta i att kolla biljetter, advokater driva försvarskampanjer för aktivister ideellt. Denna gratissfär, ”oegennyttiga handlingar för samhällets bästa”, kan utökas för att skapa sociala allmänningar. Det är inte någon avlägsen utopi, utan något som redan sker.

Den samhälleligt arbetande klassens entreprenör, multitudens entreprenör, lyfts fram av Hardt och Negri som ett sätt att tänka kring både nya partier och ett självorganiserat undandragande av arbetet från kapitalet. I denna bemärkelse handlar entreprenörskapet om att hitta innovativa former att förbinda maskiner, kunskaper, resurser och arbete – som redan finns i arbetarklassens händer – till ”att slitas ur privategendomens sfär och bli gemensamma”. Ett entreprenörskap riktat mot nyliberalismens infångande och marknadsutsättande, där samverkan får en radikal politisk dimension. Här skapar den kreativa förstörelsen inte längre nya marknader, utan snarare områden utanför marknadens logik.

– Vad hindrar arbetarna från att organisera produktionen själva, frågar Simba.

Lejonkungen bleknar. Han vet att solen är på väg att gå ned över hans rike.