Jag brukar ofta syssla med frågor kring systematiskt arbetsmiljöarbete. För oss fackliga och skyddsombud är det synonymt med att kämpa för att arbetsgivare inte ska tumma på säkerhet och god psykisk och fysisk arbetsmiljö för de anställda för att tjäna mer pengar. I dessa frågor hamnar också ofta frågor om tillgänglighet och många arbetsgivares nästan automatiska ovilja att fixa anpassade arbetsuppgifter för de som behöver det eller göra arbetsplatsen tillgänglig för alla att arbeta i.

Oviljan löper som en röd tråd från de anställdas arbetsmiljö till gästernas vistelsemiljö. I dag är det väldigt – ofantligt – många ställen som inte ens klarar av att upprätthålla ens en väldigt grundläggande tillgänglighetsnivå för potentiella gäster. Detta beror antagligen på att det i valet mellan utlägg för tillgänglighetsinsatser och vinstuttag oftast är vinsten som väger tyngst – på samma sätt som det systematiska arbetsmiljöarbetet inte ofta väger tyngre än möjligheten att tjäna pengar.
 Eller underlättande för föräldrar, gravida, sjuka och äldre att kunna arbeta. Eller förekomsten av facklig verksamhet. Eller bara att följa kollektivavtalets alla sidor. Eller lagen för den delen.
I början av april skrev Visita, Svensk handel och Svenskt näringsliv ett brev till riksdagen om varför ett nytt lagförslag, om att föra in bristande tillgänglighet, i diskrimineringslagen, borde skrotas.
Näringslivet pekar på att endast ett rättsfall har tagits upp sedan 2001. Föga förvånande har man också åsikter om kostnaderna, att de skulle kunna springa iväg i och med att det inte på förhand går att veta vad som är diskriminerande. 2001 införde Sverige en lag som innebär att enkelt avhjälpta hinder i offentliga miljöer ska undanröjas. Det räcker för arbetsgivarna. Never mind om det räcker för alla människor. Näringslivet förnekar sig aldrig.
Förbundet Unga rörelsehindrade kontrade med att bjuda in näringslivstopparna att fika på söder för att få en inblick i hur det kan vara att vara medborgare med funktionsnedsättning.
”Det är en oförstående människosyn som gör att de ser kostnader i stället för ett människovärde” skrev förbundets ordförande.
Jag håller med.

Frågan om bristande tillgänglighet kan säkert kännas avlägsen för många. Men du som inte känner dig drabbad – föreställ dig då hur din kopp kaffe på morgonen blir en jakt efter en dörr utan trappsteg framför, hur dina matinköp blir labyrinter av för trånga gångar och hur ditt restaurangbesök blir ett evigt meck med stolar hit och dit. Hur dina möjligheter att arbeta med vad du vill och är duktig på förminskas till minimum och känslan av att inte kunna vara med; för att någon näringslivsnisse inte prioriterar dig som andra människor liksom aldrig försvinner.
Tack men nej tack till ett otillgängligt samhälle. Vi kan bättre. Bristande tillgänglighet ska givetvis vara dyrt. Det ska aldrig vara billigt, eller ens tänkbart, att diskriminera sina medmänniskor. Särskilt inte för att göra mer vinst.
Förresten vore det väl ett kul nutidsexperiment att göra delar av samhället otillgängligt för näringslivstoppar? Då skulle det nog bli ändring snabbt.