Länge blev jag stående framför träskulpturen av en nyfödd kalv. Skulptören Inga Hjolman arbetar också som djurskötare, avbytare i ladugården. Den nyfödda kalven var skulpterad med sakkunnig detaljrikedom.
Jag började gråta. Kalven är ett konstverk som träffar rätt i hjärtat. Den väcker tankar om hur vi behandlar djuren, vad som händer med mjölkbönderna och med den svenska landsbygden. Den får mig att känna min egen utsatthet, sårbarheten vi delar med allt levande.
Inga Hjolmans kalv är provocerande konst när den är som allra starkast, när bilden får väcka och skaka om utan att skriva betraktaren på näsan i exakt vilken ordning man ska bli omskakad.
Hur mycket vi än talar om normkritik och värdegrund så har vi alla våra blinda fläckar. Konsten och litteraturen kan få oss att bli varse dem.
När Hjalmar Branting var en ung student tältade han på Dalarö med en kamrat, Karl Staaff, senare liberal statsminister. Grabbarna diskuterade politik, levde naturliv – och passades upp av en tjänsteflicka.
Läser en intervju med en vänsterprofil som brukar lyfta fram klassperspektivet. Hon talar om Södermalm i Stockholm, det är skönt att där inte råder den heterosexuella vithetsnormen.
Inte ett ord om den ekonomiska segregationen, som gått som ett jordskred över Södermalm i spåren av ombildningar till bostadsrätter och hyreshöjningar i samband med stambyte.
Vi har, som sagt, alla våra blinda fläckar. Det är inte lätt att se vad som verkligen sker i det som synes ske och att genomskåda tidsandan.
Konstens och litteraturens uppgift är att synliggöra det försummade, ställa oss öga mot öga med det vi inte velat eller kunnat se.
I utställningen Ecce homo visade konstnären Elisabeth Olsson-Wallin Jesus som homosexuell och hiv-smittad. Det blev en drabbande upplevelse för många.
Andra är fortsatt osynliggjorda; arbetarklassen, äldre, funktionshindrade.
Det är över tjugo år sedan Jerzy Einhorn sade: ”Felet är att besluten fattas av dem som aldrig sett en svårt sjuk människa.”
Hur många av dem som fattar beslut som gynnar den multinationella matindustrin har sett en nyfödd kalv? Hur många har hört grisarna skrika i slakteriet?
Förvisso slaktades djur förr, när alla hade hört skriken och som barn kommenderats att vispa blodet. Men då skapades en insikt om matens värde och livets pris, långt från dagens anonyma billiga kyckling. Artonhundratalets fattiga sågverksarbetare tog bättre hand om sina grisar än vad vår högteknologiska djuruppfödning klarar.
Ibland är det bra att i tanken återvända till det allra mest grundläggande: varför är jag vänster?
Därför att alla räknas. Livet är till för alla.
Därför att det alltid är någon som betalar priset.
