Borgerligheten har skickligt sålt in budskapet att den är bättre än socialdemokraterna på att bekämpa arbetslösheten. Den som på allvar tror dem har missat det finstilta. Så låt oss exponera problemen.
1. Alliansen vill inte ha full sysselsättning. Den uppmärksamme märker att orden full sysselsättning aldrig nämns av en borgerlig politiker. Skälet är enkelt. Kraftigt ökad sysselsättning skulle skapa något som en borgerlig regering skyr mer än arbetslöshet: inflation. Om man inte vill avskaffa Riksbankens oberoende måste alltså högre sysselsättning kombineras med låga eller frysta löneökningar. Ingenting tyder på att alliansen vill avskaffa Riksbankens oberoende.
2. Det finns inga hållbara argument för att sänkta skatter och arbetsgivaravgifter kommer att fungera. I internationella jämförelser finns inget samband mellan låga skatter och låg arbetslöshet. I enskilda fall kan det förstås hända att ett företag anställer en person till. Men risken är att det håller dåligt fungerande företag under armarna. ”De som hänger upp sig på sänkta arbetsgivaravgifter är företag som redan är döende. Sverige kan inte konkurrera med billig arbetskraft. Den här avgiften är irrelevant”, som IT-gurun Jonas Birgersson uttryckt det. Irrelevant för sysselsättningen, men desto mer relevant för socialförsäkringssystemet, kan man tillägga.
3. Problemet blir än större med ”ungdomssatsningen” som alliansen föreslagit. Om företag får sänkt arbetsgivaravgift för ungdomar ger det högre vinstmarginaler till företag som anställer många ungdomar, som McDonalds och Seven-eleven, men ingenting säger att det blir fler jobb. Framför allt inte fasta jobb. Maud Olofsson avfärdade lägre bensinskatter med det korrekta argumentet att lägre skatt bara skulle leda till högre vinstmarginaler för oljebolagen. Varför Olofsson tror att det fungerar annorlunda med andra företag är en gåta. Det är en självklarhet att företagare i undersökningar säger att de skulle anställa fler om arbetsgivaravgiften sänks. Men oljebolagen skulle också lova lägre bensinpriser. Om arbetsgivare är så närsynta som alliansen vill uppmuntra dem till, finns dock en tänkbar effekt: Några äldre riskerar att förlora jobbet på grund av de blir mindre lönsamma att anställa.
4. Alliansens strategi kostar mycket pengar, men ger mycket osäkra resultat. Det framställs ibland som alliansen har hittat ett kostnadsfritt sätt att minska arbetslösheten i motsats till vänsterpartiets förslag om satsningar i den offentliga sektorn. Men så är det inte: Hela åtgärdspaketet kostar 27 miljarder, och då finns INGA satsningar som garanterat ger ett enda jobb. Alliansen är mycket ovillig att precisera huruvida de kommer verka för att fler anställs inom vård och skola. Affärsvärlden uttryckte det rakt på sak den 8 april 1999 ”Om man bara är ute efter att skapa sysselsättning, oavsett om det sker på ett samhällsekonomiskt effektivt sätt eller inte, vore det mycket enkelt. De skulle kunna jobba inom vården, skolan eller vad som helst som anses angeläget och avlönas med skattepengar.”
Just det. Men alliansen är inte alls bara ute efter att skapa sysselsättning. Den vill öka företagens vinster, skapa låglönejobb och hålla låg inflation. I jämförelse står sig låg arbetslöshet slätt. Varför skulle den annars spela högt med Sveriges statskassa? Varför skulle den annars föredra att ge skattesänkningar till McDonalds, framför fler lärare?
5. Om strategin misslyckas blir det jobbigt. Regeringen Bildt tillträdde 1991 med det högtidliga vallöftet att skapa jobb för att ta Sverige ur krisen. Recepten var mycket lika alliansens: sänkta arbetsgivaravgifter och skatter, fast i jätteformat. Operationen misslyckades. Inte bara på grund av gissningen att låga skatter skulle ge jobb, utan för att regeringen föredrog massarbetslöshet framför inflation. Finansminister Ann Wibble erkände efter några år att det behövdes arbetslöshet för att hålla nere inflationen: ”För att få ner inflationen skulle det komma att krävas en period av högre arbetslöshet.”
Fem år efter misslyckandet hade ännu inte rävspelet runt sysselsättningen börjat. Då kunde stabilt borgerliga tidningar skriva som Affärsvärlden (23 juni 1999): ”Frågan är inte om, utan när, den pågående ökningen av sysselsättningen måste hejdas.”
Regeringen Persson har också varit alldeles för bunden av inflationsmålet. Men en traditionell socialdemokratisk regering, som inte sänker skatter, ger mindre risker. Med alliansens strategier sänks skatter och arbetsgivaravgifter för att få fram jobb. Om den misslyckas, förlorar staten intäkter. I en lågkonjunktur finns färre medel att ta till, och riskerna för offentliga nedskärningar blir påtagliga. Vad kommer alliansen göra om arbetslösheten ökar? Kommer den sänka arbetsgivaravgifterna och skatter ännu mer? Börja luckra upp Las? Låna pengar för att anställa människor offentligt? Och vem kommer alliansen att lyssna på om ekonomin överhettas av spekulation eller kastas in i recession? Den folkliga opinion som länge krävt en politik för full sysselsättning, eller de borgerliga ledarsidor som bara för några år sedan önskade högre arbetslöshet?
