Kultur 08 december, 2018

Allt är nedsläckt

James Bridle beskriver en teknologi som förmörkar världen i stället för att genomlysa den, där all data är tillgänglig samtidigt som kunskapen har fallit i skugga. Laila Vianden om när internet blev farligt och irriterande.

Jag har vaga minnen av när internet var roligt – tiden innan irritation blev den starkaste känslan vid användandet av smarta tjänster, och ett mobil- eller datorbyte inte utgjorde ett skräckscenario. I dag biter jag ihop medan jag manövrerar mig genom mängder av förslag, associationer och reklam som varken är hjälpsamma eller inspirerande. Algoritmen, vad den nu är, stör. För mig, en teknisk idiot, är det ungefär här förförståelsen av internet ligger när jag börjar läsa James Bridles A New Dark Age and the End of the Future: Jag undrar bara varför allting har blivit så himla irriterande.

NDA

James Bridle har en teknisk bakgrund, men är verksam som journalist och konstnär. Hans tidigare arbeten kretsar kring teknologi – ett av de mer välkända exemplen är det interaktiva projektet ”The New Aesthetic” – och han bekänner sig i grunden till teknikoptimisterna. Debutboken A New Dark Age, utgiven av Verso tidigare i år, är ett omfattande projekt som rymmer en livstid av kärlek till internet, såväl som en uppgörelse med hur en fri, kreativ miljö där allting var möjligt, kom att transformeras till en drivande kraft för minskad jämlikhet och demokrati, för ökad slutenhet och för en allestädes närvarande övervakning. Det är viktiga teman som ligger väl i tiden. Boken jämföras med andra på samma tema som Future Politics – Living Together in a World Transformed by Tech av Jamie Susskind, eller Internet är trasigt av Martin Gelin och Karin Pettersson.

Vid randen av miljökatastrofen har vi övergivit själva tänkandet. Vi har låtit teknologin driva fram en brutalt ojämlik distribution av kunskap, makt och materiella resurser, och hamnat i en situation där vi blir alltmer kraftlösa

Hos Bridle fördunklar teknologin världen, snarare än upplyser den. Internet och våra teknologiska landskap utgör en drivande kraft för exploatering, skenande klyftor och avdemokratisering snarare än att vara det världsförbättrande universalverktyg som tech-jättarna fortfarande pratar om. Genom algoritmerna frodas inte bara mänskligt mörker – fördunklingen utgör även förnuftets slutpunkt. För Bridle sker detta inte på en symbolisk nivå, han gör helt enkelt ett kallt konstaterande om att den upplysta rationaliteten har nått vägs ände. Vi har redan passerat gränsen för hur mycket vi kan att förstå av världen, och härifrån kan horisonten endast krympa.

dator

 

 

 

 

 

 

 

I kapitel efter kapitel undersöker Bridle teknologins ideologiska såväl som strukturella implikationer för det moderna landskapet – från klimatpåverkan, politiska diskurser och en groteskt skev maktfördelning, till hur exempelvis YouTubes algoritmer driver fram och förstärker oändliga strömmar av förvridet och stundtals skadligt innehåll. Och vad värre är – den som förstår att utnyttja att teknologin är ofullständig och i någon mening trasig, förmår dessutom manipulera och utnyttja den kunskapen till sin fördel utan att vi vanliga dödliga har någon som helst möjlighet att förstå vad som sker: hedgefondmäklare som bettar på utgången av brexitomröstningen, opinionspåverkan, eller varför inte högfrekvenshandel där ofattbara summor hinner skapas eller gå upp i rök vid en felaktig tweet från ett hackat nyhetskonto.

Teknologin, en av modernitetens klarast strålande kronjuveler, undergräver själva förnuftet och förmågan att tänka. Anledningen till att vi befinner oss i den här situationen är att vi själva byggt den med verktyg som var förgiftade redan vid källan.

Sedan upplysningen har det funnits en tro på att kunskap och samhällelig utveckling möjliggörs av information. Ju mer vi vet, desto smartare blir vi, och desto fler upptäckter och innovationer förmår vi. Samma utvecklingstro genomsyrar dataindustrin. Här isolerar Bridle en form av kognition som han kallar ”computational thinking” (CT) – ett sätt att tänka på världen via teknologin.

Vi har redan passerat gränsen för hur mycket vi kan att förstå av världen, och härifrån kan horisonten endast krympa

CT har sin grund i teknisk solutionism, det vill säga föreställningen om att teknologin kan rädda världen. När solutionismen övergår till ett omedvetet sätt att tänka antar den en egen ideologisk form. Vi ser världen som en samling data, redo att skördas. Samlar vi in tillräckligt med data kan vi bygga en modell av världen, och till slut ersätta världen med själva modellen av den, i någon mening. Därmed blir det mycket svårt att tänka utanför modellen, och mycket kommer även att uteslutas från den. CT strukturerar och bestämmer även vår politiska diskurs, och är synlig i hur sociala relationer reduceras till kvantifierbara termer: Facebooklikes, antal Instaföljare och så vidare. När allting går att kvantifiera kan vi enbart arbeta med det mätbara – vilka kvaliteter en tidning har kan exempelvis vara svårt att precisera, medan försäljningssiffror och trafik är mycket enkelt att förstå.

Rötterna till CT finns i upplysningsfilosofin i allmänhet och empirismen i synnerhet. Men den urgamla användningen av teknologin som ett redskap för makt är minst lika viktig. För Bridle äger teknologin en oerhörd konstruktiv potential, och han är som sagt i grunden teknikoptimist. Problemen som han diagnosticerar ligger på politisk nivå och behöver adresseras. Och här är en brytning akut nödvändig. Teknologin behöver tänkas- och byggas om från grunden.

nat

I Bridles kritik återfinns välbekanta teman från Frankfurtskolan och senare kontinentala idéströmningar, om hur kunskapen om världen och vår beskrivning av den är ideologiskt färgad. All civilisation är grundad i våld, barbari och nedtystandet av fruktansvärda övergrepp. Detta kan yttra sig i ’vardagliga’ missar där kamerans ansiktsigenkänning endast identifierar vita ansikten som mänskliga, eller förtydligas genom hur ett stort finansinstitut placerar sin mast för högfrekvenstrading på taket av ett underfinansierat sjukhus med halvt utbränd vårdpersonal, alltmedan skatteplanerade miljarder bokstavligen och omärkligt flödar ut ovanför dem. Som en röd tråd genom hela boken löper en diskussion om den ojämlika fördelningen av makt över och kunskap om teknologin, tillsammans med ett åskådliggörande av hur makten använder sig av den. Det är en historisering av modern teknologi.

Vi ser världen som en samling data, redo att skördas. Samlar vi in tillräckligt med data kan vi bygga en modell av världen, och till slut ersätta världen med själva modellen av den

Bridle uppmanar oss att varsebli hur allomfattande och dysfunktionellt det teknologiska landskapet kommit att bli genom att försöka lyssna ”i mörkret”, i sprickorna, på det som upphört att fungera. Detta kan bli en form av vardagsdekonstruktion av det bristfälliga ”språk” som teknologin utgör. Ett sätt är att lysa upp mörkret är att utforska så kallade ”codespaces”, platser som radikalt ändrar skepnad om alla datasystem skulle upphöra att fungera (tänk flygplatser). Ett annat är att skriva om teknologins genealogi och bryta legenden om den naturligt framåtriktade utvecklingen med begåvade, manliga individer i fokus – män som bara tycks stiga på rulltrappan i precis rätt ögonblick för att på ett av gud givet sätt föra utvecklingen framåt.

En av bokens styrkor är dess timing. Ämnet är omskrivet just nu, och vid det här laget ligger förnuftskrisen uppenbar för alla och envar, inte minst inom politikens domäner. Brexit, Trump, den framväxande fascismen, klimatförnekelse, vaccinationsmotstånd, misogyni och inskränkningar i mänskliga fri- och rättigheter – en politisk våg där traditionellt rationella argument inte tycks ha någon verkan. Det offentliga samtalet baserar sig i allt högre utsträckning på känslor, och det blir allt svårare att argumentera med hjälp av fakta. Samtalet bryter samman och förnuftet får stå tillbaka. Det sista hoppet lämnade oss kanske med Hans Rosling, vars bevingade ”jag har rätt och du har fel” antagligen lever kvar som en dröm hos många. Hoppet finns även i de frågor där forskarkåren står enig – det fria skolvalet ökar segregationen och skadar samhället, brottsbekämpning kan inte bara ske genom ett ökat antal poliser utan kräver sociala insatser och en stark välfärd. Dessa frågor hamnar dock i skymundan när sadistiska fantasier löper amok och omsätts till politiskt eller monetärt kapital.

Om förnuftet, upplysningen och därmed även moderniteten i sig, är förgiftade redan vid källan, utgör den utveckling vi ser i dag ett resultat av detta. Bridle citerar den marxistiske filosofen Walter Benjamin: ”There is no document of civilisation which is not at the same time a document of barbarism”. Det teknologiska landskapet frambringar ren fasa – dystopin står redan förverkligad.

Allt är upplyst, vi kan samla in oändliga mängder data. Men det innebär att vi har så mycket information att den är omöjlig att bearbeta. Vid randen av miljökatastrofen har vi övergivit själva tänkandet. Vi har låtit teknologin driva fram en brutalt ojämlik distribution av kunskap, makt och materiella resurser, och hamnat i en situation där vi blir alltmer kraftlösa.

A boy staring at a tank full of jellyfish at an aquarium

Några av bokens mer vederhäftiga kritiker menar att Bridle landar i en antimodernistisk position – som en upprepning av hur den framstegs- och förnuftsinriktade upplysningsfilosofin avlöstes av romantikens känslouppror – här i ett förkastande av tekniska framsteg och rationellt tänkande som följd. Och vad Bridle landar i utgör kanske en av bokens största svagheter, även om han varken avvisar upplysningen eller moderniteten. I likhet med många föregångare, pekar han på dessa strömningars brister och kräver, egentligen, ett mer radikalt drivande av de liberala fri- och jämlikhetsidéerna, ungefär i samma mening som Marx skulle kunna sägas göra detta. Han menar, på dekonstruktivt manér, att en ny förståelse och användning av det teknologiska ekosystemet kräver andra former av kunskap än de vi redan äger. Att förstå ”codespaces”, att skriva in kvinnliga programmerare och slingrande, kollektiva insatser i historien, innebär inte med nödvändighet ett fullständigt avvisande av tekniska framsteg, utan är snarare ett strategiskt drag för att varsebli hur teknologin omsluter oss. Därmed får vi också möjligheten att formulera en annan politik och en annan användning av den. I slutänden pläderar Bridle för ett utökat demokratiskt projekt, med social utjämning och sociala rörelser som verkar för detta. Däremot lider boken av en vaghet – den visar och berättar snarare än förklarar. Men å andra sidan är en text som försöker öppna horisonten snarare än att bestämma den mer intressant, och i längden även kanske mer fruktbar, givet Bridles intentioner.

Förnuftets kris kvarstår. Vi lever i en era där det är möjligt att vinna en brexitomröstning genom att hetsa mot experter och forskning. Det är farliga tider. Men någon form av diskussion är ändå nödvändig. När man konsekvent hävdat en positiv ekonomisk utveckling samtidigt som stora delar av befolkningen ser inga eller marginella reallöneökningar under flera decenniers tid (USA, Storbrittanien) blir den politiska backlashen svår. Därtill råder ett offentligt klimat där känslor och passioner ersatt förnuftets primat, där all data finns, samtidigt som kunskap i allt högre utsträckning kommit att döljas, vilket i någon mening innebär en militarisering av data, forskning och kunskap.
Huruvida vi verkligen behöver börja om från början i det vaga och tvetydiga (och om det hjälper) är en öppen fråga, men det står ändå tydligt att vi behöver utveckla både språk och strategier för att leva i den nya, irriterande tiden.

 

_____________________________________

Prova Flamman!

Nu kan du få Flamman i en månad helt gratis. Följ länken för mer information.

Kommentar/Utrikes 09 september, 2025

Sara Martinsson: ”Tuttifruttivänstern” fick makten – men ytterhögern har guldläge

FRP:s ledare Sylvi Listhaug har Norges företagare bakom sig – och ser fram emot en mandatperiod som otvetydig ledare för oppositionen. Foto: Lise Åserud/NTB/TT.

När Norge gick till val på måndagen kammade de rödgröna hem segern. Den riktiga vinnaren heter dock Sylvi Listhaug – vars högerpopulistiska parti FRP nu dominerar den norska oppositionen.

Vänstern säkrade ny majoritet i stortinget. Men det är ytterhögern som är den verkliga vinnaren. Högerpopulistiska Fremskrittspartiet gjorde ett succéval, med 23,9 procent av rösterna.

Det är en motsägelsefull, ny politisk verklighet som norrmännen vaknar till på tisdagsmorgonen. Resultaten i stortingsvalet gav förvisso segern till vänstern. Arbeiderpartiet och Jonas Gahr Støre kommer att kunna fortsätta regera, med stöd från en brokig skara mindre partier. De två vänsterpartierna Rødt och SV kommer tillsammans med gröna MDG och Senterpartiet att utgöra regeringsunderlag. Koalitionen kallas redan ”tutti frutti”. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 09 september, 2025

Det kan vänstern lära av Glenn Hysén

Den pensionerade mittbacken Glenn Hysén, här fotograferad under en ölprovning, har grundade råd att ge Alexander Isak. Vänstern borde ta lärdom. Foto: Anders Deros/Aftonbladet/TT.

Om vänstern vill gå framåt i valet framstår matmoms och skafferifrågor som helt rätt prioritering. Det är mer än vad man kan säga om Lars Ohlys gnäll från sidlinjen.

Efter veckor av rykten och svekdebatt blev avskedet officiellt. Alexander Isak presenteras som ny spelare i Liverpool. Den svenska Premier League-stjärnan har lämnat Newcastle och i samband med övergången uttalar sig den gamle Liverpoolspelaren Glenn Hysén till Fotboll Direkt – som i sin tur blir refererade till på sajten Sportbibeln. Av rubriken i Sportbibeln framgår att Hysén lämnat en ”skarp varning” till Isak.

Ett underbart klickbete. Alexander Isak tillhör den nya generationen hyperprofessionella fotbollsproffs som inte vet hur öl smakar. Glenn Hysén är i sin tur en spexande jöns som aldrig spottar i glaset och alltid lyfter luren för en journalist. Men en skarp varning är alltså utfärdad. Sportbibeln vet hur man sätter skruv på en nyhet.

Valen i USA och Tyskland har visat på kraften i frågan om prishöjningarna.

En annan som är ute och kommenterar övergångar från sidlinjen är Vänsterpartiets gamla partiledare Lars Ohly. Med utgångspunkt i turerna kring Lorena Delgado Varas och Daniel Riazat skriver han i Sydöstran att partiets problem inte är de avhoppade och uteslutna utan att ledningen bryter mot kongressbeslut och gör osexiga politiska omprioriteringar. Numera handlar allt om matpriser och KU-anmälningar.

Vilka kongressbeslut Ohly åsyftar är oklart. Möjligen syftar han på vapenstödet till Ukraina, samt att Vänsterpartiet gått med på höjda försvarsutgifter. Men när partistyrelsen väljer prioriteringar har de, till skillnad från Delgado Varas och Riazat, ett mandat från medlemmarna. Han lyfter att partiets dåvarande miljöpolitiska talesperson Jens Holm avgick våren 2022 efter att Vänsterpartiet röstat för sänkta bensinpriser och påstår att omsvängningen skedde bakom ryggen på Holm. Problemet är att den nya kursen klubbades i valplattformen på partiets kongress tidigare samma år.

Mer korrekt är däremot konstaterandet att partiet satsar hårt på matpriser och KU-anmälningar. Med ett år kvar till valet är det också helt rätt strategi. Valen i USA och Tyskland har visat på kraften i frågan om prishöjningarna. Dessutom är det en fråga partiet bottnar i. Det är svårt att föreställa sig en större ”VPK classic” i inrikespolitiken än kravet på sänkt matmoms.

KU-anmälningarna kastar i sin tur ett hårt ljus på regeringen. Den svenska borgerlighetens politiska DNA är att vara nästan lika onda men aldrig mer än hälften så slipade som Socialdemokraterna. Trots det gick den nuvarande regeringen till val på sin kompetens. Fanns det ett dokument där det framgick varför detta var en bra strategi så har nog statsministerns barndomskompis slarvat bort det redan.

Läs mer

Glenn Hyséns skarpa varning då? Han säger att människorna i Liverpool är underbara men att Isak ska se upp med att ”spela Allan” för då fungerar det inte. Han ska vara sig själv och stå med fötterna på jorden, och då kommer han vara välkommen. Glenn Hysén ger helt enkelt ett bra råd som han själv bottnar i. Han är en typ av veteran som Vänsterpartiet hade mått bra av att ha fler av.

Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 08 september, 2025

V: Syna matjättarnas ”Black Friday-priser”

Foto: Fredrik Sandberg/TT.

Regeringen vill mota matinflationen i grind genom att sänka momsen på livsmedel. Vänsterpartiet litar inte på koncernernas löften – och föreslår nu mer transparens för att säkra sänkta priser, och sanktioner mot kedjor som istället smyghöjer dem.

”Det har varit tufft ekonomiskt att vara svensk de senaste åren.”

Så inledde Tidöregeringen presentationen av sitt ”matprispaket” den 4 september. Paketet består av tre förslag menade att göra vanligt folks matkassar billigare. Dels vill man inrätta en ”matpriskommission” som ska ”noga följa prisernas utveckling”, och dels vill man att Tillväxtverket ska undersöka ”förenklingsåtgärder” som gör det enklare att starta mataffär. Slutligen vill man se en tillfällig sänkning av momsen på livsmedel från 12 till 6 procent, som i snitt ska leda till en 6 500 kronor billigare matkasse om året enligt regeringens löften.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 06 september, 2025

Hanne Kjöller går på pinnjakt

"Polis: Så funkar det! (inte)" är bitvis intressant, men låter mest som en klagovisa utan vare sig fördjupad problembild eller förslag på lösning.

Sedan Hanne Kjöllers förra bok om missförhållanden och tystnadskultur inom polisen, En svensk tiger (2016), har 21 lokala polismyndigheter slagits ihop till en, i den stora polisreformen 2015. Tanken var att skapa en mer effektiv polis, som bättre kunde hantera den moderna brottsligheten. Hur har det gått? Enligt opinionsbildaren Hanne Kjöller: inte. I Polis: Så funkar det (inte) tecknar hon en bild av en trögrörlig och administrativt baktung polismyndighet, som avskriver brottsanmälningar i onödan och kontrollerar cyklister för att jaga pinnar i statistiken.

Trots att polisen fått både de ökade befogenheter myndigheten önskat, och drastiskt höjda medel – hisnande 100 miljarder under en tioårsperiod – är förmågan att klara upp brott historiskt låg. Denna paradox undersöker Hanne Kjöller, känd som borgerlig ledarskribent på Dagens Nyheter, i sin nya reportagebok Polis: Så funkar det! (inte).

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 05 september, 2025

Kommunal ”skattebroms” kan få oväntad konsekvens

Elisabeth Svantessons drömmar om lägre kommunalskatt kan få oanade konsekvenser. Foto: Oscar Olsson/TT.

Regeringen vill tvinga fram kommunala skattesänkningar. Men den oförutsedda konsekvensen kan bli ”den största återkommunaliseringen på länge”, spår Katalys-ekonomen – åtminstone om fler kommuner väljer att följa Järfälla och Vetlanda, och spola de dyra vårdföretagen.

”Den här regeringen kan hitta på vad som helst.”

Så reagerade Eva Kindstrand Ströberg (S), ordförande i Vimmerby kommunstyrelse, på regeringens nybeställda utredning Incitament för lägre skattesatser i kommunsektorn, som ska bli klar senast i februari 2026. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 05 september, 2025

Kautsky hade inte alls rätt

Johan Lönnroth, Vänsterpartiets vice partiordförande 1993–2003, svarar på en ledartext av Leonidas Aretakis, Foto: Wikimedia commons.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Leonidas Aretakis skriver i Flamman nr. 34 om striden i V: ”Delgado Vars och Riazat kallar nu partiet ’socialdemokratisk’, och det är i grunden korrekt. Efter Sovjetunionens fall accepterade man slutgiltigt den parlamentariska demokratin, och erkände därmed att Karl Kautsky hade rätt och Lenin hade fel.”

Detta är ett tveksamt påstående. Det är bra att den unga vänster, som på 90-talet hyllade Lenin, och som nu har ledande roller i partiet, nu tar avstånd från hans idéer. Men Kautsky trodde på att kapitalismen kunde avskaffas och socialismen införas genom parlamentariska reformer. Och det var också fel.

Läs mer

Hela tanken på att bygga socialism genom staten i ett land hör hemma på historiens sophög. I en parlamentarisk demokrati kan allt förstatligande av privatkapitalistiskt ägda företag, som en vänstermajoritet kan besluta om, återprivatiseras av en högermajoritet.

Om staten ens har makten att förstatliga globalt verkande företag. Vänsterpartiets nya partiprogram har liksom socialdemokratins lämnat tanken på att kapitalismen skall avskaffas. De båda partierna tror inte längre på socialismen, att arbetande människor i god demokratisk ordning kan erövra makten och ägandet från kapitalisterna. Den proklamerade socialismen är för S och V bara en tom fras.

Diskutera på forumet (0 svar)
TV 05 september, 2025

Grillen #6: Kulturkanon och välfärdsstatens död

I veckans Grillen: Skrattretande, cirkus, dödsruna – de hårda orden har haglat om kulturkanon, men är den så illa?

Grillen gästas av journalisten Karin Pettersson som menar att allt ont började på 1990-talet.

Avsnittet går även att se på Youtube.

Om avsnittet

Medverkande:
Leonidas Aretakis
Paulina Sokolow
Jacob Lundberg

Gäst:
Karin Pettersson

Vinjett:
Kornél Kovács

Kamera:
Carlos Contreras

Klippning:
Petter Evertsen

Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 05 september, 2025

En norsk vänster mot radikaliserade laxbaroner

I veckan går Norge till val och frågan är vem som ska få del av rikedomarna. Innsets argument är skarpa – men är de tillräckligt radikala?

Ett angrepp på välfärdsstaten från en McKinsey-chef har blivit en bästsäljare i Norge. Forskaren Ola Innsets genmäle är skarpt, men inte tillräckligt radikalt för det ”svenska tillståndet”, tycker Jonas Elvander.

”Entreprenörerna har en målmedvetenhet och riskvilja som de flesta andra helt enkelt inte är födda med.”

Så lyder en typisk mening i den bok som under det senaste halvåret dominerat debatten i Norge. Landet som blev för rikt, skriven av den tidigare McKinsey-chefen Martin Bech Holte (svensk översättning i januari av Volante), består främst av revisionistisk historieskrivning av den typ som massproduceras av Timbro på denna sida gränsen. Hans grundtes: det var egentligen inte rekordåren som var Norges storhetstid, då tillväxten inte var högre än andra industriländers, utan den högproduktiva ”guldåldern” mellan 1991 och 2013, då de kvävande skatterna hade avskaffats, samhället genomsyrades av en ny entreprenörsanda och Norges oljestinna bruttonationalprodukt växte något snabbare än andras.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 04 september, 2025

Förnybar el har vinden i ryggen

Sol och vind är de två kraftslag som med marginal vuxit snabbast på global nivå under de senaste fem åren. Foto; Johan Nilsson/TT.

De globala utsläppen ökar – men det gör också utvecklingen inom sol och vind. Det finns all anledning att känna hopp, skriver Christian Azar, professor vid Chalmers och tidigare i IPCC, FN:s klimatpanel.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Förra året ökade Sveriges utsläpp av växthusgaser med sju procent. De globala utsläppen ökade också, och jordens medeltemperatur stiger nu i en allt snabbare takt. Det är lätt att misströsta och tänka att ingen gör något.

Men samtidigt är bilden komplex. I Europa och Sverige har utsläppen minskat i decennier och användningen av sol och vindenergi ökar snabbt. Det finns därför anledning att titta närmare på vad som hänt och vad som är på gång i olika delar av världen.

Sverige har över tid gjort stora framsteg. Sveriges utsläpp av växthusgaser har minskat med en tredjedel sedan 1990 – och med 60 procent (!) sedan 1970.

Vad är det som gjort att utsläppen minskat? I Sverige spelade expansionen av kärnkraft på 1970- och 80-talen en central roll och därefter fick vi en utbyggnad av fjärrvärme samt biobränslen som ersatte olja, liksom en lång rad åtgärder inom industri och transporter (elbilar, biodrivmedel, effektivisering). Att Sverige införde en koldioxidskatt redan år 1990 har också varit av stor betydelse.

Sverige producerar vidare mest el i världen från vindkraft per person. Finland och Danmark ligger tätt efter. Dessa satsningar på vind har lett till en omfattande elexport från Sverige vilket i sin tur lett till stora minskningar av utsläppen på kontinenten.

Sverige är inte det enda landet som har vidtagit åtgärder. Tittar vi på resten av Europa så ser vi en liknande trend. EU:s utsläpp av växthusgaser har minskat med 37 procent mellan 1990 och 2023. I Storbritannien har utsläppen minskat med hela 54 procent sedan 1990. Även Danmark har gjort liknande framsteg.

Den snabba utvecklingen för sol och vind och de lägre kostnaderna skänker visst hopp.

I Europa har expansionen av sol och vind varit betydande för att minska utsläppen. I EU står vindkraften i dag för 17 procent av elförsörjningen och solceller för 11 procent. Kolkraften står för 10 procent. Den har mer än halverats på bara tio år! Sol och vind genererar (var för sig) mer elektricitet än kolkraften! Det är en anmärkningsvärd utveckling som skett på en förhållandevis kort tid.

Det finns enskilda länder där utvecklingen gått ännu snabbare. I Tyskland står vind och sol tillsammans för hela 43 procent av elproduktionen, i Spanien för 42 procent och i Storbritannien för 35 procent

I Storbritannien har kolkraften fasats ut helt. I Spanien är den nästan helt borta.

Ett viktigt skäl till att utsläppen i EU minskat är att ett system med handel med utsläppsrätter har införts (för elsektorn och stora industrier) och att det skärpts successivt över tid. Framöver har man satt ett tak så att utsläppen minskar med fyra procent (linjärt) år för år. EU har också fattat ambitiösa beslut för transportsektorn och uppvärmning, vilket kommer få allt större effekt från 2027 och framåt. Målet är netto nollutsläpp till år 2050.

Stora satsningar på sol och vind sker även utanför Europa. För att få en känsla av hur snabbt det går kan man notera att solceller globalt producerade 100 TWh år 2012. Sedan dröjde det till år 2021 innan världen passerade 1 000 TWh per år. Tre år senare passerade vi 2 000 TWh. Det är dubbelt så mycket som hela Rysslands elkonsumtion. Kina är den stora aktören när det gäller solceller.

Sol och vind är de två kraftslag som med marginal vuxit snabbast på global nivå under de senaste fem åren.

Men det finns en viktig skillnad mellan Europa och världen som helhet. I Europa växer sol och vind så snabbt att kolkraften trängs undan i motsvarande hastighet, men i det globala syd växer elbehoven fortfarande så snabbt att såväl kol som förnybart växer.

Så vilka utmaningar står vi inför i dag? Det är ett välbekant problem att sol och vind är väderberoende tekniker. Detta gör att det behövs olika tekniska lösningar för att hantera solens och vindens variabilitet och kostnaderna för detta måste också beaktas. Snabb och spännande utveckling sker när det gäller batterier och andra lösningar. Men det behövs fortsatt forskning och utveckling. I takt med att sol och vind växer blir detta en allt viktigare fråga.

Läs mer

Det positiva är att kostnaderna för sol- och vindel minskat kraftigt över tid. Kostnaden för solel har exempelvis minskat med 90 procent sedan 2010, kostnaden för vindel har minskat med 70 procent. Den här utvecklingen är kanske det bästa som hänt när det gäller våra möjligheter att lösa klimatproblemet.

Det kommer inte ensamt att lösa klimatproblemet, men det förändrar spelplanen för världens elmarknader. Den snabba utvecklingen för sol och vind och de lägre kostnaderna skänker ändå visst hopp.

Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 04 september, 2025

Därför får Sverige aldrig nya vänsterpartier

Lorena Delgado Varas och Daniel Riazat lämnade nyligen Vänsterpartiet. Det är de långt ifrån ensamma i historien om att ha gjort. Foto: Oscar Olsson/TT.

Den rådande krisen är inte den första splittringen som Vänsterpartiet genomgått. Men i våra skandinaviska grannländer är det så pass vanligt att de båda har dubbla socialistpartier i parlamentet – och i Danmark har den senaste vänstersplittringen redan hunnit splittras igen.

Förra helgen meddelade riksdagsledamöterna Lorena Delgado Varas och Daniel Riazat att de lämnar Vänsterpartiet, för att förekomma en uteslutning. På samma presskonferens berättade de också att de tänker starta en ny rörelse. Huruvida det ska bli ett parti eller något annat är ännu inte klart.

De senaste två åren har även partierna Solidaritet och Vänsterfronten grundats, med sikte på att ställa upp i valet 2026.

Det är dock långt ifrån första gången den svenska vänstern genomgår en partisplittring. Liksom i många andra europeiska länder ledde Sovjetunionens invasion av Ungern 1956 till konflikter och splittring inom svenska vänstern, och på 1960- och 70-talet gjordes utbrytningar, till exempel i form av det maoistiska och antisovjetiska KFML och det prosovjetiska Arbetarpartiet kommunisterna (AKP) som tog över denna tidning, som då fortfarande hette Norrskensflamman. Men till skillnad från i flera grannländer har splittringar i Vänsterpartiet aldrig lett till etableringen av en långvarig konkurrent i riksdagen.

Sist en reell splittring såg ut att vara på gång var när uppropet Vägval vänster lanserades 2004 i protest mot vad man såg som en för dogmatisk partilinje och ”nykommunistiska tendenser” i partiet, enligt Johan Lönnroth, som var vice partiordförande och en av initiativtagarna till uppropet. Han berättar att gruppen hade medlemmar från såväl trotskistiska Socialistiska partiet som socialdemokrater, samt ”två folkpartister”.

Han menar dock att det är en missuppfattning att gruppen ville driva partiet åt höger, och hävdar att Vägval vänster företrädde en frihetlig tendens som är främmande för både kommunismen och socialdemokratin.

Till Flamman säger Johan Lönnroth att det också är en missuppfattning att partiet riskerade att splittras.

Splittrade? Karin Svensson Smith och Johan Lönnroth startade Vägval vänster tillsammans med bland annat socialdemokrater, trotskister och ”två folkpartister”. Karin Svensson Smith bytte senare till Miljöpartiet, medan Johan Lönnroth stannade kvar i V. Foto: Bertil Ericson/Scanpix/TT.

– Vi vänsterpartister diskuterade frågan men vi hade medlemmar från fem partier. Vår ambition var att organisera partiövergripande samtal underifrån. I flera år hade vi möten i Fagersta på det temat.

Han menar också att Vägval vänster lyckades få partiet att byta linje i och med valet av Jonas Sjöstedt, som hade undertecknat uppropet, till partiledare 2012.


Men om vänstersplittringar inte är något betydande fenomen i den svenska rikspolitiken ser det annorlunda ut i de två skandinaviska grannländerna. Där har utbrytningar lett till etableringen av långvariga konkurrenter på det nationella planet.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (1 svar)