Jag har vaga minnen av när internet var roligt – tiden innan irritation blev den starkaste känslan vid användandet av smarta tjänster, och ett mobil- eller datorbyte inte utgjorde ett skräckscenario. I dag biter jag ihop medan jag manövrerar mig genom mängder av förslag, associationer och reklam som varken är hjälpsamma eller inspirerande. Algoritmen, vad den nu är, stör. För mig, en teknisk idiot, är det ungefär här förförståelsen av internet ligger när jag börjar läsa James Bridles A New Dark Age and the End of the Future: Jag undrar bara varför allting har blivit så himla irriterande.

James Bridle har en teknisk bakgrund, men är verksam som journalist och konstnär. Hans tidigare arbeten kretsar kring teknologi – ett av de mer välkända exemplen är det interaktiva projektet ”The New Aesthetic” – och han bekänner sig i grunden till teknikoptimisterna. Debutboken A New Dark Age, utgiven av Verso tidigare i år, är ett omfattande projekt som rymmer en livstid av kärlek till internet, såväl som en uppgörelse med hur en fri, kreativ miljö där allting var möjligt, kom att transformeras till en drivande kraft för minskad jämlikhet och demokrati, för ökad slutenhet och för en allestädes närvarande övervakning. Det är viktiga teman som ligger väl i tiden. Boken jämföras med andra på samma tema som Future Politics – Living Together in a World Transformed by Tech av Jamie Susskind, eller Internet är trasigt av Martin Gelin och Karin Pettersson.

Vid randen av miljökatastrofen har vi övergivit själva tänkandet. Vi har låtit teknologin driva fram en brutalt ojämlik distribution av kunskap, makt och materiella resurser, och hamnat i en situation där vi blir alltmer kraftlösa

Hos Bridle fördunklar teknologin världen, snarare än upplyser den. Internet och våra teknologiska landskap utgör en drivande kraft för exploatering, skenande klyftor och avdemokratisering snarare än att vara det världsförbättrande universalverktyg som tech-jättarna fortfarande pratar om. Genom algoritmerna frodas inte bara mänskligt mörker – fördunklingen utgör även förnuftets slutpunkt. För Bridle sker detta inte på en symbolisk nivå, han gör helt enkelt ett kallt konstaterande om att den upplysta rationaliteten har nått vägs ände. Vi har redan passerat gränsen för hur mycket vi kan att förstå av världen, och härifrån kan horisonten endast krympa.

I kapitel efter kapitel undersöker Bridle teknologins ideologiska såväl som strukturella implikationer för det moderna landskapet – från klimatpåverkan, politiska diskurser och en groteskt skev maktfördelning, till hur exempelvis YouTubes algoritmer driver fram och förstärker oändliga strömmar av förvridet och stundtals skadligt innehåll. Och vad värre är – den som förstår att utnyttja att teknologin är ofullständig och i någon mening trasig, förmår dessutom manipulera och utnyttja den kunskapen till sin fördel utan att vi vanliga dödliga har någon som helst möjlighet att förstå vad som sker: hedgefondmäklare som bettar på utgången av brexitomröstningen, opinionspåverkan, eller varför inte högfrekvenshandel där ofattbara summor hinner skapas eller gå upp i rök vid en felaktig tweet från ett hackat nyhetskonto.

Teknologin, en av modernitetens klarast strålande kronjuveler, undergräver själva förnuftet och förmågan att tänka. Anledningen till att vi befinner oss i den här situationen är att vi själva byggt den med verktyg som var förgiftade redan vid källan.

Sedan upplysningen har det funnits en tro på att kunskap och samhällelig utveckling möjliggörs av information. Ju mer vi vet, desto smartare blir vi, och desto fler upptäckter och innovationer förmår vi. Samma utvecklingstro genomsyrar dataindustrin. Här isolerar Bridle en form av kognition som han kallar ”computational thinking” (CT) – ett sätt att tänka på världen via teknologin.

Vi har redan passerat gränsen för hur mycket vi kan att förstå av världen, och härifrån kan horisonten endast krympa

CT har sin grund i teknisk solutionism, det vill säga föreställningen om att teknologin kan rädda världen. När solutionismen övergår till ett omedvetet sätt att tänka antar den en egen ideologisk form. Vi ser världen som en samling data, redo att skördas. Samlar vi in tillräckligt med data kan vi bygga en modell av världen, och till slut ersätta världen med själva modellen av den, i någon mening. Därmed blir det mycket svårt att tänka utanför modellen, och mycket kommer även att uteslutas från den. CT strukturerar och bestämmer även vår politiska diskurs, och är synlig i hur sociala relationer reduceras till kvantifierbara termer: Facebooklikes, antal Instaföljare och så vidare. När allting går att kvantifiera kan vi enbart arbeta med det mätbara – vilka kvaliteter en tidning har kan exempelvis vara svårt att precisera, medan försäljningssiffror och trafik är mycket enkelt att förstå.

Rötterna till CT finns i upplysningsfilosofin i allmänhet och empirismen i synnerhet. Men den urgamla användningen av teknologin som ett redskap för makt är minst lika viktig. För Bridle äger teknologin en oerhörd konstruktiv potential, och han är som sagt i grunden teknikoptimist. Problemen som han diagnosticerar ligger på politisk nivå och behöver adresseras. Och här är en brytning akut nödvändig. Teknologin behöver tänkas- och byggas om från grunden.

I Bridles kritik återfinns välbekanta teman från Frankfurtskolan och senare kontinentala idéströmningar, om hur kunskapen om världen och vår beskrivning av den är ideologiskt färgad. All civilisation är grundad i våld, barbari och nedtystandet av fruktansvärda övergrepp. Detta kan yttra sig i ’vardagliga’ missar där kamerans ansiktsigenkänning endast identifierar vita ansikten som mänskliga, eller förtydligas genom hur ett stort finansinstitut placerar sin mast för högfrekvenstrading på taket av ett underfinansierat sjukhus med halvt utbränd vårdpersonal, alltmedan skatteplanerade miljarder bokstavligen och omärkligt flödar ut ovanför dem. Som en röd tråd genom hela boken löper en diskussion om den ojämlika fördelningen av makt över och kunskap om teknologin, tillsammans med ett åskådliggörande av hur makten använder sig av den. Det är en historisering av modern teknologi.

Vi ser världen som en samling data, redo att skördas. Samlar vi in tillräckligt med data kan vi bygga en modell av världen, och till slut ersätta världen med själva modellen av den

Bridle uppmanar oss att varsebli hur allomfattande och dysfunktionellt det teknologiska landskapet kommit att bli genom att försöka lyssna ”i mörkret”, i sprickorna, på det som upphört att fungera. Detta kan bli en form av vardagsdekonstruktion av det bristfälliga ”språk” som teknologin utgör. Ett sätt är att lysa upp mörkret är att utforska så kallade ”codespaces”, platser som radikalt ändrar skepnad om alla datasystem skulle upphöra att fungera (tänk flygplatser). Ett annat är att skriva om teknologins genealogi och bryta legenden om den naturligt framåtriktade utvecklingen med begåvade, manliga individer i fokus – män som bara tycks stiga på rulltrappan i precis rätt ögonblick för att på ett av gud givet sätt föra utvecklingen framåt.

En av bokens styrkor är dess timing. Ämnet är omskrivet just nu, och vid det här laget ligger förnuftskrisen uppenbar för alla och envar, inte minst inom politikens domäner. Brexit, Trump, den framväxande fascismen, klimatförnekelse, vaccinationsmotstånd, misogyni och inskränkningar i mänskliga fri- och rättigheter – en politisk våg där traditionellt rationella argument inte tycks ha någon verkan. Det offentliga samtalet baserar sig i allt högre utsträckning på känslor, och det blir allt svårare att argumentera med hjälp av fakta. Samtalet bryter samman och förnuftet får stå tillbaka. Det sista hoppet lämnade oss kanske med Hans Rosling, vars bevingade ”jag har rätt och du har fel” antagligen lever kvar som en dröm hos många. Hoppet finns även i de frågor där forskarkåren står enig – det fria skolvalet ökar segregationen och skadar samhället, brottsbekämpning kan inte bara ske genom ett ökat antal poliser utan kräver sociala insatser och en stark välfärd. Dessa frågor hamnar dock i skymundan när sadistiska fantasier löper amok och omsätts till politiskt eller monetärt kapital.

Om förnuftet, upplysningen och därmed även moderniteten i sig, är förgiftade redan vid källan, utgör den utveckling vi ser i dag ett resultat av detta. Bridle citerar den marxistiske filosofen Walter Benjamin: ”There is no document of civilisation which is not at the same time a document of barbarism”. Det teknologiska landskapet frambringar ren fasa – dystopin står redan förverkligad.

Allt är upplyst, vi kan samla in oändliga mängder data. Men det innebär att vi har så mycket information att den är omöjlig att bearbeta. Vid randen av miljökatastrofen har vi övergivit själva tänkandet. Vi har låtit teknologin driva fram en brutalt ojämlik distribution av kunskap, makt och materiella resurser, och hamnat i en situation där vi blir alltmer kraftlösa.

Några av bokens mer vederhäftiga kritiker menar att Bridle landar i en antimodernistisk position – som en upprepning av hur den framstegs- och förnuftsinriktade upplysningsfilosofin avlöstes av romantikens känslouppror – här i ett förkastande av tekniska framsteg och rationellt tänkande som följd. Och vad Bridle landar i utgör kanske en av bokens största svagheter, även om han varken avvisar upplysningen eller moderniteten. I likhet med många föregångare, pekar han på dessa strömningars brister och kräver, egentligen, ett mer radikalt drivande av de liberala fri- och jämlikhetsidéerna, ungefär i samma mening som Marx skulle kunna sägas göra detta. Han menar, på dekonstruktivt manér, att en ny förståelse och användning av det teknologiska ekosystemet kräver andra former av kunskap än de vi redan äger. Att förstå ”codespaces”, att skriva in kvinnliga programmerare och slingrande, kollektiva insatser i historien, innebär inte med nödvändighet ett fullständigt avvisande av tekniska framsteg, utan är snarare ett strategiskt drag för att varsebli hur teknologin omsluter oss. Därmed får vi också möjligheten att formulera en annan politik och en annan användning av den. I slutänden pläderar Bridle för ett utökat demokratiskt projekt, med social utjämning och sociala rörelser som verkar för detta. Däremot lider boken av en vaghet – den visar och berättar snarare än förklarar. Men å andra sidan är en text som försöker öppna horisonten snarare än att bestämma den mer intressant, och i längden även kanske mer fruktbar, givet Bridles intentioner.

Förnuftets kris kvarstår. Vi lever i en era där det är möjligt att vinna en brexitomröstning genom att hetsa mot experter och forskning. Det är farliga tider. Men någon form av diskussion är ändå nödvändig. När man konsekvent hävdat en positiv ekonomisk utveckling samtidigt som stora delar av befolkningen ser inga eller marginella reallöneökningar under flera decenniers tid (USA, Storbrittanien) blir den politiska backlashen svår. Därtill råder ett offentligt klimat där känslor och passioner ersatt förnuftets primat, där all data finns, samtidigt som kunskap i allt högre utsträckning kommit att döljas, vilket i någon mening innebär en militarisering av data, forskning och kunskap.
Huruvida vi verkligen behöver börja om från början i det vaga och tvetydiga (och om det hjälper) är en öppen fråga, men det står ändå tydligt att vi behöver utveckla både språk och strategier för att leva i den nya, irriterande tiden.

_____________________________________

Prova Flamman!

Nu kan du få Flamman i en månad helt gratis. Följ länken för mer information.